Blogginlägg

50-tal: #2. ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” (1958)

EDDIE COCHRAN
Jeannie, Jeannie, Jeannie
(Liberty)

DET FINNS INGEN MILLIMITERRÄTTVISA OCH DET FINNS inte något som kan kallas exakt sanning när det handlar om tycke och smak. Därför ber jag att få presentera min näst störste favorit i 50-talsmusiken: Eddie Cochran. Det är inte bara ett fantastiskt fint namn, det var också namnet på den förhållandevis unge man som stod bakom så stenhårt klassiska rock'n'roll-sånger som ”Summertime blues”, ”C'mon everybody” och ”Somethin' else”. Lägg till några av hans andra nästan lika guldglänsande sånger som ”Twenty flight rock” och ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” och Cochrans exklusiva plats bland de absolut största i 50-tals-eran av rock'n'roll är given på min lista.
   Eddie Cochrans stjärnglans kanske bleknar i skuggan av betydligt mer allmänt berömda efternamn som Richard, Berry, Domino, Holly, Presley, Lewis, Vincent och Perkins. Men Eddie var upphovsman till en majoritet av ovannämnda klassiker och det talar sitt tydliga språk i min värld.
   Med de ovannämnda helt oförglömliga låtarna i bagaget började jag dissekera Cochrans hela 50-talskarriär och lite överraskande upptäckte jag inte bara guld och gröna skogar. Hittade faktiskt några direkt svaga detaljer i en karriär som till det yttre verkar så homogen och vara av helt igenom toppklass.
   Många av 50-talsartisterna som jag i den här serien har synat i sömmarna har haft en mer eller mindre lång startsträcka innan framgångarna har blivit kommersiellt gångbara. Den unge välklädde amerikanen Eddie Cochran var inget undantag.
   Som så många andra amerikanska ungdomar i 50-talets inledning fick unge Eddie sitt första musikaliska intresse i skolan där han via gitarrlektioner och skolband snabbt kunde utveckla sina färdigheter även på piano och trummor. Försökte lära sig spela låtarna han hörde på radion och i 14-årsålderna bildade han sitt första egna band med några high scool-kompisar. Övergav snart skolan för att spela mer professionellt när han vid ett tillfälle 1954 träffade den några år äldre Hank Cochran som trots namnet inte alls var släkt med Eddie.
   Tillsammans bildade de duon Cochran Brothers och med idoler som Hank Williams och Merle Haggard var det country, eller hillbilly, som blev deras inkörsport i musikvärlden. Fick 1955 skivkontrakt med Ekko-etiketten och duon producerade tre singlar och var då i händerna på managern Charles ”Red” Matthews som inledningsvis också skrev materialet åt duon. Men från andra singeln ”Guilty concience”, även den med hillbillysound, skrev Eddie och Hank sin egen repertoar och på duons tredje singel, ”Tired and sleepy”, var sångaren Jerry Capehart med i den kreativa processen som låtskrivare. Då först framträdde ett tydligt men fortfarande ganska opersonligt rockabillysound som pekade mer åt rock'n'roll än country.
   Hank tröttnade på duon och stack till Nashville och blev flera år senare framgångsrik låtskrivare (”I fall to pieces”, ”She's got you” med flera) men Capehart, som nu hade blivit Cochrans producent och manager, jobbade intensivt vidare med Eddies solokarriär. I juli 1956 solodebuterade Eddie med rockabillystänkaren ”Skinny Jim” utan större uppmärksamhet. Men hans tuffa framtoning med den läckra Gretsch-gitarren i händerna gjorde filmfolket intresserade och Eddie fick en roll i ”The girl can't help it”.
   I filmen sjöng han ”Twenty flight rock” men hans nya skivbolag ville hellre marknadsföra singlar med snälla, nästan doo-wop-inspirerade arrangemang med kören Johnnie Mann Singers, några covers och den bleka originallåten ”Mean when I'm mad”, långt från rebellisk rock'n'roll. Fortfarande utan större uppmärksamhet och det skulle dröja till november 1957, nästan ett år efter filmpremiären, innan ”Twenty flight rock” släpptes på singel.
   En historiskt klassisk rock'n'roll-låt men Manns körsångare gav låt och produktion en lite för snäll framtoning och det blev ingen större kommersiell framgång heller. Ingen Cochran-favorit för mig, jag lyssnar hellre på Paul McCartneys formidabla coverversion på ”Снова в СССР”-albumet (1988). Men nu började det röra på sig med Eddies karriär.
   Under de här åren, 1956-57, var Eddie Cochran en flitig gäst i studion som gästgitarrist på ett antal inspelningar, bland annat på Gene Vincents skivor. Exempelvis medverkade Eddie på låten ”Johnny, Johnny, Johnny”, som spelades in av tjejtrion G. Notes men gavs aldrig ut. Eddie gillade låten som döptes om till ”Jeannie, Jeannie, Jeannie” när den skulle sjungas av en kille. Låten (ej att förväxlas med Little Richards ”Jenny, Jenny”) är Eddie Cochrans bästa minst kända låt och är min favorit just nu i konkurrens med mer berömt material.
   Den låten missade också listorna men från sommaren 1958 skulle framgångarna för Eddie explodera när han gång på gång skrev och spelade in fullständigt oförglömliga klassiker som ”Summertime blues”, ”C'mon everybody” och ”Somethin' else”. Mellan de höjdpunkterna gav han ut mer mänskligt material, ”Teresa” och ”Teenage heaven”, medan hans popularitet, främst i Europa, bara växte.
   Det hysteriska intresset för Eddie Cochran gjorde att turnéerna i England bara förlängdes och det blev till slut 21-årige Eddies fatala öde när han dog i en bilolycka 17 april 1960 på de engelska vägarna nära Bath i södra England.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.