Blogginlägg

ÖREBRO LIVE #19: The Temperance Movement 2013

IBLAND KOMMER BRITTISKA BAND TILL Sverige innan de riktigt har slagit igenom men ändå fått ett hajpat rykte. Som när engelsk/skotska The Temperance Movement på en intensiv Sverigeturné våren/sommaren 2013 hamnade på East West Sushis lilla scen en måndagskväll och fick möta en nyfiken och hyfsat stor publikskara.
   The Temperance Movement bildades av den skotske sångaren Phil Campbell tillsammans med sina engelska musiker 2012 och med bara en ep, ”Pride EP”, bakom sig började bandets internationella karriär just i Sverige.
   Jag nämner samtliga musiker i recensionen. En märklig tillfällighet är att jag i juli 2013, bara en månad efter den här aktuella konserten, får se trummisen Damon Taylor i Ray Davies band på en stor festivalkväll i Hyde Park i London.
   Hösten 2013 släpptes bandets första album, ”The Temperance Movement”, och bara en månad efter release, 21 oktober, stod bandet återigen på East West Sushis lilla scen. Då hade jag av naturliga skäl lite för stora förväntningar och konserten saknade det där så viktiga överraskningsmomentet men var helt klart en godkänd upplevelse.


Foto: Magnus Sundell

THE TEMPERANCE MOVEMENT
East West Sushi, Örebro 3 juni 2013
Konsertlängd: 21:19-22:33 (74 min)
Min plats: Stående ca 7 m framför scenen.

DET BORDE INTE HA SVÄVAT SÅ MÅNGA förväntningar i luften denna kväll. Sånt kan släcka den minsta förhoppning. Med bara blott en ep i bagaget genomför det engelska/skotska rockbandet The Temperance Movement just nu sin första utlandsturné och är allmänt okända i den stora musikvärlden men ryktet går i hemlandet och ryktet gick inför måndagskvällens konsert i Örebro. Hajpen har kontinuerligt förstärkts efter bandets entré i Sverige för drygt en vecka sedan med uppmärksammade spelningar så gott som varje kväll sedan dess.
   Konserterna på East West har under hösten-vintern-våren ofta haft en övervägande lugn prägel med ofta akustiskt baserad musik. Men nu drog den renläriga rockmusiken, bluesrock av både engelskt och amerikanskt snitt, in med buller och bång. Högljutt, tajt och väldigt samspelt presenterade Temperance Movement på måndagskvällen en imponerande rad låtar på drygt en timme.
   Med en än så länge tämligen obskyr repertoar var det omöjligt att notera någon låtlista så istället koncentrerade jag mig på att njuta av det hundraprocentiga framförandet, den känslosvallande rytmen i musiken och sedan fullständigt älska sångaren Phil Campbell och hans tämligen klassiska rockstämma där parallellerna med Rod Stewart, Steve Marriott, Frankie Miller, Joe Cocker och Paul Rodgers är lätta att göra.
   Rötterna till trots framstod Campbell igår ändå som en frisk, ungdomlig och för all del ödmjuk fläkt i nuet. Där närvaron var på topp under hela konserten. Sanningen fanns väl bokstavligen på sångarens t-shirt: "The here and now". En t-shirt som blev allt svettigare ju längre konserten pågick.
   Temperance Movement är väl varken rockmusikens framtid eller dess värsta nostalgiska representant. Med diverse lättfunna paralleller kanske vi kan beskriva musiken men energin, attacken och närvaron i bandets musik var verkligen påtaglig och levande under hela konserten.
   Som brittiskt band är det lätt att jämföra med Stones och Faces men i bandets sound finns ju också uppenbara rötter i amerikansk southern rock. Med slidegitarren (Luke Potashnick) i centrum bredvid ytterligare en sologitarrist (Paul Sayer), det underbara samspelet mellan den energiske trummisen (Damon Wilson) och den hårt pumpande basisten (Nick Fyffe) och den ibland nästan distade volymen doftade det stundtals både Little Feat och Black Crowes om Temperance Movement.
   Men sångaren Phil Campbell hade verkligen brittiska rötter när han med en het, stark stämma attackerade låtarna och för ett ögonblick uppträdde som sångpedagogens främsta mardröm när han tydligt misshandlade sina stämband och sjöng, skrek och väste fram textraderna med ren och skär känsla.
   I all den här intensiva elektriska attacken fanns det också några små avbrott i energin. Som när Campbell tog fram den akustiska gitarren på en låt eller när hela bandet framförde första halvan av "Chinese lanterns" med fina sångstämmor utan mikrofoner. Variationer som blir viktiga inför bandets framtida utveckling. Som när de i juli agerar förband till Bruce Springsteen i London eller i höst när debutalbumet släpps.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.