Blogginlägg från 2011-01-21

Nils Lofgren kramar fram sina kulsprutesolon

Expressen 6/6 1977.

Mitt livs andra konsert med Nils Lofgren. I mars samma år hade Nils släppt sin tredje soloplatta, "I came to dance", och gav sig ut på turné med ett band som nästan (trummisen Andy Newmark var ersatt av David Platschon) var identiskt med bandet på skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/6 1978.

NILS LOFGREN
Konserthuset, Stockholm 5 juni 1977

Att Nils Lofgren är populär beror på att han är en sjuhelvetes gitarrist och vägrar inordna sig i redan uppgjorda mallar. Att han inte är så populär har samma orsaker – konstigt nog. Han klargör det också på ”I came to dance”. Men rockmusikens starka kort nr 1 är nästan för bra och det visste säkert de flesta som kom till Stockholms Konserthus i söndags kväll.
   Det var stämning från start både bland publik och på scen där hiskliga gitarrsolon avlöste varandra i en aldrig så sinande ström. Nils Lofgren höll verkligen inte igen med krutet när han i en och en halvtimme rusade fram och tillbaka över scenen ideligen frammanande rockmusik av bästa styrka och märke.
   Och visst var det en Nils Lofgren i bäsdta trim, såväl fysiskt som psykiskt,, vi såg på scenen. Avslutade exempelvis konserten med en frivolt! Hans gitarrspelande varr auktoritärt. Befann sig ständigt i centrum där han kramade, smekte, tryckte och skakade fram kulsprutesolon ur sin Stratocaster. Och emellanåt gled han på bowlingmanér fram till mikrofonen och nästan viskade fram orden som lät oväntat bra.
   Han har sedan förra året bytt laguppställning helt sånär som på brorsan Tom. Två svarta killar, Patrick Henderson, piano, och Wornell Jones, bas, och bakom trummorna satt David Platschon. En gitarrist mindre än senast men ändå lät det betydligt tuffare. Tala om att Lofgren och grabbarna sparkade undan fötterna på alla nu levande punkgrupper.
   Lofgren är en kultfigur med många jokes när han med livet som insats tjuvrusade över scenen. Hans tvåmetersskutt över scenen och gitarrkonster tillsammans med brorsan måste ses. Hans spelade också gitarr med tänderna.
   Konsertrepertoaren var blandad och senaste skivan dominerade inte alls. Alla tre soloskivorna representerades och när han för enda gången denna kväll satte sig vid pianot exploderade det, ”Going back”. Även Grin-epoken fick en viss uppmärksamhet. ”Like rain” och ”Moon tears” var oslagbara, tro mig.
   Lofgren jobbade hårt och hänsynslöst i halvannan timme. Blev inklappad två gånger och avslutade andra gången med en stämningsladdad ”Soft fun”. Så fin att jag trodde tiden stod still.
   Vi noterade den 5 juni 1977 och Nils Lofgren var i Stockholm. Tack!

Trolig setlist:
Rock ‘n’ Roll Crook
Keith Don’t Go
Like Rain
Incidentally It’s Over
Goin’ Back
Code of the Road
Cry Tough
It’s Not A Crime
You’re The Weight
Moon Tears
I Don’t Want To Talk About It
Back It Up

Extralåtar:
Beggars Day
I Came To Dance

Extra extralåt:
Soft fun


Dagens Nyheter 6/6 1977.


Expressen 6/6 1977.


Svd 7/6 1977.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.