Blogginlägg

Costello-serien håller fortfarande hög nivå

Jo, jag har sett samtliga program i ”Spectacle Elvis Costello with…” fast på olika tidpunkter, inspelade och i svt Play. Men jag har inte fått möjlighet och tid att riktigt sammanfatta mina synpunkter och upplevelser. Det står ju tämligen klart, efter sex program av 13, att det är en fantastisk följetong som rullar på. Där samtalen mellan Elvis Costello och artisterna är på en så genuint initierad nivå att innehållet blir intressant och avslöjande i varje detalj.

Program 3 med 72–årige Tony Bennett var kanske ett mindre lyckat program i jämförelse men det visade sig att Bennett var en duktig konstnär också. Elvis inledde programmet på akustisk gitarr och sjöng Hank Williams ”Cold cold heart” med bara basisten Davey Faragher till komp.
   Musikaliskt blev temat gammal jazz, låtar som ”Swing it again”, ”The way you look tonight”, ”I’ve got the world on a string”, “I’m old fashioned” och “Who cares”. När fru Costello, Diana Krall, kallades upp på scenen helt oförberedd var dock spontant, levande och bra.
   Däremot var väl Costellos inledande presentation med orden ”han förkroppsligar de amerikanska låtarnas humanism och nyansrikedom” lite väl pretentiös.



Program 4, med Lou Reed som gäst, var däremot genomgående glimrande. När Costello inledde med en fantastisk version av Reeds ”Femme fatale” med ett enormt band bakom sig där jag först bara kände igen Steve Nieve. Övriga musiker var Larry Campbell, mandolin, Jenny Shienman, fiol, och Tony Garnier, bas.
   Sedan dök Lou Reed upp som en trevlig, sympatisk och vältalig person. Stor kontrast till den bild vi fått av honom som mörk och cynisk genom åren. Han berättade om sina första år i branschen, hur han som 14-åring skrev låtar som ”I’ve got a tiger in my tank”, att King Curtis spelade med på hans första skiva och att han upplevde låtskrivaren Doc Pomus som ständig inspirationskälla. Han drog även den sanna historien om hur Pomus skrev ”Save the last dance for me” på sitt eget bröllop.
   Sedan var ju musiken i programmet på femstjärnig nivå. Duetten med Elvis och Lou i den mycket fina ”Perfect day” med bara två pianister (Nieve+Kevin Hearn) i kompet. Och den lika fina ”Set the twilight reeling” (från albumet med samma namn) med elgitarr (Lou) och akustisk gitarr (Elvis) i kompet. Även regissören Julian Schnabel, som gjort konsertfilmen ”Berlin”, medverkade i programmet.







Hela Police var gäster i det femte programmet som var ännu en höjdare i serien. Costello i hatt inledde med en vers från ”Every breath you take” inför en jublande och entusiastisk publik. Sedan blev det separata intervjuer med alla medlemmarna där trummisen Stewart Copeland var den klart mest komiska. Musikaliskt blev det mest innerligt i den kombinerade duetten Sting/Elvis i ”Alison” och John Dowlands ”Flow my tears” med Sting på luta.
   Sedan avslutades programmet med både Police och Imposters på scen och dubbelsången ”Watching the detectives” och ”Walking on the moon”.





Motown-veteranen och profilen Smokey Robinson gav sjätte programmet i Costello-serien en ny dimension. Ett storband på scen med de tre Imposters-medlemmarna plus gitarristen Anthony ”AB” Brown, gitarr, och körtjejerna Ada Dyer och Andrieka Hall. Och några hjärtslitande Elvis-versioner av några mindre kända Robinson-låtar som ”No more tearstained makeup” och ”The hunter gets captured by the game”.
   Och sedan det mycket unika framträdandet där Smokey sjöng några verser från sin egen klassiker ”The tracks of my tears” som han faktiskt aldrig spelat in själv på skiva. Sedan några avslutande höjdpunkter som ”Don’t know why”, Norah Jones-låten skriven av Jesse Harris, och den obligatoriska duetten med Smokey och Elvis: ”You’ve really got a hold on me”. Ett program som för övrigt var inspelat i den legendariska lokalen Apollo Theatre.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.