Blogginlägg

Gary Brooker (1945-2022)

KANSKE TÄNKER NI MEST AV ALLT på den Bach-inspirerade orgeln när ni hör Procol Harums ”A whiter shade of pale”? Eller på den egendomligt märkvärdiga texten som 1967 var ett unikum i 60-talets popmusik? Sedan dag ett, på försommaren 1967, har det för mig varit den oerhört coola rösten som formulerar Keith Reids snåriga textrader som har jämförts med både Shakespeare och Lewis Carroll. . En av pophistoriens starkaste röster, som tillhörde GARY BROOKER, har nu tystnat.
   Garys soulfyllda stämma är förevigt förknippad med gruppen Procol Harum i allmänhet och den helt oförglömliga hitlåten ”A whiter shade of pale” i synnerhet. Låten anses allmänt som Procol Harums allra starkaste. Producerades av organisten Matthew Fisher, stråkarrangemanget skrevs av  Gary och han sjunger låten helt underbart och ljuvligt soulfyllt. Så hade han också en bakgrund i engelsk rhythm & blues.
   Jag hade under många 70-talsår Procol Harum som en stor favorit i skivsamlingen. Dock har jag inte riktigt vågat närma mig deras gamla musik idag ty det finns en uppenbar risk att musiken, de många storslagna arrangemangen och de unika men också krystade texterna, inte har åldrats med den värdighet jag önskar mig. Däremot var Gary Brookers röst en tidlös klassiker. Med lika mycket bluesigt djup som oerhörd soulkänsla hade rösten en ofta vemodig klang som ofta träffade mitt hjärta mitt i prick.
   Att nu helt spontant plocka ut mina största Procol Harum-favoriter ur skivhyllan kan vara lite svårt men när jag bläddrar och käbnner på omslagen vill jag nog framhålla albumen ”A salty dog” (1969), ”Home” (1970) och ”Grand Hotel” (1973). Men gillar också liveskivan ”Procol Harum Live” (1972) där gruppen kompas av Edmonton Symphony Orchestra.
   Procol Harum har till och från genom åren återförenats men Gary Brookers solokarriär har sedan 1979 tveklöst känts viktigare, roligare och mer intressant fast den har varit sporadisk och oregelbunden och endast resulterat i tre album, ”No more fear of flying” (1979), ”Lead me to the water” (1982) och ”Echoes in the night” (1985). Skivor som stundtals har haft anmärkningsvärd uppmärksamhet från mig.
   På första soloalbumet, som producerades av George Martin, var Gary den förste som gav ut en version av Mickey Jupps ”Switchboard Susan”. På uppföljaren, med egna texter som handlar om hans fascination för fiske, kompas han bland annat av Eric Clapton och George Harrison. Och på den tredje soloskivan återförenades Gary med Procol-kollegorna Keith Reid och Matthew Fisher.
   Mellan 1980 och 1981 var Gary fast medlem i Eric Claptons band och fick under konserterna givetvis framföra ”A whiter shade of pale”. Under åren 1997 och 1998 turnerade Gary som medlem i Ringo Starrs All Starr Band och runt år 2000 var Gary mer eller mindre fast medlem i huvudsakligen coverbandet Bill Wyman’s Rhythm Kings. På konserten till George Harrisons minne i Royal Albert Hall 2002 sjöng Gary ”Old brown shoe”.
   Gary hade också stor del i Mickey Jupps album ”Juppanese”. Som Southend-kollega till Mickey var den ursprungliga tanken att Gary genomgpående skulle producera hela albumet men skivbolaget Stiff tyckte inte materialet var rillräckligt rockigt och kallade in den tveklöst snabbjobbande Nick Lowe. Därför blev förstasidan på ”Juppanese”, med hela Rockpile i kompet, så vida överlägsen och bättre än Brookers andrasida.
   Gary Brooker avled i lördags, 19 februari 2022, i cancer.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.