Blogginlägg

Den förlorade sonen höll ren massfrälsning

Expressen 9/10 1982.






Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1982.

NEIL YOUNG with TRANS BAND
Scandinavium, Göteborg 8 oktober 1982

En rocklegend har besökt Sverige. Neil Young gjorde i helgen två konserter, Göteborg i fredags och Stockholm i lördags, som det kommer att talas om mycket länge. Det var förväntan i alla läger, förhoppningar och spänning låg i luften. Neil Young inte bara infriade alla högt ställda förväntningar. Han gjorde dessa konserter till oförglömliga ögonblick. Det blev konserter med tusen höjdpunkter.
   Allehanda var med pÃ¥ Neil Youngs bÃ¥da Sverige-konserter, tvÃ¥ utsÃ¥lda ishallar (11 000-12 000 personer) och hög stämning. Det var massfrälsning vid den förlorade sonens Ã¥terkomst. Neil Young finns Ã¥ter i vÃ¥ra hjärtan.
   PÃ¥ mindre än tvÃ¥ timmar hann han givetvis bara med en liten brÃ¥kdel av sin digra skivproduktion. Men redan efter den imponerande inledningen med "Cinnamon girl", "Everybody knows this is nowhere" och "Southern man" var jag sÃ¥ld och besegrad. Inget kunde i fortsättningen gÃ¥ fel fast han framförde en handfull nyskrivna lÃ¥tar med ett mycket experimentellt sound.
   Neil Young är rockartisten, folksÃ¥ngaren, den annorlunda countrymusikern, bluesgitarristen och nu även en man med elektroniska intressen. Tillsammans med Nils Lofgren framfördehan nästan teatraliska scener där de sjöng genom en vocoder, sÃ¥ kallad röstförvrängare, och scenen förvandlades stundtals till rena science fiction.
   MÃ¥ vara att det kanske var den engelska syntvÃ¥gen som introducerade Neil Young i elektronikens möjligheter för rockmusiken men det här lät helt annorlunda, mer spännande och otroligt effektivt. Med en unik blandning av känsla och elektronik har Neil Young tagit ännu ett naturligt steg i sin redan obeskrivliga karriär.
   Samma motsägelsefulla kast och oberäkneliga infall som finns pÃ¥ Neil Youngs alla skivor präglade ocksÃ¥ konserten. Samma man som i ena lÃ¥ten ("Like a hurricane") nästan slet strängarna av sin elektriska gitarr kunde i nästa (en omarrangerad "The old laughing lady") spela sirlig och vacker akustisk gitarr. Det visade pÃ¥ storhet.
   Kompgruppen Crazy Horse har expanderat och blivit ett namnstarkt gäng. Redan nämnde Nils Lofgren fick som gitarrist stÃ¥ i skuggan av Neil Young men dansade omkring pÃ¥ sitt speciella sätt medan han sjöng, spelade synt och piano. Ralph Molina var en auktoritet bakom trummorna och man insÃ¥g hur viktig han har varit för Crazy Horse och Neil Young genom Ã¥ren.
   Gamle Buffalo Springfield-basisten Bruce Palmer, slagverkaren Joe Lala och slidegitarristen Ben Keith hjälpte ocksÃ¥ till att ta konserten till stundtals oändliga höjder.

Visst saknade jag många Neil Young-klassiker men de 21 låtarna (varav två sjöngs av Lofgren) han valde ut representerade ändå en fullödig bild av den legendariske artisten. Från besinningslös rock till vackra ballader.
   "The needle and the damage done" framförde Neil själv pÃ¥ scenen längst ut pÃ¥ den tio meter lÃ¥nga brygga som sträckte sig ut pÃ¥ parkett. FrÃ¥n de lÃ¥ga läktarplatserna sÃ¥g det ut som han bokstavligen bars fram pÃ¥ utsträckta händer. LÃ¥ten är en spark i ansiktet pÃ¥ de som fördomsfullt och okunnigt pÃ¥stÃ¥r att all rockmusik propagerar för droger. Här berättade han om beroendet, följderna och den oundvikliga döden.
   Avslutningen pÃ¥ konserten var lika imponerande som inledningen. I "My my hey hey" bröt helvetet löst och Ishallen blev ett rent inferno och förvandlades till en liten och intim rockklubb. Molina dunkade hejdlöst bakom trummorna, Lala rasslade med mikrofonförstärkta handflator(!) och Neil vräkte iväg gitarrtoner man inte trodde var möjliga. Som om de uppfanns i samma stund de slungades ut ur högtalarna.
   En andlös version av "Like a hurricane" följde innan det blev tomt och mörkt pÃ¥ scenen innan Neil Ã¥terkom med akustisk gitarr, "Helpless" ("Comes a time" i Göteborg) med Nils Lofgren pÃ¥ dragspel.
   En allsÃ¥ngsversion av "Sugar mountain" och när en hÃ¥rd och tuff version av "Mr Soul" hade tonat ut, den mörka lokalen hade tänts upp lovade jag mig själv att aldrig jämföra olika konserter med olika artister vid olika tillfällen.
   Det är sÃ¥ en 36-Ã¥rig rockartist och legend hÃ¥ller sig ständigt ung. Forever Young.

Neil Young - sång, gitarr, keyboards och vocoder
Ben Keith: pedal steel guitar och sång
Nils Lofgren: gitarr, dragspel, keyboards, vocoder och sång
Joe Lala: percussion
Bruce Palmer: bas
Larry Cragg: banjo
Ralph Molina: trummor och sång
Joel Bernstein: vocoder och synclavier


Cinnamon Girl
Everybody Knows This Is Nowhere
Southern Man
Computer Age
If You Got Love
Are You Ready For The Country?
Soul Of A Woman
A Little Thing Called Love
Old Man
The Needle And The Damage Done
The Old Laughing Lady>Guilty Train
After The Gold Rush
Transformer Man
Beggars Day
Sample And Hold

Extralåtar
Hey Hey, My My
Like A Hurricane
Comes A Time
Sugar Mountain
Mr. Soul


GT 9/10 1982.


Expressen 9/10 1982.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.