Blogginlägg från juli, 1998

Det är inte pengar som styr

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1998.

Det är pengar som styr heter det allmänt. Ju mer pengar desto mer värdefulla fotbollslag. Ju mer pengar desto fortare snurrar formel 1-cirkusen. Ju mer pengar desto mer dyrbara skivinspelningar. Ju mer pengar desto större blir marknadsföringskontot.
   Men kvalitén, den personliga framtoningen och kreativiteten har inget med feta bankkonton eller stora krediter att göra. Det på pappret dyraste fotbollslaget kan få stryk av laget utan miljonförsäkrade fotbollsben.
   Det album som TV-annonseras flitigt under flera veckor kanske är konstnärligt undermåligt jämfört med skivan som spelades in med begränsade resurser och smygs ut på marknaden på något lågprofilerat skivbolag.
   Du kan höra en demotejp med en okänd grupp, som har husbockarna i replokalen som enda publik, göra personligare rock än något multimiljonprojekt från downtown Los Angeles.

Musikaliskt handlar det minst om pengar och mest om ambitioner. Det är som i det nyligen sända trädgårdprogrammet från England. När programledaren letat upp ett gammalt självförsörjande par i ett gammalt hus på den gamla engelska landsbygden och ställer den i sammanhanget förlösande frågan:
   - Är ni rika?
   De levde ett liv nästan helt utan traditionella inkomster. Ändå hade de genom åren anpassat sig, inget materiellt överflöd men också ett liv utan umbäranden. Den lågmälda, anspråkslösa frågan kom nästan som ett slag i ansiktet.
   "Rich" var ett ord som inte fanns i deras sinnevärld men när de tänkt färdigt så log de tillsammans och enades om att rikare liv kunde de inte föreställa sig. Tänk om rockbranschen kunde vara lika spontant fri från prislappar, budget och vinstkalkyler.
   Då hade några av mina allra heligaste favoriter fortfarande gjort skivor regelbundet och inte bara 1) spårlöst försvunnit, 2) sporadiskt gjort comeback utan allvar eller 3) ändå lever ett visst artistliv men långt från strålkastare och vanlig uppmärksamhet.
   Den engelska månadstidningen Q rangordnade nyligen Englands 100 rikaste artister. Jag ska inte påstå att hela listan bestod av ointressanta miljonärer utan musikaliska ambitioner. Men där upptäckte jag inga namn typ Mickey Jupp, Sean Tyla, Wreckless Eric och Ian Gomm, mina definitiva 70-talshjältar från svunnen epok.
   Ty pengar och musikalisk kreativitet har lika lite med varandra att göra nu i slutet på krönikan som när jag inledde för fem minuter sedan.

/ Håkan

Pardonlös rock

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1998.

WILMER X
Slottsfestivalen, Örebro 30 juli 1998

Skånepågarna Wilmer X är det ultimata rockbandet. Rock´n roll personifierad till sista stavelsen. Musikaliskt alltså. Myter, övertydliga poser och påklistrad image gör sig icke besvär i Wilmers opretentiösa värld.
   Så charmerande rockmusik, lika slagkraftig på skiva som på scen, ska givetvis belönas med ett mycket högt betyg. Med ännu ett lysande album, "Primitiv", i den till synes obrutna raden av ytterst starka 90-tals-album så är återväxten i repertoaren sensationellt stabil.
   När Wilmer X utan åthävor steg upp på scenen kl 21 i går så var det inget märkvärdigt. Men ändå blev resultatet efter en timmes pardonlös rock'n roll-underhållning helt förödande underbart.
   Men låtarna från senaste skivan blev inte den påtagliga ryggrad i konserten som jag i mina vildaste fantasier hade hoppats på. För låtarna på "Primitiv" representerar alla de bästa grenarna på Wilmers allt grönskande träd.
   De sextio dyrbara minuterna ägnades inte en sekund åt tjafs, svensktoppenhits eller publikfrieri. Tempot var speedat rakt igenom och enda låtarna som de själva beskrev som lugna var "Du i din värld" och "Hallå världen!". Det var en sån konsert.
   Närmast publikflirt kom de i "Teknikens under" och då sviktade konserten för några minuter. Inte tempomässigt men det blev förutsägbart för några takter. Och sedan steg den redan höga stämningen till orkanstyrka i kvällens äldsta låt, "Kör dej död".
   Den klassikern har väl framförts bryskare och mer kompromisslöst tidigare i Örebro men aldrig till en större publik. Som stod kvar och verkligen sög i sig av denna historielektion i äkta rock'n roll.
   Nisse Hellbergs låtskrivarkvalitéer är sagolika. Nästan overkliga. Som Nick Lowe, Keith Richards och Jimmy Reed (bluesman Nisse högaktar) i en och samma person.
   På en kort timme fanns det inte utrymme för önskemål. Och de tolv låtarna kunde naturligtvis ha varit tolv andra och det hade fortfarande varit en högklassig konsertupplevelse. En upplevelse av hög dignitet och kanske den bästa i Slottsfestivalens sexåriga historia. Vem behöver Stones ikväll?

Wilmer X:s låtar:
Primitiv
Om en hund mådde så här
Söt sak
Du i din värld
Den fria världen
Skum
I dina vilda ögon
Hallå världen!
Teknikens under
Kör dej död
Vad jag än gör
Hon är ihop med en insekt
För dum för pop

/ Håkan

Mikael Wiehe konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1998.

KONSERT
MIKAEL WIEHE
Slottsfestivalen, Örebro 29/7 1998

För två år sedan stod Mikael på stora Slottsfestivalscenen, med sina gamla vänner i Hoola Bandoola, och var nostalgisk. När han igår återvände som soloartist, med eget band i hasorna, blev det givetvis mer nyskrivet, mer spännande och därmed mycket mer intressant.
   Scenen var den här gången mindre anspråkslös men konserten var musikaliskt så mycket större än Hoolas tillfälliga comeback. Dessutom gjorde det slimmade festivalformatet att hans annars så vältaliga mellansnack huvudsakligen fick stå tillbaka för musiken.
   Bandet som kompade honom på senaste skivan, den kritikerrosade "Sevilla", backar också upp honom live. Soundet live blev nästan lika suggestivt, äventyrligt och härligt rytmiskt som på skiva. Och det var de nya låtarna som tacksamt och inte överraskande dominerade.
   "Floden", "När ormen ömsar skinn" och framförallt "Vad bryr sig kärleken" är redan påtagliga favoriter hos hans gamla fans, åldersgruppen som nickade igenkännande när han berättade om gamla kårhuset på andra sidan ån.
   Men även Wiehe-evergreens som "Flickan och kråkan" och "Titanic" har fortfarande plats i scenrepertoaren. Den senare framfördes med ett mullrande Kent i bakgrunden.
   Även i övrigt stördes Wiehes konsert av stundtals dåligt mikrofonljud som till viss del stympade det innerliga soundet.

/ Håkan

Låtarna tillägnade den ljusa och varma årstiden

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1998.

"Sommaren är här men den är hemsk, innan sommaren tar slut blir det solsken". För att i ett svep citera fyra av kandidaterna till årets sommarhit. Det får vara hur det vill med den saken men varje sommar poppar det upp förväntansfulla låtar tillägnade den ljusa och varma årstiden. Allt som oftast, exempelvis just nu, är det bara de solbrända låtarna som påminner om sommaren.
   Den slöa, sköna, lediga, loja, bakåtlutade, händelsefattiga, fria, vackra och underbart stillastående säsongen drar med sig en massa fullständigt meningslösa eller intellektuellt befriade låtar i sommarens tecken. Få av försöken blir så stora, tidlösa och oförglömliga som låtskrivarna tror på. Just nu kan jag på rak arm bara komma på två historiskt cementerade hits med sommaren som tema: "Summer in the city" med Lovin' Spoonful och "In the summertime" med Mungo Jerry.
   Och jag tror inte någon av årets utmanare, Kask, Incka, Pontus & Amerikanerna eller Brian Wilson, kommer att överleva sommaren. Mest tragiskt är det att konstatera hur Wilson inte tar till vara chansen att skriva en ny, konstruktiv sommarhit på sin aktuella debutskiva som i mina öron är en flopp. Vi kan också snällt konstatera att kraven inte varit speciellt höga när årets sommarhit korats genom åren. Inga somriga texter på de kommersiellt mest framgångsrika sommarlåtarna.
   När vi sammanfattar sommaren om blott några veckor skulle det förvåna mig mycket om inte sommarens mest tveklösa hit heter "La copa de la Vida" med Ricky Martin, fotbollslåten. Är det bara jag som ifrågasätter varför låten som representerar VM i Frankrike sjungs på spanska av en puertorican?
   Eller är det en perfekt passning till det enda kvarvarande spansktalande laget, Argentina, att vinna VM? Själv har jag lättare än någonsin att fylla sommartejpen med årets bästa låtar. Jag har, förutseende nog, redan noterat de bästa låtarna för varje album som passerat CD-spelaren i år. Låtarna som varit outstanding om de så figurerat på usla, medelmåttiga eller lysande album.
   Vilket fått sommarkassetten med mina favoriter att bli en särdeles brokig blandning artister. Som Grand Tone Music, Mavericks, Dandy Warhols, Wilmer X, Peter Case och (tro det eller ej) Kenneth & Knutters. Och med så olika låtar som "Paradisets gator", "Miss Misery", "Black day" och "Jehovah sunrise". Inte heller där lyser sommartemat igenom.
   Parallellt med noteringarna av bästa låtar har jag givetvis rangordnat första halvårets bästa skivor. I den svenska avdelningen är det just nu, inbördes placering kan komma att ändras innan årets slut, Freewheel, Olle Ljungström, Wilmer X och Caesars Palace i topp. Och bland utlänningarna leder Nick Lowe, Jeff Buckley, Peter Case och Kristin Hersh.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.