Blogginlägg från 2021-02-07

Stefan Cush (1960-2021)

I MITTEN PÅ 80-TALET VAR JAG EN hängiven beundrare av den engelska gruppen med det fantasieggande namnet The Men They Couldn't Hang. Och det började som en explosion i London 1985, tre konserter samma vecka i januari på olika platser i den engelska huvudstaden, och bandet blev sedan en riktig favorit under sex år. Eller så länge bandet existerade och det gavs ut vinylskivor ty 1991 sprack bandet tillfälligt. Nu har bandet skakats av än mer tragiska nyheter när en av bandets framträdande personer, STEFAN CUSH, avled i fredags.
   Blott efternamnet blev Cushs tilltalsnamn och ingen kallade honom för det svenskklingande förnamnet Stefan, som har irländska/walesiska rötter. Det var Cush tillsammans med bandets andra profil, Swill (Philip Odgers), som var The Men They Couldn't Hangs frontlinje som sångare längst fram. De delade på den positionen, Swill framförde de lite poppigare och lättsammare låtarna och Cush det fartigare och tuffare materialet. En perfekt kombination som gjorde bandet till en omväxlande och underhållande livesuccé.
   Mitt intensiva intresse för gruppen startade alltså i en rasande fart under en London-vecka. Bandets skivproduktion var magert tidigt 1985, en singel ("Green fields of France", en cover) men bandets utstrålning på scen lovade så mycket mer även på skiva. Under 1985 till 1990 följde jag TMTCH nära i spåren och jag siktade in mig på bandets singlar och koncentrerade mig då på 12"-varianterna med extralåtar. Givetvis hade jag under de här åren också full koll på bandets album, inte minst för att bandet kategoriskt bytte skivbolag för varje nytt album.
   TMTCH hade ingen frontperson a la Shane MacGowan (Pogues) utan Swill och Cush delade på den uppgiften. Först var bandets repertoar fylld med covers men originalmaterialet växte med tiden. Ofta var det den ickesjungande gitarristen Paul Simmonds som skrev de intressanta texterna som hämtade inspiration i både historia och nutid medan bandet kollektivt arbetade fram melodierna.
   Och Cush fick ansvaret att tackla de lite rivigare låtarna på scen till publikens stora glädje. Något jag minns med glädje från de tre konserterna 1985, på Dublin Castle, Broadway och Dingwalls, men också sommaren 1988 på Mean Fiddler.
   Stefan Cush avled i fredags 4 februari 2020 av en hjärtattack.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.