Blogginlägg

ALL TIME BEST #21: "Love in the milky way"

SARAH KLANG: Love in the milky way (Pangur, 2018)

DEBUTSKIVOR HAR VARIT FLITIGT FÖREKOMMANDE på min 150 album långa lista över favoritskivor. Utan att jag direkt har tänkt på det har jag hittills räknat in närmare 20 debutalbum på min lista. Och bland de 20 album som återstår på resan till nummer ett finns det faktiskt ytterligare två och båda är, i likhet med Sarah Klangs underbara debut, faktiskt svenska.
   Utan att jag då var medveten om det debuterade Göteborgssångerskan Sarah Klang redan 2016 med singeln ”Sleep” som inte fick plats på ”Love in the milky way”-albumet och jag kan så här i efterhand förstå varför. Hennes starka röst finns där och utnyttjas till det yttersta men produktionen och låtskrivandet känns inte riktigt komplett.
   Starten på Sarah Klangs imponerande karriär var ändå personlig men inte så melodiskt kraftfull som det kom att bli 2017 på de tre följande singlarna, ”Strangers”, Left me on fire” och ”Lover”, som alla skulle fungera som perfekta aptitretare inför debutalbumet. Efter ytterligare en singel, ”Mind”, släpptes albumet i februari 2018. Singlarna visade upp en underbar bredd, styrka och personlighet som lovade gott inför albumet som på alla punkter motsvarade förväntningarna.
   Någon har beskrivit Sarah Klangs musik som ”sprucken soulig americana” men jag tycker soundet på hennes fantastiska debutalbum är modernare och framförallt mycket mer personlig än några tidsanpassade spridda fraser kan förklara. Där ryms dessutom både vemodiga sekvenser och jublande ögonblick med betoning på det tidigare. Det balladbaserade låtmaterialet är i majoritet och lämnar förutsättningar för Sarahs känsliga röstresurser, som både river och smeker, att understryka varje melodisk detalj.
   När jag lyssnar på ”Love in the milky way”, som jag har gjort ofta i över fyra år, är det inte bara hennes stora vidöppna röst, i många lager och olika skepnader, jag hör utan minst lika mycket Kevin Anderssons produktion och arrangemang.
   Andersson, och resten av musikerna i bandet (Pontus Bolander, keyboards, Mattias Hagström, trummor, och Emil Karlsson, trummor på en låt) som kompar, är mig helt obekanta och det gör uppfattningen av skivan än mer sensationell.
   Sarah Klang har i alla intervjuer kallat sin medkompositör Kevin Andersson för gitarrist men på skivan spelar han i praktiken även keyboards och bas också. Med tonvikt på orgel och mellotron som färglägger många arrangemang. Och det är mig helt förvånansvärt imponerande från en kille med noll känd bakgrund i musikbranschen. Jag älskar det där härliga mellotronsoundet eller orgeln som likt en hammond med lesliekabinett flämtar organiskt i de annars moderna arrangemangen.
   Kevin Andersson har ju också visat sig hålla måttet med stor marginal på Sarah Klangs två senare album, ”Creamy blue” (2019) och ”Virgo” (2021), där många Klang/Andersson-låtar har självlysande kvalitéer.
   Det går inte att känna sig oberörd när jag hör samspelet mellan produktion, arrangemang, Sarahs enorma röst och genomgående starka låtar.
   Här finns som sagt en mängd ljuvliga låtar, osedvanligt jämnstarkt material, som avlöser varandra och bygger upp ett album som till slut fick sin Grammis-belönade framgång.
   Strax ovanför de fantastiska låtarna ”Left me on fire”, ”Lover”, ”Strangers”, ”Blue bird” och ”Vile” befinner sig avslutningslåten ”Demons” i en egen kategori. Det inledande pianot sätter stämningen direkt, Sarahs modernt souliga och kraftfulla röst fyller på innan en bubblande hammond utökar arrangemanget under låtens första minut innan trummorna dunkar igång tempot och skapar en viss hitkänsla.
   Efter drygt två minuter tas låten ner igen, åter med enbart piano i kompet och Sarah mässar "could we do it all again" samtidigt som tempot ökar igen, orgel/piano målar soulstämmor och en hög bakgrundröst (synt?) lyfter arrangemanget till rent magiska höjder. Låten tonar sedan ut i en dryg minut och försvinner men minnet lämnar aldrig mina öron.

”STRANGERS” är en av mina stora favoriter på Sarah Klangs underbara debutalbum.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.