Blogginlägg från februari, 2014

Covers: Denny Laine

DENNY LAINE: Hollydays (EMI, 1977)

Redan 1971 köpte Paul McCartney rättigheterna till en majoritet av Buddy Hollys låtar. Samtidigt blev Denny Laine medlem i hans band Wings. Laine var en hyfsat etablerad soloartist innan han gick med i Wings. Efter sin ledande roll i Moody Blues, som han lämnade i november 1966, gav Denny ut två solosinglar 67/68, och fortsatte ge ut soloskivor som medlem i det Wings. Albumet "Aah... Laine" (1973) hade ingen McCartney-medverkan men nästa soloalbum var en Wings-skiva under Denny Laines namn, ett soloalbum med enbart Holly-låtar låg då nära till hands.
   Buddy Holly-coverskivan under den lustiga titeln "Hollydays" (fast pÃ¥ skivomslaget stavas det "Holly Days") spelades in i McCartney-familjens privata studio i Skottland, Rude Studio. En helt primitiv inspelning med bara Paul, hans fru Linda och Denny som medverkande.
   Enkla informella inspelningar, alltsÃ¥, pÃ¥ en fyrspÃ¥rsbandspelare. Producerat av Paul McCartney men ska sanningen fram lÃ¥ter slutresultatet snarare som fria repetitioner än en regelrätt skivinspelning.
   Alla lÃ¥tar utom tvÃ¥ ("Moondreams" och "Rave on") är monoinspelningar och de ville pÃ¥ det viset Ã¥terge stämningen i originalmaterialet frÃ¥n 50-talet. Visserligen gamla lÃ¥tar men Buddy Hollys material skulle aldrig bli omodernt. "Heartbeat" hade precis legat pÃ¥ listorna med Showaddywaddy och Linda Ronstadt hade pÃ¥ kort tid spelat in bÃ¥de "That'll be the day" och "It's so easy".
   Urvalet pÃ¥ Denny Laines Holly-hyllning blev ingen "greatest hits"-samling ty redan nämnda "That'll be the day", "Peggy Sue" och "Words of love" saknas. Och tämligen udda lÃ¥tar som "Look at me" och nÃ¥gra singel-b-sidor finns med.
   "Hollydays" är en ganska simpel skiva som är bÃ¥de improviserad och skojfrisk. Som exempelvis den skrattretande accapella-inledningen pÃ¥ "Rave on", oljefatssoundet pÃ¥ "Heartbeat", Kalle Anka-rösterna pÃ¥ "Take your time" och lÃ¥nga gitarrsolon pÃ¥ "Lonesome tears" och "I'm lookin' for someone to love" som dessutom är helt instrumentala.
   Paul och Linda körar flitigt men det är märkvärdigt hur likt Denny sjunger som Paul och man kan ibland associera soundet till McCartney om än väldigt primitivt.
   I samband med releasen utlyste skivbolaget EMI en tävling där priset var en semester för tvÃ¥. Klisterlapp pÃ¥ omslaget och ett tävlingsformulär pÃ¥ ett A4-blad finns med. Tävlingsmomentet var att med högst 100 ord berätta en oförglömlig semesteranekdot.
   "Hollydays" släpptes i pausen mellan Wings-skivorna "Wings over America" och "London town".


Side one
1. "Heartbeat" (Bob Montgomery/Norman Petty) – 2:37
1958. Singel.
2. "Moondreams" (Norman Petty) – 2:41
1957. Singel med The Norman Petty Trio.
3. "Rave On" (Sonny West/Bil Tilghman/Norman Petty) – 1:53
1958. Singel med Sonny West.
4. "I'm Gonna Love You Too" (Joe Mauldin/Niki Sullivan/Norman Petty) – 2:15
1958. Singel
5. "Fool's Paradise" (Sonny Le Glaire/Norman Petty/Horace Linsley) – 2:46
1958. B-sida på "Think it over"-singeln.
6. "Lonesome Tears" (Buddy Holly) – 3:05
1958. B-sida till "It's so easy"-singeln med The Crickets.

Side two
1. "It's So Easy" (Buddy Holly/Norman Petty)/"Listen to Me" (Charles Hardin/Norman Petty) – 3:47
1958/1957. Singel med The Crickets/B-sida till "I'm gonna love you too"-singeln.
2. "Look at Me" (Norman Petty/Buddy Holly/Jerry Allison) – 3:10
1958. Från albumet "Buddy Holly".
3. "Take Your Time" (Buddy Holly/Norman Petty) – 3:38
1958. B-sida till "Rave on"-singeln.
4. "I'm Looking for Someone to Love" (Buddy Holly/Norman Petty) – 3:57
1957. B-sida till "That'll be the day"-singeln.

/ HÃ¥kan

Examenskonsert på Musikhögskolan

Examenskonsert på Musikhögskolan med Simon Nyberg (ovan) och Malin Edblad bjöd på en underhållande bredd av musik.

Alla bilder: Carina Österling (mer bilder nedan)

SIMON NYBERG
MALIN EDBLAD
Musikhögskolan, Örebro 27 februari 2014

I konsertsalen på Musikhögskolan ute vid Örebro Universitet var det två färdigutbildade musiklärare som efter 4,5 års studerande på torsdagskvällen bjöd in till en officiell examenskonsert. Simon Nyberg och Malin Edblad, herr Tvättbjörn och fröken Prärievarg som de lite skämtsamt kallade sig och även blev illustrerade som på den fina affischen, bjöd på ungefär en timmes underhållning var tillsammans med olika musikervänner.
   MÃ¥ngsidige Simon Nyberg fick chansen att presentera alla sina förgreningar i den lokala musikbranschen utom möjligen den genuina irländska folkmusiken där han till vardags spelar mandolin och banjo i Tullamore Brothers.
   PÃ¥ en mängd olika instrument, gitarrer (6-strängad, 12-strängad akustisk och elektrisk gitarr), mandolin, banjo, och piano, visade Simon sitt oerhörda kunnande och sjöng dessutom i alla konstellationer. FrÃ¥n instrumental smÃ¥ländsk polska pÃ¥ ensam 12-strängad gitarr via jazzigt jam med sin musiklärare, folkmusik som del i kvartetten Bister och sedan den lite jazziga sextetten Dubbelkvartetten till old time music med snart skivdebuterande gruppen Six String Yada visste musiken inga gränser.
   Jämtländska singer/songwriter-tjejen Malin Edblad presenterade nio lÃ¥tar av vilka Ã¥tta kom frÃ¥n hennes egen penna. I programbladet beskrevs hon som en jämtländsk Dolly Parton, hon sjöng ocksÃ¥ "Jolene", eller en norrländsk Emmylou Harris och i sÃ¥ngröst och lÃ¥tkvalité var hon inte lÃ¥ngt efter. Tryggt kompad av en kvartett killar av vilka Simon var en fjärdedel där han utökade sina instrumentala färdigheter till att även omfatta pedal steel.
   Vi lämnade Musikhögskolan imponerade av den nya generationen musiker och konstaterade att Ã¥terväxten är mycket god.


Simon Nyberg ensam med sin 12-strängade gitarr inledde kvällen med att framföra den småländska "Loftahammarpolskan".


Simon tillsammans med sin folkmusikgrupp Bister. Från vänster Magnus Lundmark, slagverk, Mats Håkansson, dragspel, och Mart Hallek, fiol.


Simon jammar med sin musiklärare.


Simon vid pianot spelar med Dubbelkvartetten. Från vänster Mirjam Hübinette, flöjt, Erik Backéus, sopran- och altsaxofon, Jonas Bleckman, cello, Daniel Korning (skymd), trummor, och Robin Mossberg, el- och kontrabas.


Simon överraskade många när han satte sig bakom flygeln.


Simon är en fjärdedel av Six String Yada. Från vänster Erling Bronsberg, banjo, gitarr och sång, Agnes Brogeby, fiol, och Jonas Bleckman, cello.


Malin Edblad med sin grupp Fluru. Från vänster Claes Hässlemark, gitarr och sång, Malin, Daniel Korning (skymd), trummor, Robin Mossberg, el- och kontrabas, och Simon Nyberg.



/ HÃ¥kan

Det kom en insändare

Min recension av Marie Fredrikssons konsert på Conventum i Örebro i fredags, ni kan läsa den här, orsakade en protest och resulterade i en insändare i Nerikes Allehanda där "Anna" tyckte att jag hade varit orättvis när jag inte nämnde Maries svåra sjukdom.
   Ni kan läsa insändaren och mitt svar nedan:



/ HÃ¥kan

Svårt att överträffa, Mellencamp

Foto: Magnus Fond

"The lonesome jubilee"-skivan med John Cougar Mellencamp är hans största stund som artist. Efter skivan därpå skulle Mellencamp helt skippa "Cougar" i sitt artistnamn,. Turnén som pågick under både 1987, när skivan släpptes, och 1988 blev också en lång och framgångsrik historia. Och det stora omfattande bandet bakom Mellencamp var helt identiskt med musikerna på skivan.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/1 1988.

JOHN COUGAR MELLENCAMP
Isstadion, Stockholm 15 januari 1988

På scen på Isstadion i Stockholm i fredagskväll stod en långhårig men kortvuxen karl och skapade kaos bland folk som till hundra procent slöt honom till sitt hjärta. John Cougar Mellencamp kom, sågs och konserten blev definitivt en seger.
   Strax efter Ã¥tta, en dryg halvtimme försenad, stod Mellencamp pÃ¥ scen med sitt stora, naturligt svängande kompband. I bandet fanns som pÃ¥ senaste skivan "The lonesome jubilee" fem killar och tre tjejer. Som traditionellt spelade gitarr, bas och trummor men ocksÃ¥ en liten futtig synt, fiol, munspel, dragspel och - tvättbräda.
   Mellencamp är ingen vanlig amerikansk popidol. Musikaliskt hÃ¥ller han sig strikt till sina rötter och politiskt tillhör han den nya generationen medvetna amerikanare som ser allt med öppna ögon.
   Mellencamp sa överraskande inte mycket mellan lÃ¥tarna utan lät texterna tala (fast ljudet inledningsvis var undermÃ¥ligt med tanke pÃ¥ texterna) och musikerna spela en suveränt effektiv rockmusik.
   Scenkonstruktionen var enkel, dekoren sparsam och showen en av de minst spektakulära jag har upplevt pÃ¥ en av Isstadions storlek. Det var rock med stora bokstäver.
   Rockkonserter med paus har jag tidigare bara upplevt med Springsteen sÃ¥ det kändes lite tamt och orkeslöst att redan efter en timme ta vilopaus för att sedan komma tillbaka och spela ytterligare 75 minuter.
   Ingen rockmusik svänger automatiskt, inte ens med fem killar och tre tjejer i kompet, sÃ¥ Mellencamp utnyttjade sitt band maximalt under varje lÃ¥t. DÃ¥ menar jag inte volym- och tempomässigt.
   Mellencamp kunde konsten, och jag vill mena att det är en svÃ¥r konst, att plötsligt ta ned tempot i de snabba rocklÃ¥tarna, känna pulsen pÃ¥ publiken och atmosfären för att sedan vrÃ¥la ut i fulländade finaler. Varje tempoväxling var som ett knytnävsslag i magen.
   Konserten började naturligt och starkt med "Paper in fire". LÃ¥ten inleder ocksÃ¥ senaste albumet och tillsammans med "Small town", som startade andraavdelningen, var det fruktansvärt effektiva öppningslÃ¥tar.
   Konserten dominerades inte överraskande av lÃ¥tar frÃ¥n de tvÃ¥ senaste mästerverken till album, "Scarecrow" och "The lonesome jubilee", och arrangemangen pÃ¥verkades nästan rakt igenom av John Cascellas dragspel och Lisa Germanos fiol.
   Trots eller tack vare de udda instrumenten har Mellencamps band USA:s mest fulländade rocksound för tillfället. Där varje musiker och sÃ¥ngerska gjorde nÃ¥got extra.
   Konserten hade genomgÃ¥ende högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. DÃ¥ följde de rockigaste och bästa lÃ¥tarna i en enda rad utan uppehÃ¥ll eller andhämtning fram till den fina finalen med "Pink houses" med spontan allsÃ¥ng och allt.
   Sedan kom extralÃ¥tarna "Like a rolling stone" (Ã¥tskilliga klasser bättre än Dylans egen version för knappt fyra mÃ¥nader sedan pÃ¥ samma scen) och avslutande "Cherry bomb" i en helt upplyst hall.
   Visst är det tanklöst att utse Ã¥rets bästa rockkonsert redan nu i januari men när rockÃ¥ret 1988 sammanfattas tror jag inte mÃ¥nga konsertögonblick under Ã¥ret nÃ¥r upp till John Cougar Mellencamps nivÃ¥.
   Det var en härlig start pÃ¥ det levande rockÃ¥ret.

John Cougar Mellencamp: gitarr och sång
Larry Crane: gitarr
Mike Wanchic: gitarr
Kenny Aronoff: trummor
Toby Myers: bas
John Cascella: keyboards och dragspel
Lisa Germano: fiol
Pat Peterson: sång och percussion
Crystal Taleifero: sång

Trolig setlist:
Paper In Fire
Jack and Diane
Hard Times For An Honest Man
Lonely Ol’ Night
Check It Out
Rain On The Scarecrow
Down And Out In Paradise
Real Life
Empty Hands
Rumbleseat
Hand To Hold Onto/Chain Gang (medley)

Paus

Small Town
Minutes To Memories
Hot Dogs And Hamburgers
Thundering Hearts
Crumblin’ Down
ROCK In The USA
Play Guitar/Gloria/Wild Thing (medley)
Hurts So Good
Authority Song
Pink Houses

Extralåtar:
Like A Rolling Stone
Cherry Bomb


Aftonbladet 16/1 1988.


Expressen 16/1 1988.


Göteborgsposten 17/1 1988.


GT 16/1 1988.

/ HÃ¥kan

En överdos i nostalgisk allsång

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/2 2014.

NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER
Conventum, Örebro 22 februari 2014
Konsertlängd: 18:08-19:01 och 19:34-20:46 (125 min)
Min plats: Rad 4 Plats 164

Är man gammal nog, som undertecknad, har nostalgi sin uppenbara charm - ibland. Nationalteatern tillhör min ungdom men ger mig splittrade minnen. Jag förstod redan då, runt 1974, att bandets många starka låtar i sina bästa stunder, då Ulf Dageby skrev och sjöng materialet, skulle gå till svensk musikhistoria. Däremot trodde jag nog aldrig att musiken 40 år senare så helt automatiskt skulle kunna dra massorna till konsertlokalerna genom att enbart framföra 34 år eller äldre gamla låtar på i stort sätt samma vis som då.
   Men jag kunde väl heller aldrig i min vildaste fantasi inbilla mig att Nationalteatern en gÃ¥ng skulle väljas in i svenska Hall Of Fame eller, ännu mer osannolikt, att Ulf Dageby skulle medverka i reality-tv.
   Nationalteaterns revivalshower pÃ¥ 00-talet var publikmässigt mycket uppskattade och efter Dagebys "breda genombrott" i SÃ¥ mycket bättre kan den kommersiella dragningskraften knappast vara starkare. Det var till bristningsgränsen fullt pÃ¥ Conventum pÃ¥ lördagskvällen och den stora majoriteten av publiken visste varför de var pÃ¥ plats: För att sjunga allsÃ¥ng, för att Ã¥teruppleva sin ungdom och att festa. Fast kanske inte med just den prioriteringen...
   Nationalteatern spelade sig igenom ett sjok av sina mest kända lÃ¥tar pÃ¥ ren rutin. DÃ¥ var glädjen och responsen högt i tak och det fanns knappt utrymme att hämta andan i den strikt nostalgiska repertoaren. Pausen, som ofta bara brukar vara ett tidskrävande gissel, kom därför lägligt efter bara 53 minuter för att publiken pÃ¥ sina hÃ¥ll kunde fylla pÃ¥ vätskenivÃ¥n och slipa till den redan frÃ¥n början obefintliga sÃ¥ngrösten.
   Jag ljuger överdrivet om jag pÃ¥stÃ¥r att jag under denna kväll upplevde nÃ¥gon spänning eller överraskning. Men Nationalteaterns Rockorkester 2014 är ingen lössläppt hobbyorkester utan är ett gäng professionella musiker, mÃ¥hända i övre medelÃ¥ldern, som är bÃ¥de tajta och rockigt samspelta med Ulf Dagebys underhÃ¥llande mellansnack som extra krydda.
   Musikaliskt höll sig dock Dageby i bakgrunden under konserten, nÃ¥got enstaka gitarrsolo ("Doin' the omoralisk schlagerfestival") men i övrigt spelade han tillbakadragen kompgitarr, men som sÃ¥ngare är han oerhört underskattad. Med en tillbakalutad elegans tog han hand om konsertens bästa ögonblick som "Doin' the omoralisk schlagerfestival", "Barn av vÃ¥r tid", mäktigt lÃ¥nga "Rövarkungens ö" och "Bara om min älskade väntar" med text av sÃ¥ngaren själv.
   Ã„ndÃ¥ lämnade Dageby ödmjukt över sÃ¥ngen pÃ¥ "Ge mig mitt liv nu" till Matilda Sjöberg, sÃ¥ngfÃ¥geln som med sin svala stämma fick personifiera "Hanna frÃ¥n Arelöv", "Hon flytta' ut till Bergsjön" och gamla "Mamma rock". I övrigt sjöng bandets i sammanhanget unge man Mattias Hellberg lÃ¥tarna och han är ju en extraordinär profil i andra sammanhang, gitarrist i HÃ¥kan Hellströms band, och i detta rutinerade rockgäng bidrog han med välmotiverat nytt blod vid mikrofonen. Fast trovärdigheten blev lite naggad i kanten när han som är sÃ¥ "ung" (40 Ã¥r) sjöng "Vi fortsätter spela rock 'n' roll men vi hÃ¥ller pÃ¥ att dö".
   I övrigt var det den stora publiken som var kvällens fascination. Kanske inte sÃ¥ hänfört hysterisk som jag ändÃ¥ hade väntat mig fast de spontana glädjeyttringarna var Ã¥tskilliga. Inte minst i diverse allsÃ¥ngsögonblick som i den omöjliga ramsan "Hadelatten da da - umpapa omp" pÃ¥ "Kolla kolla" vars intro doftade Rolling Stones pÃ¥ riktigt. Eller när Mattias Hellberg slängde in nÃ¥gra nya alternativa textrader ("Dom tjatar om OS") i "Speedy Gonzales"
   Igenkänning var kvällens kod där ingen lÃ¥t i den 21 lÃ¥tar lÃ¥nga repertoaren alltsÃ¥ var yngre än 34 Ã¥r.

Ulf Dageby: gitarr, sång
Nikke Ström: bas
HÃ¥kan Nyberg: trummor
Mattias Hellberg: sång, slagverk
HÃ¥kan Svensson: gitarrer
Matilda Sjöberg: sång
Ulf Stenberg: keyboards

LÃ¥tarna:
Stranden
Jack the Ripper
Ingelas sång
Hon flytta' ut till Bergsjön
Hanna från Arlöv
Doin' the omoralisk schlagerfestival
Ut i kylan
Spisa
Lägg av

Paus

Rövarkungens ö
Bängen trålar
Kolla kolla
Barn av vår tid
Sent en lördag kväll
Ge mig mitt liv nu
Vi fortsätter att spela rock ’n' roll men vi håller på att dö
Livet är en fest

Extralåtar:
Mamma rock
Men bara om min älskade väntar
Speedy Gonzales

/ HÃ¥kan

90:#12 Ljus i natten

MAGNUS LINDBERG: Ljus i natten (Harvest/EMI, 1999)

1999 gjorde Magnus Lindberg en magnifik comeback som skivartist. Hans 80- och 90-tal hade varit fyllda av oerhörda succéer men också långa inaktiva pauser och uppehåll. Efter de mycket uppmärksammade och mediamässigt förstorade åren med Grymlings, 1990-1992, blev det lite för mycket av både det ena och det andra för Magnus som drog sig undan från både bransch och uppmärksamhet.
   Men vÃ¥ren 1999 skulle han vara tillbaka med en ny soloskiva, hans första pÃ¥ nästan tio Ã¥r. Under sin "storhetstid" som soloartist 1978-1982 var Magnus starkt förknippad med EMI-stallet av artister. Och nu efter 17 Ã¥r tog han Ã¥ter upp samarbetet med skivbolaget i allmänhet och Kjell Andersson ("Mr EMI") i synnerhet och pÃ¥ "Ljus i natten" är Magnus starkare och mer övertygande än kanske nÃ¥gonsin.
   Bakom det osedvanligt enkla och lite simpla Kjell Andersson-omslaget döljer sig en skiva som är enkelt och odramatiskt inspelad där melodierna och texterna är det viktigaste och utanpÃ¥verket, arrangemangen, kommer i andra hand. Producenten Billy Bremner, som ocksÃ¥ spelar fenomenal gitarr pÃ¥ skivan, är naturligtvis ansvarig för soundet. Som inte styrs av teknik eller finesser utan lÃ¥ter instrumenten gitarr, bas/keyboards(Kaj Söderström) och trummor (Pelle Alsing) i ren Rockpile-anda bara vara naturliga förmedlare av melodierna.
   Förvisso ett litet komp men ibland kommer skivstudioägaren Micke "Nord" Andersson in och spelar en alldeles rysligt vacker och effektiv slidegitarr.
   Lika bra som Magnus kan beskriva ren kärlek, eller saknaden av densamma, kan han ocksÃ¥ skriva om det hÃ¥rda och kalla i samhället. PÃ¥ ett personligt sätt kan Magnus bÃ¥de poetiskt och med bÃ¥da fötterna pÃ¥ jorden lÃ¥ta känslorna vägleda genom de personliga textraderna som andas bÃ¥de vemod och överlevnadsinstinkt.
   Inledningen med "Sanningen" är andlöst imponerande i sin rasande framfart. Magnus lÃ¥ter dessutom stark och frisk i de intensiva luftrören medan han ivrigt staplar textraderna pÃ¥ varandra.
   Resten av skivan blir en sällsam resa via vemodig ballad ("Ser du"), rak rock ("För oss"), country ("När jag ser dig"), snabb pop ("Aldrig mer igen"), cajunrock ("En ensam varg"), rockabilly ("Himlens port")och Neil Young-inspirerat ("Dansa med mig") och en fantastisk "Jag har aldrig vart i Memphis" till det avslutande utropstecknet "En dag som alla andra" med Wille Crafoords text. Magnus har skrivit en av sina vackraste melodier till en text om det dÃ¥ förestÃ¥ende hysteriska millennieskiftet.
   "Ljus i natten" kanske inte överträffar 80-talsalbumen "Röda läppar" och "I en hand" men albumet är däruppe. Och jag tycker mig ha fÃ¥tt indikationer av Magnus själv att han tycker samma sak ty mÃ¥nga lÃ¥tar har överlevt i mÃ¥nga Ã¥r i senare Ã¥rs scenrepertoar.
   "Ljus i natten" är inte bara Lindbergs comeback till EMI. Det är ocksÃ¥ comeback för den ärevördiga engelska skivetiketten Harvest som hade sina största framgÃ¥ngar pÃ¥ 70-talet. Ulf Lundells tvÃ¥ första album gavs ut pÃ¥ Harvest.

"Dansa med mig" live med en ensam Magnus Lindberg.


/ HÃ¥kan

Istället för en konsertbiljett

Som ni kanske redan har förstått har jag genom alla tider haft en fascination för konsertbiljetter. Jag har skrivit lite mer utförligt i ämnet här och brukar i möjligaste mån lägga ut bilder på biljetter som illustration till mina recensioner. Tycker känslan och minnet av en konsert förstärks med en konsertbiljett i hand.
   Jag har genom Ã¥ren sparat pÃ¥ mÃ¥nga biljetter men lÃ¥ngtifrÃ¥n alla. När jag officiellt recenserar konserter pÃ¥ klubbar och krogar brukar jag ofta stÃ¥ med pÃ¥ nÃ¥gon typ av gästlista och dÃ¥ blir ju fysiska biljetter direkt oviktiga. Men däremot i konserthus, idrottshallar och större lokaler, typ Hovet och Globen i Stockholm, förekommer det givetvis alltid biljetter med information om avdelning, bänkrad och platsnummer.
   Men ibland faller den rutinen och jag fÃ¥r en slarvigt skriven papperslapp eller hamnar helt enkelt pÃ¥ nÃ¥gon inofficiell stol utan nummer... Som pÃ¥ lördagskvällen inför Nationalteaterns konsert pÃ¥ Conventum i Örebro. Ackrediterad i vanlig ordning fick jag den här gÃ¥ngen ingen officiell biljett utan ett kuvert (med Conventum-tryck) med nÃ¥gra nedklottrade handskrivna bokstäver och siffror, se ovan.
   Förklaringen till denna manöver har sin logiska förklaring. Konserten med Nationalteatern skulle ursprungligen genomföras pÃ¥ Örebro Konserthus som dock snabbt sÃ¥ldes ut och flyttades till det rymligare Conventum. Omflyttningen skapade praktiska problem, gamla Konserthusbiljetterna skulle plötsligt fungera i en helt annan lokal, medan nyköpta Conventum-biljetter skulle samköras med de gamla.
   Därför erkände Fredrik "Mudda" Johansson, nöjesansvarig pÃ¥ Conventum, i pausen pÃ¥ konserten att det hade varit rörigt och stressigt i ommöbleringen av sittplatserna som i sin tur förklarade varför jag presenterades med ett handsskrivet kuvert och inte en officiell biljett.
   I morgon mÃ¥ndag publiceras recensionen av konserten pÃ¥ den här sidan.

/ HÃ¥kan

Marie fick kämpa mot det volymstarka

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 2014.

MARIE FREDRIKSSON
Conventum, Örebro 21 februari 2014
Konsertlängd: 19:40-21:07 (87 min)
Min plats: Rad 9 Plats 504

Som Roxette-medlem äger Marie Fredriksson världen men måste ändå upp till bevis på den svenska hemmamarknaden. Det är 14 år sedan hon turnerade som soloartist och förutom höstens album "Nu" är det 18 år sedan hon senast gav ut ett svenskspråkigt album. Musikpubliken glömmer fort och har världens kortaste minne, sägs det, men på Conventum var det för mig oväntat välfyllt när Marie på turnéns andra konsert kom till Örebro.
   Det kanske är orättvist att redan nu komma med invändningar men Marie har inte kvar sina tidigare klockrena röstresurser. Hennes stämma flög iväg nÃ¥gra gÃ¥nger, likasÃ¥ nÃ¥gra textrader, men om det beror pÃ¥ den tragiska sjukdomen eller om det helt enkelt är medelÃ¥ldern som har gjort sig till känna är jag inte man att bedöma. Sedan fick hon mÃ¥nga gÃ¥nger under konsertkvällen kämpa för att hÃ¥lla jämna steg med ett tämligen volymstarkt, övervägande elektriskt och muskulöst bredbent kompband.
   Det gav inte Marie de bästa förutsättningar att bjuda pÃ¥ en föreställning av mänskligt personlig touch. De bÃ¥da gitarristerna Christoffer Lundquist, för övrigt en ljuvligt mÃ¥ngfasetterad musiker, och Jokke Pettersson fick mig ibland att tänka pÃ¥ Toto ("Det regnar igen") eller regelrätt hÃ¥rdrock ("Mellan sommar och höst"), gitarrorgierna pÃ¥ den annars underbara "Den sjunde vÃ¥gen" var bÃ¥de brutala och omotiverade och gitarrduellen pÃ¥ "Den bästa dagen" var verkligen malplacerad.
   DÃ¥ kände sig bÃ¥de Marie och vi i publiken mer bekväma i det lugnare mellanpartiet, "Ett hus vid havet", "Ett bord i solen" och "SÃ¥ skimrande var aldrig havet". Eller i de halvakustiska arrangemangen av "Ännu doftar kärlek" och finalen "Tro".
   Maries svenska comebackalbum frÃ¥n i höstas, "Nu", var ingen uppseendeväckande skiva. En ordinär platta med ordinärt medelmÃ¥ttiga lÃ¥tar. Skivan är orsaken till hela den pÃ¥gÃ¥ende turnén men fick paradoxalt nog ett minimalt utrymme pÃ¥ fredagskvällens konsert.
   Och jag ska för en gÃ¥ngs skull inte klaga pÃ¥ en artist som litar mer pÃ¥ sin gamla hits än pÃ¥ de nya lÃ¥tarna ty "Nu" är en parentes i Marie Fredrikssons skivkarriär.
   Bara tvÃ¥ lÃ¥tar, den rockiga "Kan vila hos mig" och den vackra "Sommarens sista vals", tillhörde nutid där scenrepertoaren i övrigt, till publikens hänförda glädje, hämtats frÃ¥n Maries samtliga fem tidigare svenska album. PÃ¥ det viset förvandlades konserten frÃ¥n "Nu" till "DÃ¥".
   De sÃ¥ kallade gamla hitsen, dit vi kan räkna ovan nämnda "Ännu doftar kärlek", "Efter stormen" och "Den bästa dagen", möttes med bÃ¥de allsÃ¥ng och stÃ¥ende ovationer redan i introt. InnehÃ¥llsmässigt oväntat underhÃ¥llande och en välkommen Ã¥terblick pÃ¥ ett svenskt lÃ¥tmaterial som hamnat i Roxette-skugga under flera decennier tillbaka.
   I Roxette-konceptet fyller Marie sin plats men som soloartist är hon inte längre den självlysande sÃ¥ngerska hon en gÃ¥ng var men med lite försiktigare arrangemang hade konsertupplevelsen kunnat utvecklats till nÃ¥got stort och personligt.

Mikael Bolyos: keyboards, sång
Pelle Alsing: trummor
Christoffer Lundquist: gitarr, slide, sång
Surjo Benigh: bas, sång
Jokke Pettersson: gitarr, sång

LÃ¥tarna:
Så stilla så långsamt
Kan vila hos mig
Bara för en dag
Det regnar igen
Sista sommarens vals
Ber bara en gång
Sparvöga
Ett hus vid havet
Ett bord i solen
SÃ¥ skimrande var aldrig havet
Ännu doftar kärlek
Så länge det lyser mittemot
Om du såg mej nu
Efter stormen
Den sjunde vågen

Extralåtar:
Mellan sommar och höst
Den bästa dagen
Tro

/ HÃ¥kan

Utan rök i ishallen

Under 80-talet ökade Jackson Browne sitt sociala och politiska engagemang både på sina skivor och i privata uttalanden. Det blev väldigt tydligt på våren 1986 när Browne åkte runt världen och marknadsförde sitt nya album "Lives in the balance" som snabbt hamnade högt på den svenska försäljningslistan.
   PÃ¥ en välbesökt presskonferens pÃ¥ Strand Hotell i Stockholm, som jag själv besökte, handlade intervjusvaren och egna funderingar lika mycket om politik som musik. Vid ett tillfälle fällde Jackson följande skarpa ord:
   - USA slÃ¥ss inte för demokrati och kommunism utan stödjer istället fascism, diktatur och högerstyre. Att exempelvis ta emot diktatorn Marcos med öppna armar gör oss bara till Ã¥tlöje i övriga världen.
   Brownes kompmusiker pÃ¥ scen spelade alla, med ett enda undantag, ocksÃ¥ pÃ¥ senaste skivan. Thurston, till vardags medlem i The Motels, utökade scenbandet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1986.

JACKSON BROWNE
Isstadion, Stockholm 7 november 1986

Efter 14 år som skivartist och närmare tjugo år inom showbusiness var det paradoxal popularitet som Jackson Browne stolt kunde visa upp. En i det närmaste utsåld ishall välkomnade honom på ett stillsamt men värdigt sätt till en konsert som innehöll många nya favoriter men också flera ödmjuka klassiker.
   Sin popularitet, som aldrig varit mäktigare än nu, använde han pÃ¥ ett annorlunda och oamerikanskt sätt. Hans texter pÃ¥ senaste albumet, guldskivan "Lives in the balance", är samhällsengagerande och stundtals ett svidande angrepp pÃ¥ USA.
   Musikaliskt gick han nu en bredare väg med en opersonlig och stundtals anonym touch pÃ¥ arrangemangen som nu lockar massorna till ishallar. Men där känner sig Jackson Browne, en gÃ¥ng trubadur, stundtals mycket liten.
   Browne hade ett nästan helt nytt kompband bakom sig jämfört med den magiska konsert han genomförde sommaren 1982 pÃ¥ Konserthuset i Stockholm.
   Kompmusikerna gjorde ett gediget hantverk men jag saknade känsligheten som framträdande personligheter som David Lindley och Danny Kortchmar tidigare smyckat ut Jacksons lÃ¥tar med. Här var det mer muskler än känslor sÃ¥ att säga.
   Doug Haywood, som varit trogen Jackson i mÃ¥nga Ã¥r, var dock ett lysande undantag. Hans visuellt tillbakadragna roll vägdes upp med odödliga inpass pÃ¥ orgel, gitarr, saxofon(!) och sÃ¥ng.
   Det var Haywood som hjälpte Jackson att nÃ¥ de högsta höjdpunkterna under fredagens konsert. I de äldre lÃ¥tarna "For everyman", "Late for the sky", "Call it a loan" och "The crow on the cradle.
   Med ett undantag framförde Jackson Browne samtliga lÃ¥tar frÃ¥n senaste albumet. Ofta med lÃ¥nga, talande introduktioner av honom själv. Han talade med en liten röst men alla lyssnade och de stillsamma fantasterna i publiken jublade.
- Det spelar ingen roll om USA:s president heter Reagan, Carter eller Kennedy, sade han på scen och kritiserade USA:s agerande i Centralamerika.
   PÃ¥ drygt tvÃ¥ timmar hann Jackson Browne med 24 lÃ¥tar inklusive extralÃ¥tar. Bland annat den självklara "The load-out", som avslutades med en betagande innerlighet med Little Stevens "I am a patriot".
   När konventionella rockkonserter nästan alltid slutar med bombkrevader och rökkaskader stod Jackson Browne ensam med sin akustiska gitarr och stora röst. Heder Ã¥t en sÃ¥dan man.

Jackson Browne: gitarr. piano och sång
Doug Haywood: gitarr, keyboards, saxofon och sång
Ian Wallace: trummor
Kevin Dukes: gitarr
Scott Thurston: gitarr, keyboards och sång
Bob Glaub, bas

LÃ¥tarna:
Boulevard
Tender is the night
That girl could sing
In the shape of a heart
For everyman
Lawyers in love
Soldier of plenty
Black and white
Late for the sky
Rosie
Call it a loan
Till I go down
Lives in the balance
Lawless avenues
For America
The pretender
Running on empty

Extralåtar
Doctor my eyes
Somebody's baby

Extra extralåtar
The load-out/Stay
For a rocker

Extraextra extralåtar
The crow on the cradle
I am a patriot


Aftonbladet 8/11 1986.


Dagens Nyheter 8/11 1986.


Svd 8/11 1986.

/ HÃ¥kan

Don Ricardo erövrar Italien

Richard Lindgren, vår favorittrubadur från Malmö, eller Don Ricardo som han lite skämtsamt har kallats i dessa dagar befinner sig just nu i Italien på en kort men intensiv turné. Med sig har han Simon Nyberg, mandolin- och banjospelaren från Richards Örebrobaserade kompgrupp.
   Förutom en dryg veckas turné (14-22 februari), med spelningar varje kväll, inklusive ett tv-framträdande (se nedan) har Richard i sedvanlig ordning varit kreativ och skrivit lÃ¥tar. Ni kan se och höra en ny lÃ¥t ovan, "Song for Claudia", som är ännu en typisk turnélÃ¥t frÃ¥n Richard. Vi minns ju tydligt vad förra Ã¥rets Triple Troubadours-turné resulterade i, "Heart of the land".
   Ikväll fortsätter turnén med Richard och Simon pÃ¥ ett ställe som heter nÃ¥got i stil med Poggio Berni i en by eller stad som kan heta Circolo dei Malfattore.



/ HÃ¥kan

"Turn the key"

FANNY FOX & THE TIDAL BASIN BOMBSHELLS
Turn the key
(Knackelibang)

Är inte formatet minialbum, sex-sju låtar, det alldeles perfekta? Skrev exempelvis tidigare i veckan om "Oh my" med Slow Fox, sju underbart vackra sånger, och den här skivan levererar sex låtar av absolut jämn, stark och musikaliskt hög nivå.
   Bakom det här spektakulära artistnamnet gömmer sig bara tvÃ¥ människor, sÃ¥ngerskan Fanny Holm och den instrumentala hjärnan Joakim Olsson. Fanny gjorde 2012 ett album under sitt riktiga namn, "Freaks, Oddities & Wonders", och Joakim är till vardags gitarrist och lÃ¥tskrivare i det hÃ¥rda rockbandet Jing Brothers.
   "Turn the key" är nÃ¥got helt annat. Ett sidoprojekt för bÃ¥da tvÃ¥ där Fanny sjunger, skriver texter och spelar gitarr och Joakim gör resten, det vill säga allt. Han spelar inte bara piano, gitarr, trummor och bas, han sjunger ocksÃ¥ och har även skrivit musiken tillsammans med Fanny och har producerat skivan.
   Fannys senaste skiva var välgjord och välspelad. Det spelas och sjungs lika fint här men soundet bygger mer pÃ¥ känslor med ett tydligt engagemang och är ett lyckat samarbete mellan tvÃ¥ artister som, misstänker jag, gillar varandra inte bara pÃ¥ det musikaliska omrÃ¥det. "Turn the key" är onekligen resultatet av inspirerade stunder i studion.
   Fanny stÃ¥r som artist i gruppnamnet men skivan är verkligen delat ansvar. Joakim sjunger ett par sÃ¥nger och duon visar pÃ¥ bara sex lÃ¥tar bÃ¥de variation och en underhÃ¥llande bredd. Akustiska och nÃ¥got överexponerade elektriska twanggitarrer avlöser varandra och även om soundet är balanserat finns det ibland en viss dragning Ã¥t tyngre musik och inte det trygga och ansprÃ¥kslösa americana-doftande soundet, med lite luftigare och ödmjuka arrangemang, som jag i min enfald hade förväntningar pÃ¥.
   Dock är inspelningarna helt felfria med en naturlig ljudbild som följd med riktigt krispiga gitarrer och ett i övrigt mycket fördelaktigt sound.
   Historien bakom det uppseendeväckande gruppnamnet är nästan lika färgstark som skivan. Jag citerar: "Bandnamnet är hämtat frÃ¥n en politisk skandal pÃ¥ 70-talet. Fanne Foxe var en argentinsk strippa som hade en affär med kongressledamoten Wilbur Mills. De fyllekörde en kväll i Washington D.C., och Fox försökte fly och sprang rätt ut i the Tidal Basin. Hon bytte artistnamn frÃ¥n The Argentinian Firecracker till The Tidal Basin Bombshell och fick ett enormt lyft i sin karriär. Wilbur Mills gick det inte lika bra för karriärmässigt. Han dog 1992. Fanny Fox (Annabelle Bastistella) lever fortfarande."

Skivan finns tillgänglig på Itunes och Spotify.

"Over The Edge" - Fanny Fox & The Tidal Basin Bombshells:


/ HÃ¥kan

I år är det the 45s som gäller

Förra året fick vi lära oss att stava till The Strypes. I år kan det mycket väl bli ett nygammalt gruppnamn på våra läppar, The 45s. Namnet och logotypen (se höger) skvallrar om att gruppen sneglar och egentligen stirrar sig tillbaka till rockhistoriens vinylepok. Men framförallt är det ju vansinnigt intressant att konstatera hur unga engelska band med sådan passion kan hämta inspiration ur den finaste engelska traditionen av r&b-kryddad rockmusik.
   Carlisle-gruppen The 45s, som givetvis inte ska förväxlas med 70-talets Newcastle-baserade grupp The 45's (vars Stiff-singel "Couldn't believe a word" är den sämst sÃ¥lda i skivbolagets historia...). Den här gruppen befinner sig ännu sÃ¥ länge bara i startgroparna pÃ¥ karriären. En singel kom i höstas, "It ain't over" (se videon ovan), en ep släpps om en vecka och jag tar för givet att ett album är pÃ¥ g.
   Det är närmast overkligt att höra de här fyra 16-Ã¥ringarna gÃ¥ i exempelvis Wilko Johnsons fotspÃ¥r. När man sedan tittar pÃ¥ videon, delvis inspelad pÃ¥ Canvey Island i Dr Feelgoods gamla hemtrakter, förstÃ¥r man rötterna i gruppens musik men framförallt hör man nÃ¥gra engelska ungdomar uppträda med en oförklarlig rutin.

/ HÃ¥kan

Soundtracks: Streets of fire

STREETS OF FIRE (MCA, 1984)

Regissören Walter Hills film "Streets of fire" har ett intressant soundtrack med idel originalmaterial men är musikaliskt dessvärre av väldigt ojämn karaktär som skiftar från uppblåst Jim Steinman-pop via kommersiell listmusik (Dan Hartman) och gammal rock med The Blasters till ett intressant Ry Cooder-bidrag. Det är för övrigt Cooder som är officiell kompositör av filmens musik. Han hade blivit en favorit hos Hill efter tidigare samarbeten i filmerna "The long riders" och "Southern comfort". Och Cooder kom sedan också att skriva musik till Hill-filmerna "Crossroads" och "Blue city".
   PÃ¥ skivan finns bara en konventionell Cooder-lÃ¥t, "Hold that snake" som han har skrivit med Jim Dickinson, men det är de tvÃ¥ Jim Steinman-skrivna och producerade spÃ¥ren som inleder de bÃ¥da skivsidorna och spelar nÃ¥got av huvudroll pÃ¥ soundtrackskivan. Efter ett Meat Loaf- och tvÃ¥ egna album fortsatte Steinman snickra ihop uppblÃ¥st 80-talsrock och lÃ¥tarna här, framförda under gruppnamnet Fire Inc. , är en typ av rockopera med pretentiösa arrangemang och groteskt lÃ¥nga texter.
   Dan Hartmans bidrag "I can dream about you" pÃ¥ skivan, han sjöng inte lÃ¥ten i filmen, släpptes pÃ¥ singel och blev en av 1984 Ã¥rs mest framgÃ¥ngsrika hits. En typ av listproducerad soulpop som man tröttnar pÃ¥ andra gÃ¥ngen man hör den.
   Den dÃ¥ etablerade producenten Jimmy Iovine var huvudansvarig för produktionen och har själv producerat Marilyn Martins debut i de stora sammanhangen. "Sorcerer" är en Stevie Nicks-lÃ¥t som ocksÃ¥ lÃ¥ter Nicks framför ett skickligt studioband. Martin skulle fÃ¥ sitt genombrott ett Ã¥r senare när hon sjöng den Oscars-nominerade duetten "Separate lives" tillsammans med Phil Collins i filmen "White nights".
   Den udda fÃ¥geln i detta amerikanska sammanhang, engelsmannen Rupert Hine, har klämt in sig pÃ¥ soundtracket som producent till engelska The Fixx som bjuder pÃ¥ en modern "Deeper and deeper" ,med pratande sÃ¥ng och programmerade rytmer.
   Greg Phillinganes, keyboardspelare som brukar figurera i alla studiosammanhang, känns ocksÃ¥ udda som soloartist. Här gör han en doo-wop-inspirerad "Countdown to love".
   Djupt traditionella The Blasters hör väl inte heller hemma här pÃ¥ ett naturligt sätt med sin gamla rock'n'roll men är ändÃ¥ en frisk fläkt. Deras ena lÃ¥t är ett urÃ¥ldrigt Leiber/Stoller-original frÃ¥n 1954, "One bad stud" med The Honey Bears, och svänger grymt.
   18-Ã¥riga Lone Justice-medlemmen Maria McKee gör här solodebut fem Ã¥r innan den första soloskivan. Ett imponerande starkt framförande av den Tom Petty/Jimmy Iovine-producerade "Never be you", skriven av det ovanliga teamet Tom Petty och Benmont Tench.

Innehåll:
1. Fire Inc. - "Nowhere Fast" 6:02
2. Marilyn Martin - "Sorcerer" 5:06
3. The Fixx - "Deeper and Deeper" 3:45
4. Greg Phillinganes - "Countdown to Love" 3:00
5. The Blasters - "One Bad Stud" 2:28
6. Fire Inc. - "Tonight Is What It Means To Be Young" 6:58
7. Maria McKee - "Never Be You" 4:06
8. Dan Hartman - "I Can Dream About You" 4:07
9. Ry Cooder - "Hold That Snake" 2:36
10. The Blasters - Blue Shadows 3:17

/ HÃ¥kan

"Oh my"

SLOW FOX
Oh my
(Rootsy)

Det gäller att smida medan... I samband med albumreleasen "Like the birds" i höstas drog Slow Fox, Umeå-tjejen Sofia Henricsson i olika konstellationer, till sig uppmärksamhet i allmänhet och stort intresse på Live at Heart-festivalen i Örebro i synnerhet. Redan nu, fem månader efter förra skivan, kommer nästa release som har en naturlig koppling till debuten.
   "Oh my" är ett minialbum, sju lÃ¥tar, som spelades in samtidigt som "Like the birds". Men lÃ¥tarna här, inklusive tvÃ¥ frÃ¥n albumet, är mer avskalade. Det lustiga är att mitt första intryck av "Like the birds" pÃ¥verkades av just de lite väl breda arrangemangen och den rena personligheten och begÃ¥vningen gick lite förlorad där och dÃ¥.
   Jag lärde mig dock uppskatta "Like the birds" med tiden utan att den nÃ¥dde upp till ärligheten och för all del ocksÃ¥ härligheten i ett avskalat liveformat där Sofia hade sin syster Fanny vid sin sida. PÃ¥ "Oh my" fÃ¥r jag min Sofia i sin rätta omgivning, det vill säga nästan ingen omgivning alls förutom eget ofta elektriskt gitarrspel och munspel.
   PÃ¥ lÃ¥tarna "Like the birds" och "None the wiser", som fanns med pÃ¥ höstens album, är jämförelsen tydlig och positiv. Ty här framträder Sofias sÃ¥ ljuvligt countryfierade röst med än mer naken dignitet och med ytterligare personlighet.
   Det gäller även materialet i övrigt pÃ¥ "Oh my" som alltsÃ¥ blev över när albumet skulle formas. LÃ¥tar som definitivt hÃ¥ller samma kvalité som pÃ¥ "Like the birds". Men här lÃ¥ter det som att Sofia stÃ¥r mellan mina högtalare i vardagsrummet hemma och sjunger, spelar och kniper sÃ¥ där charmigt med ögonen medan hon hela tiden träffar rätt med tonerna.
   En av skivans lÃ¥tar är en duettcover där Sofia möter Chet O'Keefe i Kinky Friedmans "Marilyn and Joe" och tvingas jag utnämna nÃ¥gon av de sju lÃ¥tarna till favorit sÃ¥ blir det just den. Underbart vackert.

/ HÃ¥kan

90:#13 En blekt blondins hjärta

EVA DAHLGREN: En blekt blondins hjärta (Record Station, 1991)

1991 hade Eva Dahlgren på 13 år gått från blyg singer/songwriter, en kort rockig period ("För väntan") och några vuxet mogna album ("Ung och stolt" och "Fria världen 1.989") till sin absoluta höjdpunkt 1991 med albumet "En blekt blondins hjärta". Ett album som sålde i ofattbara 500 000 ex och gav Eva Dahlgren fem Grammis-utmärkelser. Men albumet var inte "bara" en grandios kommersiell knockout, toppade albumlistan från 6 november 1991 till 22 januari 1992, utan var också innehållsmässigt ett alldeles extraordinärt album med många fantastiska låtar.
   Eva hade inte varit utan framgÃ¥ngar under 80-talet, lÃ¥tar som "GuldgrävarsÃ¥ng", "Jag klär av mig naken", "Hjärtats ödsliga slag" (duetten med Uno Svenningsson) och "Ängeln i rummet" tillhör ju tveklöst svensk populärhistoria, men pÃ¥ "En blekt blondins hjärta" lyckades hon samla allt bra pÃ¥ samma starka album.
   "En blekt blondins hjärta" är mitt första Eva Dahlgren-album pÃ¥ cd och det är fÃ¥ musiker pÃ¥ skivan fast lÃ¥tarna i de flesta fall har fulla arrangemang. Bakom succén med det här albumet har naturligtvis producenten Anders Glenmark en stor del och det är hans kunnande, inspiration och fantasirikedom som har givit albumet alla soundmässiga förutsättningar.
   Fram till den här skivan hade jag underskattat Glenmark som musiker och producent, vilket han faktiskt hade fungerat som pÃ¥ alla Eva Dahlgren-skivor sedan 1979. Han spelar gitarr, keyboards och bas pÃ¥ en majoritet av lÃ¥tar och dessutom körar han flitigt tillsammans med Eva. I övrigt krävs inte sÃ¥ mÃ¥nga musiker, i huvudsak bara gitarristen Jonas Isacsson och trummisen Ã…ke Sundqvist, för att bygga upp skivans komplexa och stundtals fenomenala sound.
   Av Eva Dahlgrens tidigare djupt svÃ¥rtillgängliga texter hör man pÃ¥ den här skivan en öppnare och positivare poesi. Samtidigt har musiken blommat ut till melodiska mästerverk. Det mÃ¥ stundtals vara lättlyssnat, radion spelade henne flitigt vid den här tiden, men Eva har inte sÃ¥lt sig och varken förlorat personlighet eller värdighet.
   Här Ã¥terfinns houserytmer, sitarer, Beatles-eko, Bowie-klanger, fylliga körer och härliga popgitarrer i en underbar allians. Allra bäst är det i experimentella "Allting om igen". med texthjälp av Bodil Malmsten, "BlÃ¥ hjärtans blues", tillägnad Peggy Lee, och "Drömmarna och muren". Medan kommersiellt mer framgÃ¥ngsrika lÃ¥tar som "Vem tänder stjärnorna", "Jag är Gud", "Gunga mej" och "Lev sÃ¥" visar att det gÃ¥r att kombinera folkkära lÃ¥tar med personlighet.

"Allting om igen" live med Eva Dahlgren:


/ HÃ¥kan

Covers: Jennifer Warnes

JENNIFER WARNES: Famous blue raincoat (Cypress, 1986)

Det var mer än naturligt att den amerikanska sångerskan Jennifer Warnes gjorde ett helt album med kanadensaren Leonard Cohens låtar. Redan 1971, när Warnes bara hade två lågprofilerade album bakom sig, träffades de första gången. 1972 följde Jennifer med Leonard Cohen på turné som körsångerska och fram till den här coverskivan medverkade hon på Cohen-albumen "Live Songs" (1973), "Recent Songs" (1979) och "Various Positions" (1985). Det var med andra ord ganska logiskt att Jennifer 1986 gick in i studion och spelade in en Cohen-cover-skiva.
   Just dÃ¥ var Jennifer mest känd för sina filmlÃ¥tar med Joe Cocker-duetten "Up where we belong" som karriärhöjdpunkt. Filmduetterna fortsatte pÃ¥ "All the rightmoves" med Chris Thompson och sommaren 1987 fick hon ännu en hitduett tillsammans med Bill Medley (Righteous Brothers) , "(I've had) The time of my life" frÃ¥n "Dirty dancing".
   Det nära samarbetet mellan Cohen och Warnes är pÃ¥tagligt pÃ¥ "Famous blue raincoat". De sjunger duett pÃ¥ "Joan of Arc", har skrivit en lÃ¥t tillsammans, Warnes har fÃ¥tt tillgÃ¥ng till exklusivt ännu ej publicerat Cohen-material och porträtteras tillsammans pÃ¥ ett foto pÃ¥ skivomslaget.
   Redan 1976 fastnade jag för Jennifer Warnes röst som var i nivÃ¥ med dÃ¥ uppskattade Linda Ronstadt och även musikaliskt befann de sig i samma sfär. PÃ¥ den här skivan har Jennifer kvar sin bÃ¥de smakfulla och riviga röst fast soundet är modernare och anpassat 80-talet. Warnes ger Cohen-lÃ¥tarna en välbehövlig ansiktslyftning anpassad den nya tiden.
   ApropÃ¥ det gjorde Cohen själv 1988 sitt dittills mest moderna album, "I'm your man", ofta med bara keyboards i kompet. Där gör han tvÃ¥ uppmärksammade lÃ¥tar, "First we take Manhattan" och "Ain't no cure for love", som han tvÃ¥ Ã¥r innan hade skänkt till Warnes.
   Basisten Roscoe Beck gör debut som producent pÃ¥ Warnes album och i kompet Ã¥terfinns ett starkt manskap med gitarristerna Stevie Ray Vaughan, solo pÃ¥ "First we take...", David Lindley och Robben Ford i spetsen. Van Dyke Parks har dessutom arrangerat lÃ¥tarna.

LÃ¥tarna:
1. "First We Take Manhattan" (Leonard Cohen) – 3:47
Original.
2. "Bird on a Wire" (Leonard Cohen) – 4:42
1969. Från albumet "Songs from a room" med låtskrivaren.
3. "Famous Blue Raincoat" (Leonard Cohen) – 5:33
1971. Från albumet "Songs of love and hate" med låtskrivaren.
4. "Joan of Arc" (Leonard Cohen) – 7:57
1971. Från albumet "Songs of love and hate" med låtskrivaren.
5. "Ain't No Cure for Love" (Leonard Cohen) – 3:21
Original.
6. "Coming Back to You" (Leonard Cohen) – 3:43
1984. Från albumet "Various positions" med låtskrivaren.
7. "Song of Bernadette" – 3:55 (Jennifer Warnes/Leonard Cohen/William Elliott)
Original.
8. "A Singer Must Die" (Leonard Cohen) – 4:52
1974. Från albumet "New skin for the old ceremony" med låtskrivaren.
9. "Came So Far for Beauty" – 3:37 (Leonard Cohen/John Lissauer)
1979. Från albumet "Recent songs" med Leonard Cohen.

/ HÃ¥kan

En sten som rullar med gamla godingar

Bilder: Magnus Fond

1988 var det paus i Rolling Stones verksamhet vilket fick Ron Wood möjlighet att bege sig ut på turné på egen hand. Och för Mick Jagger och Keith Richards, som just då låg i fejd med varandra, att satsa på soloskivor. Jaggers "Primitive cool" (1987) och Richards "Talk is cheap" (1988). Det skakade i Stones-imperiet vid den här tidpunkten. Men Wood var inte så produktiv som soloartist.
   Mellan 1981 ("1234") och 1992 ("Slide on this") gjorde Ron Wood inga solostudioskivor. Däremot släppte han en liveskiva, "Live at the Ritz", strax innan Sverigeturnén. En konsert tillsammans med Bo Diddley inspelad i november 1987 i New York.
   I februari 1988 befann sig Wood i Göteborg för en utställning med sina mÃ¥lningar, jammade med Tottas gäng och, som man säger, tyckte uppstod och en tre veckor lÃ¥ng turné, 16 konserter i Sverige, Norge och Danmark, organiserades snabbt
   I mars turnerade Wood i Japan och USA med Bo Diddley, gjorde sedan nÃ¥gra solospelningar innan han 27 april inledde turnén med Totta's Bluesband. Bandet hade egentligen officiellt splittrats efter ANC-galan 1985 men Ã¥terförenades ibland och i samband med Wood-besöket släpptes bandets samlingsskiva "Compilation boogie".
   Det var Totta's Bluesbands originalsättning, med Gunnar Pettersson (som lämnade bandet 1983 och ersattes av Nisse Nordin) pÃ¥ trummor, som kompade Wood och även gjorde egna lÃ¥tar pÃ¥ konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 1988.

RON WOOD & TOTTA'S BLUESBAND
"Rock on Wood Tour 88"
Parkteatern/Brunnsparken, Örebro 3 maj 1988

En sten rullar just nu runt på de svenska vägarna. Tillsammans med Totta's Bluesband turnerar Stones-gitarristen Ron Wood i Sverige med en konsert som är mer en PR-mässig triumf än musikalisk milstolpe. Konserten i Brunnsparken inför cirka 700 personer bestod enbart av gamla godingar.
   Ron Woods betydelse under hans tretton Ã¥r i Rolling Stones har varit svÃ¥r att fastställa. Bandet har arbetat sporadiskt och Ron har mer eller mindre alltid stÃ¥tt i skuggan av pajasen Mick Jagger och rockaren Keith Richards.
   Ã„nnu mer sporadiskt har Ron Wood gjort egna skivor men tisdagskvällens konsert hade ingenting med hans solokarriär att göra. Det handlade istället om gamla Stones-lÃ¥tar och genuina bluesklassiker.
   Men publiken, 95% grabbar med mycket Stones-blod i Ã¥drorna, var givetvis mycket nöjd. De satt inledningsvis artigt och njöt för att mellan lÃ¥tarna bryta ut i ovationsartade applÃ¥der. Örebros sätt att hylla en världskänd gitarrist.
   Tottas inledde kvällen och det var ocksÃ¥ den samspelta orkestern frÃ¥n Göteborg som fick dra det tyngsta lasset. Först fyra lÃ¥tar innan Ron Wood äntrade scenen i en grön jacka, ett glas i handen och cigarett i mungipan. En Stones-gitarrist pÃ¥ semester?
   Med Wood pÃ¥ gitarr fortsatte ett ännu tyngre Tottas med tre lÃ¥tar ur egen repertoar. Efter en kvart pÃ¥ scen tog sig Wood fram till sÃ¥ngmikrofonen, sjöng "It's all over now" sÃ¥ hjärtat vaknade i den nostalgiska kroppen.
   Kanske var det spekulativt av Ron Wood att sjunga gamla Stones-lÃ¥tar frÃ¥n en tid dÃ¥ han själv inte var medlem. Men hans sätt att sjunga, som stundtals pÃ¥minde om Bob Dylan, skakade onekligen liv i de dammiga lÃ¥tarna.
   Därför tillhörde ocksÃ¥ "Little red rooster", dÃ¥ han även spelademunspel, och "Honky tonk women" kvällens höjdpunkter. Den senare lÃ¥ten utvecklade sig till en duett mellan Ron och Totta och publiken sjöng hejdlöst med i refrängen.
   Men kvällens allra finaste ögonblick var "Gasoline alley", en lÃ¥t Wood skrev med Rod Stewart 1970. Efter en lÃ¥ng slidegitarrintroduktion smekte han fram melodin. Totta satt vid pianot och Olle Niklasson avslutade med ett brinnande saxofonsolo.
   Ron Wood var stundtals en pigg 40-Ã¥ring pÃ¥ en konsert som inte krävde nÃ¥gra djupare analyser eller allvarligare omdömen. Allvarligast var det astronomiska beloppet pÃ¥ gaget med alltför höga biljettpriser som följd.


Setlist:
Just Like I Treat You - 5:43 (voc. Totta)
That Ain't Your Business - 3:57 (voc. Totta)
It'All Over Now - 6:15 (voc. Ron)
I Live The Life I Love - 3:58 (voc. Totta)
Double Trouble - 8:23 (voc. Totta)
Around The Plynth
---Memo From Turner,
---Prodigal Son,
---Gasoline Alley,
---Little Red Rooster - (voc. Ron & Totta)
I Can't Be Satisfied (voc. Ron & Totta)
Black Limousine - 6:13 (voc. Ron & Totta)
That's The Truth - 4:02 (voc. Bernt A. & Totta)
Honky Tonk Women - 5:08 (voc. Ron & Totta)
Shake Your Hips - 8:29 (voc. Ron & Totta)
Outlaws - 6:18 (voc. Ron & Totta)

Ron Wood & Tottas Blues Band:
Ron Wood - guitar, vocal, harmonica
Totta Näslund - vocal
Bernt Andersson - keyboard, vocal, harmonica
Nikke Ström - bass
Bengan Blomgren - guitar
Olle Niklasson - saxophone
Gunnar Pettersson - drums



/ HÃ¥kan

90:#14 Mirror ball

NEIL YOUNG: Mirror ball (Reprise, 1995)

Efter 70-talet, när klassikerna på skiva från Neil Young avlöste varandra, har det varit många ojämna decennier på albumområdet sedan dess för vår favoritkanadensare. På 80-talet kunde jag bara räkna till en enda, den stabila "Freedom" (1989), och på ett om möjligt än mer ojämnt och sporadiskt 90-tal kan jag avslöja att jag även här bara har hittat en enda rejäl favorit, "Mirror ball".
   Under 90-talet pendlade det musikaliskt oavbrutet mellan hÃ¥rt och mjukt för Neil Young. Efter det typiskt Crazy Horse-rockiga albumet "Ragged glory" meddelade Young att han hade hörselproblem och i fortsättningen skulle koncentrera sig pÃ¥ dämpade och lugna skivor. Följaktligen var den följande skivan, "Harvest moon" (1992), huvudsakligen akustisk. Osedvanligt förväntat var även nästa skiva, "Unplugged" (1993), lugn och fin.
   Men mindre än en mÃ¥nad senare bröts den trenden rejält pÃ¥ en turné med Booker T & the MG's som komp. När vi därför stod vid Sjöhistoriska Museet i Stockholm i juni 1993 och väntade oss nÃ¥got finstämt och melodiskt bröt helvetet löst när Young kom in och spelade sin mest förvridna rundgÃ¥ngsrock och ännu en gÃ¥ng ställdes alla förväntningar pÃ¥ kant.
   Seattle-gruppen Pearl Jam var förband pÃ¥ den turnén och det hÃ¥rda bandet gjorde Neil Young sällskap pÃ¥ kvällens sista lÃ¥t, "Rockin' in the free world". En helvild final där det stundtals bokstavligen brann pÃ¥ scenen. Young och bandet kom tydligen bra överens, grungeintresset fortsatte pÃ¥ nästa album, "Sleeps with angels" (som tillägnades den nyligen bortgÃ¥ngne Kurt Cobain), och deras vägar möttes Ã¥terigen i januari 1995.
   Efter en konsert i Washington, arrangerad för kvinnors rätt till abort, gick Young, sedvanligt snabbt och inspirerad, bara elva dagar senare in i studion tillsammans med Pearl Jam, minus sÃ¥ngaren Eddie Vedder, för att pÃ¥ endast fyra dagar spela in skivan som skulle bli "Mirror ball".
   Discokula pÃ¥ omslaget men musikaliskt är det hÃ¥rd och aggressiv rock som inte överraskande är albumets genomgÃ¥ende sound. Det är uppenbart live i studion när Young tillsammans med Pearl Jam-musikerna Jeff Ament, bas, Stone Gossard, gitarr, Jack Irons, trummor, och Mike McCready, gitarr, gick in i Seattle-studion Bad Animals under producenten Brendan O'Briens ledning.
   Tre elgitarrer i fronten borgar givetvis för ett rockigt, rivigt och riffdominerat sound men ocksÃ¥ i sedvanlig Neil Young-stil ocksÃ¥ fullt av starka melodier som var bÃ¥de öronbedövande och vackra. LÃ¥tarna är ändÃ¥ förvÃ¥nansvärt välplanerade med naturliga avslutningar kring femminutersstrecket.
   50-Ã¥rige Young känner sig piggare än pÃ¥ länge, "sometimes I feel like my own name" sjunger han pÃ¥ "Big green country", och hörselproblemen är som bortblÃ¥sta. Jag gav "Mirror ball" betyget 5/5 i Nerikes Allehanda 21 juni 1995 (en dag innan release) när jag samtidigt konstaterade att "Young har skrivit ett knippe förkrossande rockhits. SÃ¥ melodiskt starka att han kan Ã¥ka pÃ¥ akustisk soloturné och nÃ¥ precis samma framgÃ¥ng".
   Materialet pÃ¥ "Mirror ball" var nyskrivna Neil Young-original. Alla lÃ¥tar utom tvÃ¥, "Song X" och "Act of love", skrevs enligt uppgift under inspelningarna fast en lÃ¥t, "Downtown", ekar Ã¥tminstone textmässigt bekant. Den delar bÃ¥de titel och viss text med lÃ¥ten "Downtown" (skriven av Danny Whitten och Neil) frÃ¥n Crazy Horses debutalbum 1971 och liveversionen "Come on Baby Let's Go Downtown" frÃ¥n Youngs "Tonight's the night" 1975.
   En lÃ¥t pÃ¥ "Mirror ball" har Neil Young skrivit tillsammans med Pearl Jam-sÃ¥ngaren Eddie Vedder, "Peace and love", som körar sparsamt pÃ¥ skivan. Av kontraktsskäl förekommer inte namnet Pearl Jam pÃ¥ skivomslaget men en dryg mÃ¥nad senare kompar bandet Young pÃ¥ turnén som har världspremiär i Sverige i augusti 1993. DÃ¥ ingÃ¥r även Brendan O'Brien i kompbandet men trots välunderrättade rykten dyker ingen Vedder upp pÃ¥ konserten.

"Peace and love" med Neil Young:


/ HÃ¥kan

Lolita Pop bjöd på svett och spänning

Utan att ha någon ny skiva aktuell gjorde Lolita Pop en sommarspelning i sin hemstad. På en turné som hade pågått i en månad. Henrik Melin, från Örebrobandet Mr Krystal Party, på bas hade ersatt Matts Alsberg och många nya låtar från det kommande albumet "Love poison" (1989) fanns redan på liverepertoaren.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1988.

LOLITA POP
Strömpis, Örebro 7 augusti 1988

Lolita Pop, ett av Sveriges mest rutinerade scenband inom rockmusiken, är åter ute på turné. En månadslång resa som i söndagskväll nådde (numera) forna hemstaden Örebro med en konsert på ett inte överraskande fullpackat Strömpis.
   Rutinen har de fÃ¥tt genom ett intensivt turnerande under hela 80-talet. Som en följd därav har de ocksÃ¥ blivit ett av de säkraste och mest samspelta banden i landet.
   Däremot har det varit lite si och sÃ¥ med nyproducerat material i deras scenshower. Det märkte vi sÃ¥ sent som i januari i Ã¥r pÃ¥ Kulturhuset i Örebro dÃ¥ de gjorde en nästan prickfri spelning men bara presenterade en enda ny lÃ¥t.
   De fyra nya lÃ¥tarna nu var bra om än inte helt revolutionerande. Soundmässigt lutade de fortfarande Ã¥t U2- eller Big Country-hÃ¥llet med suveräna gitarrer av Sten Booberg och Benkt Svensson.
   Att döma av alla lÃ¥tsasgitarrister jag sÃ¥g i publiken är Lolita Pop ett gitarrockband. Men längst fram har de Sveriges bästa sÃ¥ngerska i Karin Wistrand som gav lÃ¥tarna kraft och styrka när melodierna ibland svek.
   En viss pÃ¥verkan i fröken Wistrands sätt att sjunga kan man söka hos Patti Smith, speciellt i de bÃ¥da coverlÃ¥tarna "Because the night" och "So you want to be a rock'n'roll star" som ju ocksÃ¥ figurerat i Smiths repertoar.
   En ännu sÃ¥ länge misslyckad USA-lansering har bromsat in vidareutvecklingen för Lolita Pop pÃ¥ hemmaplan. Men nu har de äntligen gÃ¥tt in i studion för att spela in nytt material för ett kommande album.
   Därför bjöd bandet pÃ¥ fyra helt nya lÃ¥tar i söndagskväll och konserten blev den blandning av spänning och rutin som jag sÃ¥ ivrigt saknade vid konserten i vintras.
   Dessutom var ljudet av bästa kvalité och trots nÃ¥gra rundgÃ¥ngstendenser bland det bästa jag har hört pÃ¥ Strömpis.
   Inför fans och andra nyfikna pÃ¥ ett svettigt och trÃ¥ngt Strömpis gjorde Karin Wistrand och Co en kort (en timme inklusive extralÃ¥tar) och närmast perfekt konsert.
   När sedan hela konserten avslutades med Lou Reeds gamla "Rock'n'roll" i sedvanlig ordning var glädjen fullständig hos de flesta i den stora publiken som besökte Strömpis den stjärnklara augustinatten 7 augusti.

Karin Wistrand: sång
Sten Booberg: gitarr och sång
Benkt Svensson: gitarr och sång
Per Eriksson: trummor
Henrik Melin: bas

/ HÃ¥kan

Covers: EPs Trailer Park

EP'S TRAILER PARK: Cover my heart, vol 1. (Despotz)

Mindre än två veckor innan jul, 11 december, kom en för tidig julklapp. Eric Palmqwist, som ÄR EP's Trailer Park, har under 15 års tid spelat in en samling med covers som nu har släppts på ett och samma album.
   Med tanke pÃ¥ den lÃ¥nga produktionstiden har inspelningarna genomförts med väldigt olika förutsättningar, ofta hemma hos-upptagningar, och med olika producenter. Den ofta ansprÃ¥kslösa miljön, med avskalade och spontana arrangemang, har tydligt förstärkt uttrycket och skapat en väldigt personligt präglad skiva med mÃ¥nga udda tolkningar av kända hits.
   Nu är materialet sammantaget inte fyllt av allmänt kända hits direkt, "Girls just wanna have fun", "Dancing in the dark" och "When tomorrow comes" är undantagen, sÃ¥ även i urvalsprincipen har Palmqvist letat efter det lilla udda uttrycket. Ambitionen har varit att göra ett blandband (den gamla varianten pÃ¥ en Spotify-lista...) med just blandade lÃ¥tar ur mÃ¥nga olika kategorier.
   Den här idén har Palmqwist burit pÃ¥ sedan mÃ¥nga Ã¥r tillbaka, innan han visste nÃ¥got om musik, och det är lÃ¥tar som framkallade den genuina känslan att vilja starta band och att skriva egna lÃ¥tar. Det nästan känns i tolkningarna att versionerna här kommer frÃ¥n ett ungt hjärta och inte nÃ¥gon krasst fungerande hjärna. Resultatet är bÃ¥de underhÃ¥llande och intressant.
   Mest älskar jag lÃ¥tarna som är minimalistiskt arrangerade ner till dess mest avskalade punkt. Det finns mÃ¥nga sÃ¥dana ögonblick pÃ¥ den här skivan som inleds underbart starkt med Don Henleys "The boys of summer" (fast den här, omedvetet säkert, fÃ¥tt titeln "Boys of the summer") med bara piano, synt och autentiskt fÃ¥gelkvitter till komp. De flesta lÃ¥tarna är inspelade i olika lägenheter i Stockholm och närvarokänslan är pÃ¥taglig genom hela skivan.
   Ibland distat och direkt, som pÃ¥ "I wanna destroy you", men ofta känsligt, naket och känslosamt. Som i den egensinniga tolkningen av Tom Pettys "You got lucky", den udda John Lennon-lÃ¥ten "I'm losing you" eller när den glada poplÃ¥ten "Girls just wanna have fun" görs om till en trubadurlÃ¥t.
   Eller det tydligaste exemplet pÃ¥ hela skivan när Palmqwist gör Bruce Springsteens "Dancing in the dark" som duett med Andreas Mattsson (Popsicle) . Till kompet av en akustisk gitarr, en synt, en klarinett och en ovanligt välljudande trummaskin.

Innehåll:
Boys Of The Summer (Don Henley/Mike Campbell)
1984. Singel ("The boys of summer") med Don Henley.
Holy Diver (Ronnie James Dio)
1983. Från albumet "Holy diver" med Dio.
I Wanna Destroy You (Robyn Hitchcock)
1980. Från albumet "Underwater moonlight" med The Soft Boys.
Girls Just Wanna Have Fun (Robert Hazard)
1983. Singel ("Girls just want to have fun") med Cyndi Lauper.
You Got Lucky (Tom Petty/Mike Campbell)
1982. Singel med Tom Petty & the Heartbreakers.
Lovesong (Robert Smith/Simon Gallup/Porl Thompson/Roger O'Donnell/Boris Williams/Lol Tolhurst)
1989. Singel med The Cure.
Never Do That (Chrissie Hynde)
1990. Singel med Pretenders.
Losing You (John Lennon)
1980. Från albumet "Double fantasy" med John Lennon & Yoko Ono.
Dancing In The Dark (Bruce Springsteen)
1984. Singel med låtskrivaren.
Speedway (Morrissey/Boz Boorer)
1994. Från albumet "Vauxhall and I" med Morrissey.
When Tomorrow Comes (Dave Stewart/Annie Lennox/Patrick Seymour)
1985. Singel med Eurythmics.

/ HÃ¥kan

"The matter with me"

MICKE JÖNSSON
The matter with me
(A Wonderfield Record)

Jämtland är det nya Skåne. Just nu myllrar det av intressant musik som har sitt ursprung i det norrländska landskapet. Under det senaste året har jag fått lära mig namnet på många små orter i Jämtland där musik skapas, spelas in och till slut ges ut på skiva. Skivorna har kommit från både Bjärme (Ellen Sundberg) och Kullsta (Landstrom) och vi ska i sammanhanget inte heller glömma centralorten Östersund där artister som The Tor Guides och Eastwick härstammar från.
   Nu kan jag och vi lägga till UndersÃ¥ker i västra Jämtland där Micke Jönsson bor. 53-Ã¥rige Micke har en lÃ¥ng och genuin bakgrund som lÃ¥tskrivare och medlem i band och har nu gÃ¥tt in i studion för att göra en egen soloplatta med bara egna lÃ¥tar.
   Till sin hjälp har Micke haft Johan Arveli, mest "känd" som gitarrist och producent Ã¥t Ellen Sundberg, som spelar en arsenal av stränginstrument pÃ¥ skivan. FrÃ¥n alla gitarrer och bas via steelgitarr till banjo och mandolin. Producenten Arveli har liksom givit svängrum Ã¥t gitarristen Arveli. Men det är med variation och omväxling som skivan har växt fram. Med bÃ¥de country- och rockinfluenser, bÃ¥de elektriskt och akustiskt och bÃ¥de snabba och lÃ¥ngsamma lÃ¥tar.
   Skivan inleds pÃ¥ ett förväntat sätt frÃ¥n en artist som lever en bit frÃ¥n de stora Europavägarna. "Blue road" är tillbakalutad country med norrländskt vemod som viktigaste ingrediens. Men redan pÃ¥ andra lÃ¥ten, "Appreciate the rain", är det mer elektrisk energi med en fiol och en tjejkör som fascinerande detalj.
   SÃ¥ där fortsätter skivan pÃ¥ sin varierade och underhÃ¥llande väg. Lite lugnare och eftertänksamma lÃ¥tar avlöser de mer drivna och galopperande rytmerna. Ofta med Arveli i en central roll, som exempelvis pÃ¥ "Blessing and curse" där den tunga slidegitarren möter banjon och den gospelinfluerade kören och ljuv musik uppstÃ¥r. Eller pÃ¥ den smygande "Never unloved you" där den fint utmejslade akustiska gitarren möter en ensam fiol.
   Men i omrÃ¥det mellan americana och Neil Young finns det ocksÃ¥ nÃ¥gra förrädiska stickspÃ¥r där konventionell och lite gammaldags rock blir lite väl traditionell i mina öron.
   Skivbolagsnamnet A Wonderfield Record syftar pÃ¥ Mickes hemort UndersÃ¥ker... Och Micke meddelar att skivan gÃ¥r att beställa direkt frÃ¥n honom via e-mail till micke.jons@hotmail.com eller via hans Facebook-sida http://www.facebook.com/mickejonsmusic. Genom att sätta in 100:- (inklusive porto) pÃ¥ hans kontonummer eller via Swish, sÃ¥ skickar han skivan i vadderat brev.

/ HÃ¥kan

Två skönsjungande tjejer från Falun

Bilder: Carina Österling
GOOD HARVEST
East West Sushi, Örebro 31 januari 2014
Konsertlängd: 22:02-22:56 (54 min)
Min plats: Sittande ca 15 m från scenen.

Jag lovade mig själv och mina kamrater att jag efter stora rekommendationer skulle se och höra Good Harvest på senaste Live at Heart. Men det sprack givetvis som så många andra planeringar under den mer än intensiva festivalen. Jag fick lite revansch på Folk at Heart för knappt en månad sedan och föll handlöst för de båda Falutjejernas stämsång, eleganta gitarrspel men kanske allra mest beundrades jag av duons anspråkslösa naturlighet.
   Nu befinner sig Hanna Enlöf och Ylva Eriksson, som är Good Harvest, pÃ¥ en liten turné i samband med skivsläppet "Bottom dollar" (se nedan), en 5-spÃ¥rs-ep med deras egna sÃ¥nger.
   Good Harvest har tagit bort den personfixerade glansen som är sÃ¥ förtvivlat vanligt i nöjesbranschen. MÃ¥hända är de här tjejerna marknadsföringsmässigt lite anonyma. Vill vara. Visar inte sina ansikten pÃ¥ omslaget till den nya ep:n "Bottom dollar" och pÃ¥ deras hemsida är det blott tvÃ¥ skuggfigurer som förmedlar bilden av Good Harvest.
   Men pÃ¥ East West Sushis lilla scen i fredagskväll var det tvÃ¥ livs levande och fantastiskt skönsjungande tjejer som stod för underhÃ¥llningen i nästan en timme. En pratglad krog blev plötsligt nästan tyst och publiken lyssnade koncentrerat och snudd pÃ¥ hänfört till sÃ¥nger som tagna ur den gamla amerikanska countrytraditionen. Jag har tidigare jämfört tjejerna med Carter Family, via de genuint tidlösa stämmorna, och tankarna gick Ã¥t det hÃ¥llet även nu fast materialet till stora delar var eget originalmaterial.
   Förra gÃ¥ngen jag sÃ¥g Good Harvest envisades tjejerna med att inte spela lÃ¥tar frÃ¥n den aktuella ep:n men nu fick det utrymme för det nya materialet i repertoaren. Den mycket fina "Bring my baby" lät minst lika bra pÃ¥ scen som pÃ¥ skiva liksom "Sugar" där flickorna tog för sig pÃ¥ scen.
   De bÃ¥da flickorna var som sagt verkligen naturliga pÃ¥ scen, beskrev sina sÃ¥nger som "nybakade bröd" eller "nyfödda barn", men är samtidigt ocksÃ¥ kreativa artister med ständigt nytt material pÃ¥ gÃ¥ng. I lördags presenterade de tvÃ¥ nya sÃ¥nger, en var bara tvÃ¥ veckor gammal, men gjorde ocksÃ¥ en läcker accapellaversion av Karin Boyes psalmtext "Ingen stund är sÃ¥som denna".
   Efter ett dussintal lÃ¥tar var det ganska givet att publiken önskade sig mer och fick ocksÃ¥ en extralÃ¥t till allas glädje.

/ HÃ¥kan

90:#15 Life is sweet

MARIA McKEE: Life is sweet (Geffen, 1996)

Redan i mitten på 80-talet som medlem i Lone Justice var Maria McKee en profil. Gruppen hade underbara förutsättningar, skivkontrakt med Geffen och mäktiga producenter i Jimmy Iovine och Little Steven, och McKee var inte bara spektakulär sångerska i ett grabbigt band. Hon skrev hälften av materialet på gruppens debut 1985. På uppföljaren "Shelter" (1986) skrev Maria, eller var med och skrev, samtliga låtar.
   Vägen mot en solokarriär var utstakad för McKee och strax efter "Shelter" splittrades gruppen. Men flera av medlemmarna följde med McKee pÃ¥ hennes solokarriär och bÃ¥de gitarristen Shane Fontayne, basisten Gregg Sutton och keyboardkillen Bruce Brody medverkar pÃ¥ hennes första soloalbum "Maria McKee" (1989). Brody, med en bakgrund i John Cales och Patti Smiths grupp, skulle bli en hörnsten i McKees solokarriär fram till "Life is sweet" dÃ¥ han inte bara spelade utan även skrev blÃ¥s- och strÃ¥karrangemang pÃ¥ skivorna och även skrev lÃ¥tar.
   PÃ¥ Marias tvÃ¥ första soloalbum var det tvÃ¥ rutinerade producenter, Mitchell Froom respektive George Drakoulias, men till den tredje, "Life is sweet", valde McKee och Brody att producera själva tillsammans med den mindre kände Mark Freegard (New Model Army, Breeders, Del Amitri med flera). Och skivan spelades huvudsakligen in i Groovemasters Studios i Santa Monica.
   "Life is sweet" är en skiva som fick mig att jubla högt och den 16 februari 1996 leverera en recension i Nerikes Allehanda som i delar lät sÃ¥ här:
   "Efter elva Ã¥r som skivartist har Maria McKee, detta ljuvliga dynamitpaket, nÃ¥tt sin höjdpunkt som artist. Med en stegrande intensitet och ständigt högre kvalitet kröner hon nu sin karriär med en anmärkningsvärt emotionell skiva. Ett härligt utspel i dramatiska färger.
   Hon är fri, oberoende och personlig. Det gör skivan sÃ¥ in i detalj levande, pulserande att man stundtals ("What else you wanna know") kan höra Maria andas innan lÃ¥ten drar igÃ¥ng.
   "Life is swee" är hennes första skiva utan covers och första gÃ¥ngen hon är delaktig i produktionen. Och hennes gitarrspel är respektlöst, ibland aningslöst överstyrt och sÃ¥ vackert det kan bli utan att smeka medhÃ¥rs en enda sekund.
   Sanningen är att hon visst kliver över gränsen till det svÃ¥rtillgängliga vid nÃ¥gra tillfällen. Som säkert fÃ¥r den kommersiella divisionen pÃ¥ skivbolaget att sova sämre pÃ¥ nätterna. Men som ocksÃ¥, och det är trots allt viktigare, fÃ¥r Maria McKee att framstÃ¥ som rejält trovärdig.
   Hela produktionen är en paradox. Vackert rÃ¥ och spontant färgad, strÃ¥kar förekommer flitigt och Maria sjunger genomgÃ¥ende sagolikt. Med en röst som ömsom smeker ömsom river.
   Introt till de flesta lÃ¥tarna bestÃ¥r av en elektrisk kompgitarr och Marias avklädda stämma. Extremt känsloladdat byggs sedan lÃ¥tarna upp. Inte minst med hjälp av de mÃ¥nga strÃ¥karrangemangen som i mina öron doftar 1972, David Bowie och "Ziggy Stardust".
   Maria McKee har säkert varit mer hitmässig tidigare i sin karriär. Men hon har aldrig varit sÃ¥ personlig, sÃ¥ emotionellt laddad och sÃ¥ helgjuten som pÃ¥ "Life is sweet"."
   Jag stÃ¥r för varje ord i recensionen än idag. Däremot skäms jag att jag inte tillräckligt underströk att det var Maria själv som spelade den underbart högljudda elgitarren. Och jag beskrev henne som fri och oberoende men hon var ju faktiskt en del i den stora Geffen-koncernen. Det var ju först efter "Life is sweet", när hon hade lämnat det stora skivbolaget och tagit sju Ã¥rs paus frÃ¥n skivutgivning, som hon fick full kreativ kontroll över sitt artistliv.

"Absolutely Barking Stars" live med Maria McKee:


/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...