Blogginlägg från 2016-07-15
"Planning escapes"
WILL COURTNEY
Planning escapes
(Wren & Shark)
Drygt tre år efter Will Courtneys förra album, "A century behind" när jag första gången kom i kontakt med hans namn, är det kanske dags för en kort resumé kring hans historia. Han har ju en lång och omväxlande bakgrund, har inte minst regelbundet flyttat runt i USA sedan han föddes i Nashville, Tennessee och musikaliskt har han lämnat spår efter sig på både egna och andras skivor.
Det musikaliska hemmet, hans mamma sjöng gospel och hans pappa skrev musikaler, fanns snart i Texas innan han var mogen att flytta till Los Angeles där idoler som Beach Boys, Randy Newman och Flying Burrito Brothers hade sina rötter. Men han letade sig tillbaka till Texas och Austin (där han just nu ännu en gång har bosatt sig) och bildade där gruppen Brothers & Sisters tillsammans med sin syster Lily för drygt tio år sedan. Gruppens båda album, "Brothers and Sisters" (2006) och "Fortunately" (2008), finns för övrigt tillgängliga på Spotify liksom hans förra soloskiva.
Ungefär samtidigt medverkade Will på Austin-bandet …And You Will Know Us by the Trail of Deads album "So divided" där han sjöng på en låt. Och hans namn fanns under några år med på skivor i mer (Deadmans "Take up your mat and walk") eller mindre (Tenlons Fort, Tracey Bunn, The Gousters...) kända sammanhang innan solokarriären satte fart.
Wills förra skiva var starkt influerad av den amerikanska singer/songwriter-traditionen där han såg upp till namn som Gene Clark, Neil Young, Bob Dylan och Steven Fromholz. Ett band fanns vid hans sida men det spelades huvudsakligen lågmält och försiktigt. Men där fanns också en genuin låtstyrka i originalmaterialet där man också kunde ana popinfluenser.
På "Planning escapes" sprids alla hans influenser ut på ett ganska underbart sätt. På albumets Deluxe-utgåva framförs alla de tio låtarna på två olika sätt, både med band och på ett stilla akustiskt sätt. Neil Young gjorde något liknande på "Storytone". Här får vi det bästa av Will Courtneys båda världar. Från akustiska glimrande ballader till svängig och melodiös poprock.
Bandarrangemangen är dock inte genomgående rockiga och tempoladdade. Redan på skivans två första låtar, "Your smile reminds me of home" och "The days when bands could make you cry", möts ytterligheterna med samma fantastiska resultat som följd. En ballad med smekande steelguitar följs av en högpotentiell rocklåt där Wills kommentar om dagens musikklimat går rakt in i hjärtat. Poprock på gränsen till klassisk powerpop.
Popinfluenserna finns som sagt närvarande på många låtar och när den 12-strängade gitarren inleder "I got your back" är hitkänslan total men personlig och förstärks av bandets märkbara engagemang i bakgrunden. Gitarrsolot ekar lite av Neil Youngs överstyrda galenskap.
Efter några smeksamma, välskrivna men något mindre engagerande låtar kommer "It's in your mind" som jag första gången uppfattar som för traditionell och opersonlig men som har ett magnetiskt sug i rytmen och varje taktslag.
"Most of my life" är balladen som är ett häftplåster tack vare de vemodigt skrivna textraderna ("Most of my life has has been a waste/most of my days planning escapes") och den Neil Young-trygga baktakten.
Sedan kommer skivans andra rockhöjdpunkt, "The pain", med ett gitarrsolo som tangerar Neil Youngs "Like a hurricane" utan att kopiera och låten avslutas provokativt och rundgångsladdat. Låten är tillägnad Dennis Wilson med budskapet att varken drinkar eller droger kan hjälpa mot smärta.
Will har tidigare i sin karriär hämtat äldre covermaterial men har den här gången hittat en låt på tidsmässigt kortare avstånd. Damien Jurados "The killer" fanns med på deluxe-återutgivningen 2013 av hans album "Where shall you take me?" (2003) i blott en demoversion. Här är den fulländat men ändå avskalat tolkad av Will.
Albumet avslutas med ännu en välskriven låt som också den engagerar lite mindre. Wills låtskrivande tangerar här kommersiell musik med en ballad som i de "rätta händerna" skulle kunna bli en smörig miljonsäljare eller ledmotivet i en film. Här framförs den dock med all dignitet som Will Courtney kan skaka fram.
Kompbandet bakom Will går under namnet The Wild Bunch, efter ett ökänt gangstergäng i Vilda Västern (se nedan), och är Dan Wilcox, gitarr, Dave Morgan, bas, Ricky Ray Jackson, steelguitar, och Travis Garaffa, trummor. I det här radioinslaget, som också inkluderar en intervju, hör vi bandet framföra tre låtar från skivan live. Ett band som Will önskar ta till Sverige och vi får verkligen hoppas att det projektet går i lås.
"Planning escapes" släpps idag och det är ingen tillfällighet. Just idag för 135 år sedan, 15 juli 1881, begravdes Billy the Kid i Fort Sumner, New Mexico. En historia och en epok som fascinerar Will och gjorde att han medverkade som historiker i mini-tv-serien "Gunslingers: Billy The Kid". Han har också spelat in Bob Dylans låt "Billy" från "Pat Garrett & Billy The Kid", bonusspår på nya albumet, vars video ni kan se nedan.
/ HÃ¥kan
| << | Juli 2016 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | ||||
| 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
| 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
| 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
| 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: