Blogginlägg

Forty years ago today

Idag blir det Time Machine extraordinär. Just denna dag för fyrtio år sedan släpptes en av musikhistoriens mest omdiskuterade och stilbildande skivor, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” med The Beatles. Den skivan inleds med de historiska textraderna ”It was twenty years ago today…”. Och för just tjugo år sedan skrev jag några minnesord kring skivan. Ursäkta de ibland lite stolpiga uttrycken men så var det på 80-talet. Men värderingarna i artikeln gäller fortfarande. LP är det vi idag allmänt kallar för album.
   Under rubriken ”Först men inte bäst” lät det så här 2 juni 1987 i Nerikes Allehanda:

Det var sommar och ett härligt sommarlov för närmare tjugo år sedan. Året var 1967 och solen sken som den ofta gjorde under 60-talets sommarlov. Flower power hette trenden och det var tonårens mest blomstrande tid. Mitt första sommarjobb betydde några extraslantar som jag mot slutet av juni för ca 25 kronor köpte en ny LP med The Beatles, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”.
   ”Sgt Pepper”, som skivan populärt och även här förkortas, är inte bara rockhistoriens mest omdiskuterade LP-skiva. Den anses också vara tidernas bästa skiva alla kategorier och hamnar ofta, för att inte säga alltid, i topp vid olika omröstningar.
   Den skivan blev första LP:n i min ägo. Fram till dess hade 60-talet bestått av tusentals timmar framför radion och bredvid rullbandspelaren. Förutom några enstaka singlar var grammofonskivor ännu så länge ett outforskat ämne i mitt hem där stereoanläggning var ännu mer sällsynt.
   Grammofonskivorna, det vill säga föräldrarnas 78:or (bl a Bill Haleys ”Rock around the clock”) och singlarna, spelades på en radiogrammofon stor som en hel möbel. Utan att då kunna jämföra var ljudet underbart men inte stereo så exemplaret jag då i slutet av juni 1967 inhandlade var givetvis i mono.
   För yngre läsare kan jag berätta att på 60-talet gavs alla LP-skivor ut i både mono- och stereo-upplagor. Men det fanns uppenbara skillnader mellan mono- och stereoversionerna av samma Beatles-LP. Ofta är det i själva mixningen, instrument som försvinner eller kommer till som den stora skillnaden kan upptäckas. Därför bör varje hängiven Beatlessamlare även ha monoversionen som gavs ut till och med ”Abbey Road”-LP:n i september 1969.
   Hur som helst var det monoversionen av ”Sgt Pepper” som premiärspelades på radiogrammofonen någon av de sista dagarna i juni 1967. Och den då 14-årige skolgrabben, som inhandlat skivan blev både glad, chockerad och omtumlad. Möjligen inte i den ordningen.

Det var naturligtvis mer tur än skicklighet att den första LP:n någonsin som hamnade i mina händer skulle bli ”Sgt Pepper” som nu tjugo år senare anses betyda mer än någon annan skiva.
   Hade jag varit ett år äldre hade det kanske blivit ”Revolver” eller ett år yngre med all säkerhet blivit Beatles vita dubbel-LP som premiärskiva.
   Att det blev en LP med The Beatles var däremot ingen tillfällighet då denna kvartett Liverpool-killar tidigt, närmare bestämt hösten 1963 vid gruppens första Sverige-besök, blev nummer ett i mitt liv.
   Att ”Sgt Pepper” är århundradets skiva, som många vill göra gällande, är jag däremot inte alls övertygad om. Det var och är onekligen en spektakulär LP med fler milstolpar än någon annan skiva men rent musikaliskt och innehållsmässigt har The Beatles varit bättre.
Drygt ett år senare, i november 1968, gav gruppen ut sin första och enda dubbel-LP, kallad ”The Beatles” för enkelhetens skull, och där finner vi höjdpunkten på gruppens åtta år långa (eller korta) skivkarriär.
   ”The Beatles” anses allmänt av s k experter vara ett splittrat album av fyra splittrade medlemmar som inte kunde hålla sams. Det må vara hänt att samarbetsviljan vid det här laget var något ansträngd men redan 1968 var det många år sedan de olika gruppmedlemmarna skrev låtar ihop. Paul McCartney och John Lennon slutade skriva låtar tillsammans redan i mitten på 60-talet.
   Men sammantaget under dessa enorma dryga 93 minuter (bara det historiskt!) är det rockhistoria som skrivs och i mina ögon och öron har det aldrig upprepats på någon annan LP sedan dess.
   Åter till ”Sgt Pepper” som firade tjugo år igår. Skivan var inte bara en musikalisk revolution men är inspelningsmässigt ett av rockmusikens underverk mycket tack vare The Beatles skivproducent George Martin.

Idag finns det skivstudios med upp till 64 kanaler med nästan obegränsade möjligheter att mixa instrument med instrument med röster. 1967 hade studion på Abbey Road i London endast 4 (fyra!) kanaler som användes av George Martin på ett mycket disciplinerat sätt när han producerade ”Sgt Pepper”.
   Bas och trummor låg på ett spår, gitarrer på nästa, sång på det tredje och det fjärde spåret reserverades för allt ”extra” som i detta fall på ”Sgt Pepper” var en hel del.
   Det gick givetvis att mixa ner de fyra spåren till två och därmed få ytterligare två spår tillgängliga men det var ett komplicerat och omständligt arbete som Martin ledde.
   Primitiv var också fantasirikedomen när nya sound och underliga ljud eftersöktes. På t ex ”Being for the benefit of Mr Kite”, John Lennons uppfinning, klipptes en inspelad tejp med fyra munspel och två orglar sönder för att sedan fogas ihop slumpartat och därmed åstadkomma det eftersökta cirkusljud som Lennon önskade att orglarna skulle ha.
   Det var 1967. Idag 1987 skulle en sofistikerad synthesizer kunna lösa detta problem på nolltid. Men för tjugo år sedan, när ”Sgt Pepper” kom till i studion under fyra månader, var synthesizer-instrumentet ännu så länge i experimentstadiet och en exklusivitet även för The Beatles.
   Det är sådana här omständigheter som gör ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” till samma lyssningstillfredsställelse nu som för tjugo år sedan.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.