Blogginlägg

Stiff börjar andas igen

Postad: 2007-02-11 14:38 (ursprungligen publicerad på kollegiet.nu)
Kategori: Krönikor

If it ain’t Stiff it ain’t worth a fuck. Pop- och rockvärldens starkaste, slagkraftigaste och, för all del, vulgäraste devis dör aldrig.
   Inte nog med att det lagom till 30-års-jubileet i höstas gavs ut en helt ny singel med en helt ny grupp, The Enemy, så börjar nu återutgivningarna ta fart på riktigt allvar. Imorgon måndag släpps fem olika skivor med Wreckless Eric, Any Trouble, Tracey Ullman, Dirty Looks och Rachel Sweet.
   Det engelska skivbolaget Stiff Records slog många rekord under sina elva år, 1976-1987, långa existens. Men inte i kategorin skivförsäljning i första hand.
   Ambitionen The world’s most flexible record label säger nästan allt om ett skivbolag som gav ut så mycket olika musik med olika sorters artister och en lång, lång rad av väldigt personliga skivor med många originella profiler.
   På 70-talet skrev jag om skivbolaget Stiff men jag skrev i samma anda också om liknande bolag som engelska Chiswick, amerikanska Beserkley och engelska F-Beat. Men det är bara Stiff-bolaget som överlevt alla år i medvetandet fast det nästan är 20 år sedan det senast gavs ut en officiell nyproducerad skiva på den ständigt föränderliga men ändå klassiska etiketten.
   Historien om, i mina ögon och öron, världens mest intressanta skivbolag tål att berättas en gång till.

60 album och 250 singlar på Stiff plus 50 album och 120 singlar på andra närstående bolag passerade det engelska Stiff-kontoret och det låter ju inte så extremt mycket men när man tittar närmare så finns det nästan en fantastisk historia kring varje liten vinylskiva.
   Jag fick mitt minne rejält uppfräschat av BBC Four-dokumentären, som ursprungligen sändes i höstas i England, som nådde mig på en krokig, komplicerad och lång väg (tack Birger och Anders!) för inte så länge sedan. En helt fantastisk dokumentation fylld av legendariska bilder, underbara anekdoter och både aktuella och gamla intervjuer. Det blev nutid och eftertanke i nästan samma sekund.
   Under Stiffs banér samlades den kära fina pubrocken, den nyfödda punken, pop, soul och folkrock, och ett halvdussin andra musikgenrer, i en enda stor familj.
   Det fanns en mening i Stiffs verksamhet och den ekonomiska verkligheten stod inte högst på dagordningen. Jag hade faktiskt glömt hela historien men i dokumentären berättar Dave Robinson, Mr Stiff och den fanatiker som var med under hela epoken, när han står bakom ratten på sin båt i Themsen hur det kommersiellt (och just ekonomiskt) under alla år gick så upp och ner för Stiff.
   Även Jake Riviera, manager åt Elvis Costello och Nick Lowe och en gång kompanjon med Robinson, har också ställt upp på intervjuer för BBC-dokumentären. Han minns, när han sitter där vid någon kanal i London, när Costello första gången kom in på Stiff-kontoret och de var direkt övertygade om hans talang.
   - The guy is a genius, but what the fuck are we gonna do with him, erinrar han sig idag.
   De började med att byta namn på ”geniet”. Från Declan MacManus till Elvis Costello.
   Nick Lowe har samma minne om Wreckless Eric.
   - Really sensational, säger han kort och gott.

Medan Wreckless Eric själv, i sedvanligt bittra och bitska ordalag, kommenterar Stiffs storhetsvansinne att hösten 1978 släppa fem LP, på olika färgade vinylskivor, med fem olika artister på samma dag.
   - De sket fullständigt i oss artister. De ville bara promota bolaget Stiff.
   Men första åren var tuffa för Stiff. Första paketturnén 1977 med Elvis, Nick, Ian Dury, Wreckless Eric och Larry Wallis uppmärksammades stort, och resulterade i en mer än hyfsad liveskiva, men genererade ingen skivförsäljning.
   Samarbetet Robinson och den erkänt kontroversielle Riviera sprack plötsligt och den senare tog med sig både Lowe och Costello till nystartade Radar vilket skapade en mindre kris på Stiff. Ändå gjorde de ännu ett turnéförsök 1978 med Wreckless Eric, Lene Lovich, Jona Lewie, Rachel Sweet och Mickey Jupp. En turné som genomfördes på tåg. Som i intervjuerna här betraktas som ren och skär ”Commercial disaster”.
   De första åren var som sagt magra och fattiga, fast de hade både Lowe och Costello i artistsstallet, innan Ian Dury fick en så makalös hit med, inte ”Sex and drugs and rock’n’roll” utan, ”Hit me with your rhythm stick” lagom till julen 1978.

Sedan var det dags för nästan nedgång som, när bolaget befann sig på ruinens brant, räddades i slutet på 1979 av Madness ofattbart många hitsuccéer som fick bolaget på fötter innan ekonomin, ”tack vare” en del entusiastiska men totalt huvudlösa beslut, gick i stå ännu en gång och tvingade fram ett samgående med skivbolaget Island 1984.
   Och strax efter anlände nästa stora Stiff-profiler, Pogues, som höll bolaget flytande några år till innan det för sista gången skulle sluta i en definitiv ekonomisk krasch 1987. Då var Dr Feelgood de enda artisterna av värde kvar på etiketten och det är ju en ironi som gränsar till gapskratt för det var just den gruppens sångare, Lee Brilleaux, som en gång finansierade starten på hela Stiffs skivbolag 1976. Med sina blygsamma £400. Sällan har så lite pengar genererat så mycket musikhistoria.
   Det var Stiff som introducerade mig för artister som jag följt hela livet sedan dess. Från stora artister som Costello och Lowe till min ständiga vänner Mickey Jupp och Wreckless Eric som det alltid finns anledning att återvända till i de här spalterna. Sedan har det varit svårt att förbise skivorna med Ian Dury, Kirsty MacColl, Any Trouble och Pogues också och även de artister som gjorde korta inhopp på etiketten, Billy Bremner, Yachts och Graham Parker.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2007 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28        

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.