Blogginlägg från december, 1998

Årets låtar 1998

Olle Ljungström: Somnar om
Grand Tone Music: Venues
Victoria Williams: Hummingbird
Ani Di Franco: Glass house
Tomas Andersson: Varm sjö
Rebecka Törnqvist: Mutiny
Ward J: Homing tones
Kristin Hersh: Gazebo tree
Robbie Robertson: Unbound
The Mavericks: All I get
The Wilsons: Monday without you
Elvis Costello & Anuna: Long journey home
Dandy Warhols: Not if you were the last junkie on earth
Shania Twain: That don't impress me much
Bluetones: Unpainted Arizona
Peter Case: On the way downtown
Wilmer X: En liten bit mer av oss två
Anna-Lotta Larsson: Paradisets gator
Space Age Baby Jane: Nothin' left to live for
Elliott Smith: Miss Misery
Jim Carrey: I am the walrus
Richard Davies: Main street electrical parade
Sophie Zelmani: Black day
Mikael Wiehe: Vad bryr sej kärleken
Bonnie Raitt: Fearless love
Caesars Palace: Sort it out*
Håkan Ahlström: Varje natt, varje dag
Pulp: The fear*
Bad Religion: The voracious march of godliness
Bernard Butler: Not alone
Monostar: Under disco lights
Ainbusk: I lust och nöd
The Soundtrack Of Our Lives: Jehovah sunrise
Lenny Kravitz: Black Velveteen
Chris & Carla: The good news first
Lou Reed: Talking book
Tori Amos: Jackie's strength
Sean Lennon: Part one of the cowboy trilogy
Magnus Johansson: Dodge
The Confusions: Velvet hair
Julian Lennon: And she cries
Paus: Smeknamn
John Fogerty: Premonition
Rod Stewart: When we were the new boys
Sunhouse: Crazy on the weekend
Kenneth & Knutters: Jag kysser bättre utan hjälm
Neil Finn: Addicted
Dr John: Party hellfire
Billy Bragg & Wilco: Way over yonder in the minor key
Eddi Reader: Kiteflyer's hill
Eddi Reader: On a whim
Dwight Yoakam: Yet to succeed
Lucinda Williams: xxxxx
Sparklehorse: Maria's little elbows
Superstar: And when the morning comes
Astrid: I am the boy for you
Rees Shad: Hero's son
Nanci Griffith: Desperadoes waiting for the train
Emmylou Harris: The maker
Ã…sa Schmalenbach: Jag vill
Erik Löfmarck: Visa till fiol
The Hormones: Mr Wilson
Elliott Smith: Waltz #2 (XO)
Elliott Smith: Oh well, okay
Boxer: Flickan i porten
Cowboy Junkies: Hollow as a bone
Rufus Wainwright: April fools
Del Amitri: Don't come home too soon
Sheryl Crow: Riverwide
Semisonic: Closing time
Uno Svenningsson: Ge inte upp
Lars Winnerbäck: Solen i ögonen
Lasse Lindh: Totalt
Elvis Costello/Burt Bacharach: This house is empty now
Elvis Costello/Burt Bacharach: The long division
Robbie Fulks: Let's kill Saturday night
Jonny Lang: I am
Belle & Sebastian: The boy with the arab strap
Pontus & Amerikanerna: Blomma vid min sida
Billy Bremner: I see it in your eyes
Billy Bremner: Pass this story 'round
Billy Bremner: Who says, who cares
Irma Schultz: Luchin
Olle Ljungström: Ballad om all kärleks lön
Joni Mitchell: No apologies
Fläskkvartten: Som glas
Fläskkvartten: Jag kan ro
The Cardigans: My favourite game
Titiyo & Lisa Nilsson: If I could help somebody & A change is gonna come
Golden Smog: Until you came along
Golden Smog: Please tell my brother
Mercury Rev: Holes
R.E.M.: At my most beautiful
R.E.M.: Falls to climb
Robbie Williams: Millennium
Ulf Lundell: Vartän du reser
Alanis Morissette: Joining you
Jewel: Innocence maintained
Kosmic: Happen things
Peter Gabriel/Paddy Moloney/Black Dyke Mills Band: That'll do
bob hund: Jag rear ut min själ
Svante Thuresson: Undanflykt
Svante Thuresson: Facit
Waterbug: In between beast and freak
Madonna: Frozen

/ HÃ¥kan

Monostar konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/12 1998.

KONSERT
MONOSTAR
P2, Örebro 11/12 1998

Den gotländska poprockgruppen hade en otacksam och näst intill omöjlig uppgift på P2 i fredagskväll.
   Inför en liten publik, av vilka bara ett fÃ¥tal var riktigt intresserade, gjorde kvartetten ett allvarligt försök att tränga igenom likgiltigheten hos en fredagsstimmig, ungdomlig folkmassa.
   De lyckades knappast ty efter bara 35 minuter och inga extralÃ¥tar lämnade Monostar scenen för att inte komma tillbaka.
   Vilket gjorde att vi med all säkerhet missade möjligheten att fÃ¥ höra den underbara "Under disco lights" och förmodligen ocksÃ¥ nya singeln, deras cover pÃ¥ ABBA:s "Super trouper".
   I övrigt var det inget fel pÃ¥ Monostars framträdande. Deras gitarrintensiva pop är ju av den omedelbara sorten som är lätt att ta till sig även första gÃ¥ngen man hör den. Musik för ett äkta pophjärta som inte kräver analys och attityd.
   SÃ¥ det var egentligen upplagt för en trevlig, publikfriande kväll. De tuffa, kompgitarrdominerade inledningarna pÃ¥ lÃ¥tarna hade hetsat upp vilken publik som helst. Men pÃ¥ P2 tittade ungdomarna hellre pÃ¥ varandra eller pÃ¥ sin höjd applÃ¥derade artigt.
   Inte heller mellansnacken fick publiken pÃ¥ bättre tankar. SÃ¥ngaren Eric Palmqwist gjorde ett tappert försök att pusha pÃ¥ den sega publiken som dock följdes av konsertens segaste lÃ¥t, "Harmonizer" som totalt saknar refräng...
   De bÃ¥da mäktiga hitsen "Jee is a loser" och "Speed your love" hade de dock placerat psykologiskt i scenrepertoaren. Som stark tempohöjare efter tvÃ¥ lÃ¥tar respektive fullständigt naturlig final. Under sista lÃ¥ten tyckte jag mig se en viss trängsel framför scen men den skingrades snabbt och snopet och den korta konserten var ett faktum.

/ HÃ¥kan

Voice of a generation konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/12 1998.

KONSERT
VOICE OF A GENERATION
Meny/P2, Örebro 6/12 1998

Gammal nog att ha upplevt den "riktiga" punkeran så är det väl egentligen ingenting som skulle kunna få mig att höja på ögonbrynen. Eller bli så exalterad att jag trycker ned de rätta tangenterna till en hysteriskt positiv recension.
   Trodde jag.
   Voice Of A Generation ser rätt ut men har i mina öron ett ganska tveksamt namn. LÃ¥ter mer som en kör frÃ¥n Filadelfia...
   NÃ¥ja, det är en parentes ty Kalle Haglund, den oomtvistade ledaren Charlie Voice, och hans gäng har den där framrusande, skenande, rastlösa hÃ¥llningen till sin musik som man ska ha.
   Nu är punk sÃ¥ mycket mer än utseende och inställning, vilket mÃ¥nga genom Ã¥ren missuppfattat, sÃ¥ dÃ¥ tycker jag Voice Of A Generation gör rätt genom att ha en massa bra lÃ¥tar i bagaget. En inte helt oviktig ingrediens, inte heller pÃ¥ en klassisk punkkonsert.

/ HÃ¥kan

Caesars Palace konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/12 1998.

KONSERT
CAESARS PALACE
Meny/P2, Örebro 6/12 1998

Gruppen har blivit 60-talets garagerockmodell i dagens Sverige. Hade det gjorts en "Nuggets", en klassisk amerikansk garagerocksamling från 70-talet, i det här landet hade Caesar's Palace toppat den.
   Kejsaren själv, César Vidal, är däremot mycket anonym pÃ¥ scen. Inte röstmässigt för han har en tung, mästerlig stämma men syns knappt pÃ¥ scen. Finns knappast med i showen.
   Men Caesar's Palace är lÃ¥tar och inte image. De har genom sitt utmärkta album, "Youth is wasted on the young" (bland Ã¥rets fem bästa svenska album, om ni frÃ¥gar mig), visat att även en debut kan vara jämn och stark.
   Och lÃ¥tarna därifrÃ¥n dominerade givetvis konserten i söndagskväll.

/ HÃ¥kan

Kooks konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 1998.

KONSERT
THE KOOKS
P2, Örebro 4/12 1998

Ingenting är omöjligt och det går faktiskt att koka soppa på bara en spik.
   Just den senare devisen är väldigt passande i fallet the Kooks, den nya svenska rockgruppen som med bara en singel i bagaget genomför sin första, ansprÃ¥kslösa turné. Och fredagskvällens konsert var bara deras andra spelning hittills.
   Nu är inte singellÃ¥ten "Too much of nothing" särskilt ansprÃ¥kslös utan snarare en stor och biffig hit, Ã¥tminstone pÃ¥ radion.
   Ã„ndÃ¥ är det en tuff utmaning att genomföra en konsert pÃ¥ sammanlagt 45 minuter med i övrigt, för publiken, helt okända lÃ¥tar.
   Men deras sound av rockig hitpop är tacksam att sprida och lätt att ta till sig, inte minst live där den mÃ¥lmedvetna energin och intensiteten jämnar ut höga krav pÃ¥ genomgÃ¥ende starkt, personligt material.
   Det är svÃ¥rt att inte jämföra Kooks med Atomic Swing och Michael Lohse med Niclas Frisk. BÃ¥de musikaliskt och visuellt pÃ¥minner de om varandra.
   Fast Kooks är lite kaxigare, lite rockigare och rätt sÃ¥ mycket tyngre. Men inte mindre hitpotentiella. Do-do-rytmerna och ba-ba-refrängerna avlöste varandra pÃ¥ löpande band.
   Och nÃ¥gra mäktiga intron doftade bÃ¥de Stones och Big Country. Men Lohse är ingen Mick Jagger utan tvärtom en sÃ¥ngare med lätt ansträngd röst och nästan ömklig framtoning. Som ocksÃ¥ det är personligt bland Sveriges alla rockgrupper.
   Nu led fredagskvällens konsert av ett bullrande basdränkt konsertljud, som inte direkt störde men suddade ut koncentrationen nÃ¥got kring det nya, obekanta materialet. Som hämtade mycket av sin energi i gitarristen Leo Dahlin som spelade häftig slide, inte minst tydlig i den växande balladen "Move on", och en i övrigt musikalisk huvudroll.
   Men det nya materialet imponerade överlag och Kooks borde inte ha nÃ¥gra svÃ¥righeter att följa upp "Too much of nothing", kvällens mest uppenbara men ocksÃ¥ väntade höjdpunkt.
   Och allra bäst tyckte jag gruppen var under extralÃ¥tarna med den avslutande "Salvation in time" som utomordentlig slutpunkt.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.