Blogginlägg

Den förlorade sonen höll ren massfrälsning

Expressen 9/10 1982.






Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1982.

NEIL YOUNG with TRANS BAND
Scandinavium, Göteborg 8 oktober 1982

En rocklegend har besökt Sverige. Neil Young gjorde i helgen två konserter, Göteborg i fredags och Stockholm i lördags, som det kommer att talas om mycket länge. Det var förväntan i alla läger, förhoppningar och spänning låg i luften. Neil Young inte bara infriade alla högt ställda förväntningar. Han gjorde dessa konserter till oförglömliga ögonblick. Det blev konserter med tusen höjdpunkter.
   Allehanda var med på Neil Youngs båda Sverige-konserter, två utsålda ishallar (11 000-12 000 personer) och hög stämning. Det var massfrälsning vid den förlorade sonens återkomst. Neil Young finns åter i våra hjärtan.
   På mindre än två timmar hann han givetvis bara med en liten bråkdel av sin digra skivproduktion. Men redan efter den imponerande inledningen med "Cinnamon girl", "Everybody knows this is nowhere" och "Southern man" var jag såld och besegrad. Inget kunde i fortsättningen gå fel fast han framförde en handfull nyskrivna låtar med ett mycket experimentellt sound.
   Neil Young är rockartisten, folksångaren, den annorlunda countrymusikern, bluesgitarristen och nu även en man med elektroniska intressen. Tillsammans med Nils Lofgren framfördehan nästan teatraliska scener där de sjöng genom en vocoder, så kallad röstförvrängare, och scenen förvandlades stundtals till rena science fiction.
   Må vara att det kanske var den engelska syntvågen som introducerade Neil Young i elektronikens möjligheter för rockmusiken men det här lät helt annorlunda, mer spännande och otroligt effektivt. Med en unik blandning av känsla och elektronik har Neil Young tagit ännu ett naturligt steg i sin redan obeskrivliga karriär.
   Samma motsägelsefulla kast och oberäkneliga infall som finns på Neil Youngs alla skivor präglade också konserten. Samma man som i ena låten ("Like a hurricane") nästan slet strängarna av sin elektriska gitarr kunde i nästa (en omarrangerad "The old laughing lady") spela sirlig och vacker akustisk gitarr. Det visade på storhet.
   Kompgruppen Crazy Horse har expanderat och blivit ett namnstarkt gäng. Redan nämnde Nils Lofgren fick som gitarrist stå i skuggan av Neil Young men dansade omkring på sitt speciella sätt medan han sjöng, spelade synt och piano. Ralph Molina var en auktoritet bakom trummorna och man insåg hur viktig han har varit för Crazy Horse och Neil Young genom åren.
   Gamle Buffalo Springfield-basisten Bruce Palmer, slagverkaren Joe Lala och slidegitarristen Ben Keith hjälpte också till att ta konserten till stundtals oändliga höjder.

Visst saknade jag många Neil Young-klassiker men de 21 låtarna (varav två sjöngs av Lofgren) han valde ut representerade ändå en fullödig bild av den legendariske artisten. Från besinningslös rock till vackra ballader.
   "The needle and the damage done" framförde Neil själv på scenen längst ut på den tio meter långa brygga som sträckte sig ut på parkett. Från de låga läktarplatserna såg det ut som han bokstavligen bars fram på utsträckta händer. Låten är en spark i ansiktet på de som fördomsfullt och okunnigt påstår att all rockmusik propagerar för droger. Här berättade han om beroendet, följderna och den oundvikliga döden.
   Avslutningen på konserten var lika imponerande som inledningen. I "My my hey hey" bröt helvetet löst och Ishallen blev ett rent inferno och förvandlades till en liten och intim rockklubb. Molina dunkade hejdlöst bakom trummorna, Lala rasslade med mikrofonförstärkta handflator(!) och Neil vräkte iväg gitarrtoner man inte trodde var möjliga. Som om de uppfanns i samma stund de slungades ut ur högtalarna.
   En andlös version av "Like a hurricane" följde innan det blev tomt och mörkt på scenen innan Neil återkom med akustisk gitarr, "Helpless" ("Comes a time" i Göteborg) med Nils Lofgren på dragspel.
   En allsångsversion av "Sugar mountain" och när en hård och tuff version av "Mr Soul" hade tonat ut, den mörka lokalen hade tänts upp lovade jag mig själv att aldrig jämföra olika konserter med olika artister vid olika tillfällen.
   Det är så en 36-årig rockartist och legend håller sig ständigt ung. Forever Young.

Neil Young - sång, gitarr, keyboards och vocoder
Ben Keith: pedal steel guitar och sång
Nils Lofgren: gitarr, dragspel, keyboards, vocoder och sång
Joe Lala: percussion
Bruce Palmer: bas
Larry Cragg: banjo
Ralph Molina: trummor och sång
Joel Bernstein: vocoder och synclavier


Cinnamon Girl
Everybody Knows This Is Nowhere
Southern Man
Computer Age
If You Got Love
Are You Ready For The Country?
Soul Of A Woman
A Little Thing Called Love
Old Man
The Needle And The Damage Done
The Old Laughing Lady>Guilty Train
After The Gold Rush
Transformer Man
Beggars Day
Sample And Hold

Extralåtar
Hey Hey, My My
Like A Hurricane
Comes A Time
Sugar Mountain
Mr. Soul


GT 9/10 1982.


Expressen 9/10 1982.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.