Blogginlägg

ALL TIME BEST #17: "Flyktligan"

JOEL ALME: Flyktligan (Razzia, 2015)

FRÅN 2008, NÄR JOEL ALME SOLODEBUTERADE på skiva, har hans karriär på något sätt gått under radar som en udda fågel medan andra Göteborgskollegor har tagit zenit längst fram i strålkastarljuset. Men kvalitetsmässigt har Joel varit min stora favorit hela tiden. Av en märklig tillfällighet, eller egentligen av väldigt förklarliga skäl (kvalitén!), hade jag Almes första tre album både högt och lågt på mina årsbästalistor 2008, 2010 och 2012. Och när ”Flyktligan” kom 2015 visade det sig att Joel Alme överträffade sig själv med sitt allra vassaste album.
   Jag har ju redan uppmärksammat Joel Almes suveräna personlighet lite längre ned på min 150-lista, #76 för debutalbumet ”A master of ceremonies” (2008), och vore världen och min bedömning millimeterrättvis borde alla hans sex album, inklusive göteborgarens senaste album ”Bort, bort, bort” som inte gjorde någon normal musikintresserad lyssnare besviken för drygt två år sedan, ha en plats på min lista. Men mest av allt vill jag att min bästa-lista bjuder på stor och gränslös variation.
   Först av allt, innan min hyllning av ”Flyktligan”-albumet, vill jag göra en kort resumé av Joel Almes artistkarriär fram till 2015: Under några tidiga 00-år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris. Sedan blev han för en kort tid basist i Martin Elissons Hästpojken innan han alltså solodebuterade 2008 med ”A master of ceremonies”.
   Och sedan följde, lite regelbundet, albumen ”Waiting for the bells” (2010) och ”A tender trap” (2012), på samma höga kvalitetsnivå innan ”Flyktligan” släpptes där personligheten är än mer markerad när Joel bestämde sig för att börja skriva låtar på svenska. Lyrik som i de flesta fall bör sorteras in under den sällsynta kategorin ”gripande realistiska textrader”.
   Från en redan mycket hög nivå på ”Flyktligan”. I den bedömningen.
Med hjälp av det svenska språket och Joels personliga berättelser lyftes hans personlighet till himmelska höjder och repertoaren blev ännu starkare. Texter som enligt berömd Göteborgsmodell framförs med skeva och till viss del vingliga röstresurser med personlig älskvärd falsksång i centrum. Till melodier och arrangemang som pendlar mellan avklädd pop och klassisk svensk vistradition.
   Just arrangemang är något som har dekorerat Joel Almes skivor sedan starten. Stråkar och till och med större arrangemang har förstärkt de vidunderliga melodierna och stora känslorna. På debuten gränsade det ibland till Weeping Willows-land men på ”Flyktligan” finns det åtskilliga känsloladdade stråkpartier som understryker det ofta förekommande vemodet i Joels melodier.

PÅ NÅGRA LÅTAR PÅ ”FLYKTLIGAN” finns det tydliga beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar Ullevi-stora folkmassor med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   Joel har alltid varit dålig på att ge credit åt arrangör på sina skivor, så även på ”Flyktligan”, om det nu inte är så enkelt och lättförklarat att det är han själv eller att det är ett samarbete med producenten Mattias Glavå som också står bakom arrangemangen. Det får vi som lyssnare inte veta, vi får ”bara” veta vilka personer som spelar flöjter, fioler, viola och cello på skivan.
   Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin socialt trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något som han på ”Flyktligan” utvecklar ytterligare när det svenska språket kommer in i hans musik.
   Den blixtrande närheten i produktionen, den glittrande tonen i den akustiska gitarren och de himmelska stråkarna ger Joels sedvanligt vingliga röst en perfekt språngbräda. Och sångerna ligger sedan som ett fantastiskt pärlband. Poppiga "Innan staden vaknar" (i ett härligt överraskande poppigt arrangemang), bitterljuva "Våran sort", underbara "Jag kan bara ge dig allt" och den magiska visan "Aldrig bra på livet" är bara fyra exempel. På ett album som jag aldrig kan sluta lyssna på.
   ”Flyktligan” är bara ett 28 minuter långt album men är ännu ett skönt bevis på att bedömning av musik aldrig handlar om kvantitet utan ren och skär personlig kvalité. Less is more som det heter på ren svenska...

”INNAN STADEN VAKNAR”, den klatschigaste låten på ”Flyktligan”, är ett popmästerverk.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.