Blogginlägg från 2019-09-02

Anne Grete Preus (1957-2019)

BLAND FÖRRA VECKANS MER ELLER MINDRE sorgliga nyheter om avlidna artister och musiker (Donnie Fritts och Neal Casal) blev det en liten anspråkslös notis om den norska sångerskan ANNE GRETE PREUS död. Ett namn som jag i dagens läge egentligen hade glömt men minnet av henne på scen finns där långt bak och några skivor med hennes namn står också i skivhyllan.
   Anne Gretes första stapplande steg i musikbranschen runt 1980 i gruppen Vesslefrikk hade jag ingen koll på men när hon bildade gruppen Can Can som fick svenskt skivkontrakt (Transmission) och turnerade flitigt i det här landet kom hennes namn i min närhet.
   I Can Can fanns också gitarristen Jörn Christensen som nog är mest känd för att han spelar på Ulf Lundells album ”I ett vinterland”. Bandet turnerade alltså mycket i Sverige och jag såg Preus och de tre musikerna på Rockmagasinet i Örebro i oktober 1985. Can Can var då anspråkslöst förband till Wilko Johnson men Preus långa person (1.90) vid mikrofonen gav intryck. En bra rockröst samtidigt som hon spelade keyboards. På skiva sjöng Preus på norska men live sjöng hon även på engelska.
   Can Can sprack 1987, de tre musikerna fortsatte i Mercury Motors, och Anne Grete inledde sin solokarriär. Första soloalbumet, ”Fullmåne” (1988), är fylld med vackra arrangemang där hon hade tonsatt den norske poeten Jens Björneboes dikter. Anne Gretes kattmjuka fraseringar och avvägda arrangemang gav ett vemodigt uttryck.
   Anne Grete Preus avled 25 augusti 2019 efter en längre tids cancersjukdom.

/ Håkan

00: #34. EP´S TRAILER PARK

EP'S TRAILER PARK: Apartment recordings (Ramblin', 2000)

SOM NI KÄRA LÄSARE FÖRMODLIGEN REDAN har förstått kommer min lista med favoritskivor från 00-talet innehålla en gränslös blandning av högt och lågt, akustiskt och elektriskt, känt och okänt, lågmält och rockigt, brett och smalt, och svenskt och utländskt. På en lista där jag just nu inte kan undvika den lilla orkestern EP's Trailer Park av gotländskt ursprung.
   ”Apartment recordings” må vara första försöket på skiva för den här gruppkonstellationen men förgrundsfigurerna Eric Palmqwist och Linus Larsson var åren innan medlemmar i Monostar, ett lite mer konventionellt men väldigt låtstarkt poprockband från samma ö i Östersjön.
   Monostar lade ner samma dag som EP’s Trailer Park gjorde sin första spelning. Det skedde på Hultsfredsfestivalen 2000. Palmqwist (Mr EP) fick med sig Linus Larsson på den nya resan och det var naturligtvis ett lyckat grepp. Palmqwists genuina låtskrivande möter Larssons mångsidighet på en mängd instrument plus att han under de här åren runt millennieskiftet höll på att utvecklas till en framstående skivproducent och tekniker på bland annat Eldkvarns skivor (”Död stjärna”).
   Om Monostar var ett popband så drog EP’s Trailer Park åt det som vi för många år sedan började kalla americana, musik med rötterna i den amerikanska roots-musiken, inte minst countryn. Ingredienser som väldigt väl beskriver musiken och innehållet på ”Apartment recordings”.
   Innan skivan spelades in, i Palmqwists och Larssons lägenheter i Stockholm (därav albumtiteln), tillkom Björn Yttling, som senare skulle bli känd både som producent (Lykke Li, Primal Scream, Anna Ternheim...), musiker och medlem i bandet Peter Bjorn And John. De tre utgjorde den kreativa kärnan i bandet. Torbjörn Södermans avslappnade och coola trumspel gör också en värdefull insats på ”Apartment recordings”.
   Yttling var för övrigt med på en livekonsert jag upplevde i Örebro 2001 med ett decimerat EP's Trailer Park på bara två man. (Några år innan såg jag även en konsert med Monostar utan att då riktigt vara medveten om Eric Palmqwists kvalitéer).
   Det finns en ödmjuk och smått vemodig ton i Eric Palmqwists sätt att sjunga och skriva låtar och när skivan kom ville jag gärna jämföra honom med Ron Sexsmith som också var en av hans förebilder.
   Redan på sitt första album är EP's Trailer Park så fruktansvärt fri från utsmyckningar, studioproducerat sound, stora arrangemang och professionell produktion. Med små medel har man skapat känslan av avslappnad demoinspelning fast arrangemangen stundtals är dekorerade med både blås, stråkar och steelguitar (Magnus Tingsek). Men allt är så varsamt utfört och personligt genomfört att jag gång på gång imponeras av hela skivans underbart mänskliga ton.
   På skivomslagets framsida sitter den då 26-årige Eric Palmqwist på golvet mellan två stolar. Han borde i rättvisans namn sitta stolt på båda stolarna då han redan här var en intressant artist och samtidigt en ovanligt fantasifull låtskrivare.

Favoritlåt: "1.56". Bakom den något märkliga titeln (låten är exakt 2 minuter lång...) som inte nämns i texten döljer sig en rytmisk och catchy låt av positiv prägel fast Eric i sina textrader anklagar sig själv för att inte räcka till (i kärleken?). Den akustiska gitarren driver melodin med hjälp av något annat percussion-liknande instrument och trummorna skramlar så där lagom lågmält bakom.
   Just i den här låten gör blåset en sporadisk men njutbar insats på albumet och sångerskan Susanne Berggren körar anspråkslöst. Det är alltså en kort låt som slutar abrupt och överraskande precis efter textraden ”You know I'm not that strong...”.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.