Blogginlägg

Rockvandringar i London: Dingwalls/Sir George Robey/Hare & Hounds

Postad: 2007-06-11 21:00 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Londonvandring

Den nya vandringen fortsätter i gemytliga Camden i Londons norra delar. Sedan tar jag mig ut mot Londons nordvästra delar, den magnifikt långa Seven Sisters Road i Finsbury Park och Islington-området.

DINGWALLS
Ännu en gång känns det märkligt att det var så sent som 1985 som jag besökte Dingwalls, detta vattenhål i Camden för genuint traditionell rockmusik, första gången.
   Det var när jag i januari 1985 försökte följa The Men They Couldn’t Hang i fotspåren under en vecka i London. På Dingwalls-konserten spelade folkrockbandet förband till något jag inte minns eller har förträngt. Eller helt enkelt struntade i att stanna kvar för att lyssna på. För Dingwalls hade late bar och när tunnelbanan slutat gå vid midnatt var det ett mindre äventyr att ta sig hem i London-natten.
   Vid ytterligare två tillfällen har jag besökt Dingwalls men då har jag verkligen stannat hela kvällen. Ni kan säkert förstå varför när jag berättar att en kväll sjöng Bill Hurley innan Fabulous Thunderbirds gick på. Eller den helt oförglömliga kvällen i december 1986 när Pirates värmde upp publiken innan en återförening av Ducks Deluxe stegade upp på scenen.

SIR GEORGE ROBEY
På 80-talet var puben Sir George Robey, 240 Seven Sisters Road, N4, ett kvalificerat tillhåll för både punk, ska och psychobilly. Och traditionell rock. Första gången jag besökte stället såg jag Steve Marriott (samma kväll han fyllde 38 år) och har sedan sett både Clive Gregson (Any Trouble-stjärnan), Len Bright Combo (Wreckless Eric) och Eric Bell & the Sonics (originalgitarristen i Thin Lizzy med band) där.
   En traditionell pub som hade en stor och magnifik konsertlokal med högt i tak strax innanför. På 50-talet hette puben The Clarence och på 90-talet blev det rockklubb under namnet Powerhaus men är nu stängt sedan länge. Ryktet vill säga att Sir George Robey har stått modell till musikstället Harry Lauders i Nick Hornbys berömda bok High Fidelity.

HARE & HOUNDS
Islington. Upper Street, längre ned från det mer berömda Hope & Anchor, som jag berättat om tidigare. Hare & Hounds var varken mer eller mindre en traditionell musikpub i London, som det fanns i varje kvarter på 80-talet.
   Jag tog tunnelbanan till Highbury & Islington och gick nedför Upper Street, passerade Hope & Anchor, som i januari 1985 var släckt, stängt och öde, och fortsatte till Hare & Hounds av en enda anledning: Geraint Watkins, pianist och dragspelare hos bland annat Dave Edmunds.
   Hans band Balham Alligators, som spelade cajuninfluerad traditionell rockmusik, skulle spela och jag hade vid tillfället varit fullt tillfredsställd med en enda låt, den fantastiska ”You ain’t nothing but fine, fine, fine”.
   Men det var bara ett fel. För kvällen var det ingen Geraint i bandet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2007 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.