Blogginlägg

ALL TIME BEST #34: "After the gold rush"

NEIL YOUNG: After the gold rush (Reprise, 1970)

FÖR DRYGT EN VECKA SEDAN KONSTATERADE JAG att Neil Young tillsammans med sitt kompband Crazy Horse uppfann den 70-talsinspirerade rockmusiken redan på hösten 1969 med albumet ”Everybody knows this is nowhere”. När jag nu lyssnar på ”After the gold rush”, som följde upp det albumet, låter det på många sätt som att det har gått många utvecklande år mellan skivorna men i själva verket är det bara drygt ett år emellan.
   När vi nu befinner oss bland de 30-40 All Time bästa favoritskivorna på min rangordnade lista handlar det genomgående om genuina, homogena och fullständigt klockrena älsklingsskivor och Neil Youngs ”After the gold rush” tillhör garanterat den exklusiva kategorin.
   Det är inte lätt att sammanfatta Neil Youngs alla decennier som artist men det var under 70-talet han sammantaget gjorde de mest intressanta skivorna. Fast han i vanlig ordning hade en stark vilja att regelbundet överraska, både negativt och positivt, och hela tiden ta nya outforskade vägar med sin musik.
   I skarp konkurrens med ”Harvest” (1972), ”Zuma” (1975), ”American stars ’n’ bars” (1977), ”Comes a time” (1978), ”Rust never sleeps” (#114, 1979) och även Stephen Stills-duetten ”Long may you run” (1976) tycker jag att ”After the gold rush” är Neils allra bästa 70-talsskiva. Gjord av en kanadensare som ännu inte fyllt 25 år!
   Vid tidpunkten för utgivningen av ”After the gold rush”, i september 1970, hade Neil Young avslutat första samarbetet med supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young och gav ut en soloplatta som innehöll allt: elektriska rocklåtar, ballader, en countryinspirerad cover och geniala bagateller som tillsammans gjorde skivan så homogen och varierat underhållande.
   Åren som soloartist efter splittringen i Buffalo Springfield kantades av konserter helt på egen hand (1968-69), korta turnéer tillsammans med Crazy Horse (1969-70) och längre turnéer med CSNY (1969-70). Uppföljningen på den här skivan blev sex konserter i november och Neil kunde nu satsa allt på sin egen karriär.
   Trots sin ringa ålder var Neil Young 1970 redan en komplett artist. Två soloskivor hade han bakom sig, två sinsemellan olika album. På solodebuten hade han ett löst gäng studiomusiker, bland annat Ry Cooder, i kompet och på det andra albumet gjorde det solida kompbandet Crazy Horse entré med Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, och Billy Talbot, bas.
   Till de inledande inspelningarna för ”After the gold rush” var Crazy Horse i högsta grad involverat men redan här hade Danny Whitten drogproblem som förvärrats vilket gjorde att Young helt enkelt sparkade hela gruppen från resten av skivinspelningen.

VILKET GJORDE ATT FLERA ANDRA MUSIKER kom in i projektet mot slutet. Den då 19-årige Nils Lofgren gör här gör sin stora skivdebut som pianist, CSNY-basisten Greg Reeves och den gamle kollegan Steve Stills gör märkbara insatser. Lofgren, Stills, Whitten och Molina körar perfekt på flera låtar. Jack Nitzsche som var tongivande på Youngs solodebut håller här en låg profil, nämns exempelvis inte alls på originalskivan från 1970, men enligt senare uppgifter spelar han piano på en låt, ”When you dance you can really love”.
   På skivomslaget påstås det att låtarna på skivan är skrivna till ett filmmanus av Dean Stockwell och Herb Berman. Filmen blev aldrig verklighet men däremot skivan. En skiva som tillhör Neil Youngs kommersiellt mest framgångsrika album och var även favorit hos kritiker. Robert Hillburn skrev så här vackert i Los Angeles Times: ”Words like lovely, beautiful and romantic cannot often be applied to rock albums, but there haven’t been many rock albums like Neil Young’s 'After the gold rush'. It is a delicate, fragile jewel… In the album’s best moments, Young’s soft, disarming voice and the crisp haunting instrumentations are almost therapeutically gentle in this time of assault rock”.
   En delikat juvel, så sant.
   För mig personligen är det blandningen på skivan som är mest avväpnande. Där totala och Young-typiska rocklåtar som ”Southern man” och ”When you dance you can really love” så naturligt omges av så enkla och melodiskt vackra pärlor som “Birds”, “Till the morning comes” och ”I believe in you”. Även titellåten tillhör den där enkla men väldigt personliga kategorin med Neil Young ensam vid pianot.
   Även när Neil Young gav sig på en cover, den hårt omarrangerade versionen av Don Gibsons ”Oh, lonesome me” från 1957, blev det suggestivt, starkt och personligt.
   Annars kan jag aldrig, inte ens efter över 50 år tillsammans med denna skiva, sluta lyssna på och älska inledningslåten ”Tell me why”. Till endast akustisk gitarr gör Neil Young ett så mäktigt och positivt framförande att han egentligen då och för alltid placerar singer/songwriter-genren på en ouppnåelig nivå.

”TELL ME WHY” inleder ”After the gold rush” och redan där befinner sig albumet på absolut högsta nivå.



/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.