Blogginlägg

1979 revisited: Bob Dylan

Postad: 2007-06-27 11:40 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: 1979 revisited

Vet inte riktigt vad som fick mig i februari 1979 att skriva om Bob Dylans påverkande kraft på en mängd olika artister. Kanske hade jag hittat en bra bild? Kommit på en hyfsat intelligent rubrik? Eller helt enkelt upptäckt att Dylans ande svävade över mycket av den tidensmusik. Under rubriken ”I skuggan av Dylan” skrev jag hursomhelst denna betraktelse. En lustig eftertanke: I februari 1979 var det inte officiellt att Mark Knopfler skulle spela på Dylans nästa skiva, ”Slow train coming”.

Ingen person, död eller levande, har betytt så mycket för 60- och 70-talets rockmusik som Bob Dylan. Han har varit stilbildare på mer än ett sätt. Från att matcha fram sina protestsjungande bröder från New Yorks Greenwich Village under första delen av 60-talet till att ännu idag vara inspirationskälla för nya fräscha grupper som Steve Gibbons Band och Dire Straits.
   Bob Dylans egen utveckling från protestsångarstadiet till att numera vara fullfjädrad elektrisk rockartist är också något högst noterbart. Många år har gått däremellan men hans superstarstatus har mestadels varit på topp.
   Inte heller Dylan var fri från påverkan i början av sin karriär. På hans första skivor hörde man spår av Hank Williams och Chuck Berry men också Everly Brothers. Men mest känd blev han i folkmusikkretsar där han var en talangfylld ung låtskrivare vars låtar blev slagkraftiga för vita studenter i den begynnande anti-krigsrörelsen.
   Låtarna var ofta enkla, ibland lånade från traditionella folkmelodier och hans eget tekniska kunnande var primitivt. Men med sin akustiska gitarr, sitt munspel och personliga sångröst skapade han en ny slags idol. Ramblin’ Jack Elliott och Woody Guthrie var hans inspirationskällör men många, många fler skulle sedan inspireras av Bob Dylan.
Bland hans vänner i Greenwich Village med samma bakgrund som Dylan märks David Blue, Tom Rush, Eric Andersen och Judy Collins. Artister som blivit kända men ändå alltid stått i skuggan av Dylan.
   Fram till 1965 var Dylan helt akustisk men blev efter att ha hört en elektrisk bluesig version av ”House of the rising sun” med Animals så entusiastisk att han genast skaffade sig ett rockigt komp och så småningom lät the Band bli sin stadiga kompgrupp.

Nu började också grupper bli intresserade av Dylan och hans låtar. Byrds med Roger McGuinn i sptesen var vid den här tiden stora Dylan-beundrare och deras debut ”Mr tambourine man” var en riktig hit. De betecknades som en musikalisk förening av Beatles och Dylan, en vinnande kombination.
   McGuinn har sedan under hela sin karriär visat tydliga Dylan-komplex och var också en av deltagarna i den stjärnspäckade Rolling Thunder Revue som drog runt USA hösten 1975.
   En annan mer popinriktad grupp som använde mycket, ofta opublicerat, Dylan-material var Manfred Mann. De hade under senare delen av 60-talet stora hits med ”If you gotta go, go now”, ”Just like a woman” och ”Mighty Quinn”. Den sistnämnda låten ingår fortfarande i Manfred Mann’s Earth Bands repertoar.
   Rod Stewart är en artist som använt många Dylan-låtar på sina skivor. Nästan varje LP har innehållit en version. ”Only a hobo”, ”Tomorrow is a long time” och ”Mama you been on my mind” är några.
   Många från trubadurer till rockare har fått omotiverade Dylan-stämplar genom åren. En var Bruce Springsteen som med all önskvärd tydlighet sedan visat sig vara sitt eget original. De är för övrigt på samma skivbolag med samma upptäckare, John Hammond. Vilket kap!

Även Beatles hade sina tydliga Dylan-influenser. Både som grupp och senare som soloartister. De refererade ofta till Dylan då deras (främst John Lennons) textmässigt filosofiska pretentioner började öka. Sedan har Lennon sjungit ”I don’t believe in Zimmerman…” medan George Harrison nära samarbetat med Dylan vid några tillfällen.
   Hans betydelse för den svenska musikrörelsen är också viktig. Mikael Wiehes Dylan-påverkan märktes tydligt under tiden i Hoola Banddola Band och på LP:n med Kabaréorkestern, ”Sjömansvisor”, har han till och med översatt två äldre Dylan-sånger.
   Nationalteatern och Kal P Dal har också gjort Dylan-låtar medan artister som Ola Magnell, Gösta Linderholm och Ulf Lundell inspirerats utan att direkt översätta hans låtar. B-sidan på Lundells singel, ”Sista porten”, är en förklädd ”Times they are a-changing”.
   Det är i dagens rockmusik man hittar de bästa exemplen på Dylans influtande. Hederliga och avvägda hyllningar till en stor rockpoet. Vare sig det är med Dire Straits, Eric Clapton, Steve Gibbons eller Alpha Band.
   Dire Straits debut-LP från i höstas innehåller genomgående fräsch och hungrig rockmusik. I Mark Knopfler har de en tillbakadragen gitarrist men också en slipad låtskrivare. I skivan centrala låt ”Sultans of swing” låter han dessutom som Dylan i frasering och tempo. Låten gör den här veckan en fantastisk entré på USA-listan med en hedrande 47:e-plats.
   Steve Gibbons anser sig vara en stor Dylan-beundrare och det lyser mest igenom på hans nio år gamla soloskiva. Men också på flera av hans nyare låtar som ”Big JC”.
   Alpha Band består av medlemmar i Dylans stora turnégäng han rest med de senaste åren. Gruppen försöker skapa sin egen identitet men Dylan-komplexet märks utan att bli störande.
   Eric Claptons nuvarande avslappnade musikstil löper många parallella steg med Dylans. Han har medverkat på Claptons skivor, turnerade ihop i somras och ”Backless”, Claptons senaste LP, innehåller två specialskrivna Dylan-låtar. Skrivna ihop med turnégängets ena körsångerska, Helena Springs.
   Även punkrocken, eller den nya vågen, spelar hans sånger. Det finns ingen anledning att tro att inte också nästa ”våg” kommer att lyssna på Bob Dylan
    (Nerikes Allehanda, 10 februari 1979)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2007 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.