Blogginlägg från 2007-01-30

Insyn i Mikael Wiehes privata värld

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i januari 2007.

Stig Hansén
Sång till modet
(Lindelöws)

I alla dessa år under Mikael Wiehes långa, långa karriär har det varit svårt att krypa under skinnet på den stora svenska sång- och låtskrivarprofilen. En stram och påläst korrekthet har genom åren förhindrat närsynta betraktelser av personen och människan Wiehe. Nästan på samma sätt som med Carl Bildt, inga andra jämförelser i övrigt, som ofta är oantastlig och självsäker.
   På den punkten fyller Stig Hanséns bok en uppgift ty här får vi genom många olika samtal med Mikael insyn i hans privata värld av egna funderingar och många minnen.
Boken är ingen regelrätt biografi utan är skriven i reportageform med åtskilliga intervjuer som grund. Och många kapitel är både långa och genomlysande medan några också är korta och episodiska. Och däremellan har Hansén spritt ut ett stort antal sångtextcitat.
   Det ger ingen homogen och sammanhållande känsla, och utan något avslutningsindex så är det näst intill omöjligt att i efterhand navigera bland bokens många uppgifter, men å andra sidan blir boken lättläst och passar bra att läsa vid olika återkommande tillfällen.
   Som reportage- och intervjubok är ögonblicksbilderna viktiga. Dramatiken som förmedlas genom exempelvis rapporten att Mikael Wiehes fru just har lämnat honom (”det är som att dra ut vårtor med en plattång”) och hur Tottas framskridande sjukdom påverkar samarbetet inför duettskivan. Och den praktkorrekta bilden krackelerar lite. Han berättar också många avslöjande detaljer om Björn Afzelius, som dog 1999. Som konkurrent, som duettpartner och som vän. En vänskap som inte började växa förrän Hoola Bandoola lagt av 1975.
   Om Björn säger Mikael Wiehe på ett ställe i boken:
   - Jag tycker han gjorde det för lätt för sig ofta. Det blev ibland lite banalt, lite enkelt, lite lättköpta poänger, men det var Affe på något vis.
   Kapitlen i boken är på inte strikt kronologiskt ordnade. Den följer samtalens naturliga gång där olika ämnen poppar upp oplanerat och plötsligt. Som Hansén sedan har försökt att ordna i en hyfsat kronologisk ordning.
   I den 301 sidor tjocka reportageboken hinner vi göra många intressanta nedslag i Mikael Wiehes historia. Från den tidiga jazzmusiken via proggmusiken till den för evigt förankrade vispoptraditionen.
   Mikael, som i boken genomgående benämns med den tunga och lite opersonliga benämningen MW, berättar om föräldrarna, den egna familjen, de olika banden han spelat med, sin produktion, sina mest minnesvärda låtar, hotbilder och slutligen korta kommentarer till de, enligt honom, bästa låtarna han har gjort.
   Som berättar så otroligt mycket mer om människan Mikael Wiehe än alla hans oändligt många klassiska låtar har gjort.

/ Håkan

För mycket utrymme för ekvilibristiskt gitarrspel

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 2007.

NILS LOFGREN & FRIENDS: Live acoustic (In-akustik/Bonnier Amigo)

Amerikanen Nils Lofgren har ägnat större delen av sin långa karriär bakom andra artister. Både bakom Neil Young och Bruce Springsteen har han haft så pass stora nyckelroller att den egna karriären har kommit i skymundan och nästan slarvats bort.
   Därför känns det alltid rättvist när han ger ut cd, om än sporadiskt, och även dvd. En talang som verkligen är värd större uppmärksamhet.
   Den här huvudsakligen akustiska konserten, inspelad under tre kvällar i februari 2006, innehåller framförallt en drygt 90 minuter lång konsert där Nils tillsammans med sina ”vänner”, bland annat Jeff ”Skunk” Baxter och tre bröder, främst har valt ut låtar från sin senare produktion. Som jämfört med hans bästa soloskivor från 70-talet är tämligen bleka.
   Lofgren är en gudabenådad gitarrist men också en underbar sångare och stark låtskrivare. Något som underströks på det tidiga 70-talet i gruppen Grin (några låtar finns med här) och på de klassiska tidiga soloskivorna.
   På den här konserten får han alldeles för mycket utrymme för ekvilibristiskt gitarrspel och fingerfärdig blixtrande teknik. Ibland, som på ”Deadline” och ”Girl in motion”, tar de sekvenserna över låtarna och blir oändligt långa och tröttsamt sega och tråkiga.
   Då är det avsevärt bättre i de kortare och mer sammanhållna låtarna. Som exempelvis i de äldre låtarna ”Keith don’t go”, ”Like raain” och ”Mud in your eye” men också i några av de senare låtarna ”Black books” och ”I’ll arise”.
   Bonusmaterialet till den inspelade konserten innehåller backstagebilder inklusive intervju och repetitioner.

/ Håkan

Han skulle ha blivit 60 år

Just idag skulle Steve Marriott ha fyllt 60 år. Ska inte ägna de här raderna åt för mycket nostalgi och historia men han var sångare extraordinaire i Small Faces och tillsammans med Ronnie ”Plonk” Lane skrev de några pophistoriskt sett helt oförglömliga hitlåtar med titlar som ”My mind’s eye”, ”All or nothing”, ”Lazy Sunday, ”Itchycoo park” och ”Tin soldier”.
   Han bildade sedan supergruppen Humble Pie med Peter Frampton och här kom Steves ”svarta” röst ännu bättre till sin rätt fast soundet blev tyngre och i tiden mer USA-influerat. Turnéerna blev bara längre och större och Marriott, som på brittiskt sätt gärna ville stå med båda fötterna på jorden, tyckte i mitten på 70-talet att det var dags att splittra Humble Pie.
   Några hyfsat stora soloskivor och turnéer runt världen följde men det var i England han kände sig hemma. Så 1976 ombildade han Small Faces, men Ronnie Lane valde att fortsätta med sitt Slim Chance, som den här gången blev en parentes i Marriotts karriär.
   Olika bandkonstellationer följde och under 80-talet var han tillbaka på engelsk pubnivå. I slutet på 1983 återvände han till London, spelade in en liveskiva på Dingwalls och bandet hette Packet of Three.
   Jag såg Steve med band två gånger inom ett år på den här mänskliga och högst naturliga nivån.
   - It’s me birthday. And I’m gonna get pissed, deklarerade Steve Marriott från scenen på puben Sir George Robey på Seven Sisters Road i Finsbury Park i norra London för exakt 22 år sedan.

Han fyllde alltså 38 år just den här kvällen och det var ovanligt högt i tak på den traditionella puben, ett ställe som idag tyvärr är igenbommat. Steve spelade då traditionell bluesrock med sitt band och han gjorde sitt bästa för att ”Whatcha gonna do about it”, ”All or nothing” och ”Tin soldier” skulle låta så bra som möjligt utan att det blev nostalgiafton.
   Jag såg honom ett drygt år senare i Örebro. Inte mycket hade hänt. Marriott förklarade inledningsvis att influensan slagit till i bandet som ändå inte visade några svaghetstecken. Man kunde ana fårorna i Marriotts ansikte men det var fortfarande ett osvikligt engagemang i uppträdandet.
   En lågprofilerad, djupt mänsklig konsert, inför några tappra fanatiska själar med en av pophistoriens bästa röster. Där coverlåtarna av Ray Charles och Jimmy Reed (”Shame, shame, shame) blandades med Small Faces- och Humble Pie-material,
   Steve Marriott dog tragiskt i en eldsvåda 21 april 1991 när hans hus i Arkesden, Essex brann ned. Han hade då precis kommit hem från USA där han träffat Peter Frampton och bestämt sig för att köra ett varv till med Humble Pie.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.