Blogginlägg

1979 revisited: Liveskivor

Postad: 2007-06-17 15:56 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: 1979 revisited

1979 tyckte jag att liveskivorna hade ett svajigt berättigande. Ett sätt för skivbolagen att tjäna pengar på gamla låtar med etablerade artister. En återvinning som inte kändes så spännande. Idag är det väl snarare så att en liveskiva utan bild (på dvd) inte är så väldigt verkligstroget levande. LP är det vi idag kallar album.

Liveinspelade skivor verkar vara skivbolagens påhitt. Ett enkelt sätt att tjäna mer pengar på redan kända låtar och artister till en ringa penning. Visserligen har liveinspelningstekniken utvecklats mycket på de senaste åren men det är ändå en relativt enkel uppgift att spela in live när man tänker på hur en del artister kan tillbringa månader i skivstudios inför en vanlig LP.
   Man får lätt känslan av att liveskivor är något nödvändigt ont, något artisten eller skivbolaget släpper ut för att uppehållet inte ska bli för långt, och att publiken därmed ska tappa intresset, mellan studioskivorna. Sådana exempel finns det gott om men man ska heller inte glömma att en del artister alltid är bäst på scen och därmed också på liveskivor.
   Då konserterna ofta är långt över en timme (det finns tyvärr motsatsen) blir utrymmet för att få den rätta atmosfären en dubbel-LP och 1978 kom det ut rekordmånga livedubbel-LP. Bl a Little Feat, Graham Parker, Thin Lizzy, Ted Nugent, Tubes, Jethro Tull, David Bowie, Zappa, Lou Reed, Bob Marley och Todd Rundgren.
   I tio fall av tio är liveskivorna gjorda med redan etablerade artister så den riktiga spänningen och stora överraskningen faller ju bort. Men inte desto mindre kan man komma ifrån att pop- och rockhistoriens allra bästa skivor varit just liveinspelade.
   Vare sig det handlar om mastodontverk som the Bands ”The last waltz”, George Harrisons Bangla Desh-konsert, mindre avancerade konserter med Stiff-artister, Pugh Rogefeldt eller bubblande rock med Nils Lofgren, Derek & the Dominoes eller Thin Lizzy.

En stor artist som förekommit på många olika liveskivor är Eric Clapton. En styrka då man får höra honom i olika sammanhang och tidsperioder. En svaghet då samma låtar återkommer flera gånga. Både med Yardbirds och Cream har det kommit konsertskivor efter de gruppernas upplösning, som gitarrist på turnén med Delaney & Bonnie och den fantastiska liveskivan med Derek & the Dominoes från 1973. Den kom också efter gruppens splittring men innehåller långa fina versioner av ”Let it rain” och”Why does love got to be so bad”.
   Sedan var Clapton borta i två år och gjorde comeback i januari 1973 med en konsert på Londons Rainbow arrangerad av Pete Townshend och innehöll andra personligheter som Ronnie Wood och Steve Winwood och blev också en skiva utan nya låtar. Han har också gjort en liveskiva med sin nuvarande kompgrupp, ”EC was here”.
   Att spela in konserter på skiva har blivit allmänt populärt först på 70-talet. De starkt begränsade tekniska resurserna gjorde att det inte alls var lika vanligt för tio år sedan. T ex gjorde Beatles aldrig någon liveskiva. Det är först nu, flera år efter splittringen, som konsertmaterialet plockas fram. ”At the Hollywood Bowl” från 1964 och 1965 och den mer än lovligt avskyvärda inspelningen från Star Club i Hamburg.
   De har också som soloartister varit sparsamma med både konserter och skivor. Wings trippel-LP ”Wings over America” är det mesta och bästa resultatet.

Här i Sverige är det tunt med konsertinspelningar med svenska artister och de enda jag i skrivande stund kommer på är Pugh Rogefeldts ”Ett steg till”, hans charmanta turné 1974 ihop med Rainrock, Lucas och Ola Magnell. Och Ulf Lundell & Natures ”Natten hade varit mild och öm” från succéturnén 1976-77.
   Den senare skivan innehöll till större delen nytt material, låtar som Ulf Lundell gjort på konserter men aldrig tidigare på skiva. Det är ovanligt och förekommer nästan aldrig att liveskivor innehåller nyskrivet. Två amerikaner som gjort samma unika handling är Neil Young och Jackson Browne. ”Time fades away” och ”Running on empty” heter de båda respektive skivorna. Brownes skiva är ovanligare än så, då den inte bara är inspelad på scen utan också i replokalen, bakom scen, i turnébussen och på hotellrummet.
   Bland övriga tidernas liveskivor rekommenderas ”Four way street” med Crosby, Stills, Nash & Young, Nils Lofgrens ”Night after night”, Thin Lizzys ”Live and dangerous” från förra året., ”Frampton comes alive” och Roxy Musics fina ”Viva! Roxy Music”. Närmare en konsert kan man inte komma.
   Slutligen undrar man lite förstrött när två av världens mest uppskattade artister, Rod Stewart och Bruce Springsteen, ska göra liveskivor. Med Stewart i friskt minne vore det en händelse och Springsteens konserter lär vara något långt utöver det vanliga.
   (Nerikes Allehanda, 13 januari 1979)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2007 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.