Blogginlägg från 2015-11-09

60: #25. MARIANNE FAITHFULL (1964-1969)

Postad: 2015-11-09 07:51
Kategori: 60-talets bästa



MARIANNE FAITHFULLS Topp 3:

1. Something better (1969)
2. As tears go by (1964)
3. Come back and stay with me (1965)


FRÅN DET ENA TILL DET ANDRA. FRÅN FÖRRA VECKANS Aretha Franklin, amerikansk svart soulsångerska, till dagens Marianne Faithfull, ung och blond engelsk popsångerska, kan steget inte vara längre. Men i 60-talets popvärld fanns alla varianter, långa/korta karriärer och gamla/unga artister, och alla var lika älskade av mig så länge de gjorde bra och oförglömlig popmusik. Och jag lärde mig stava till Faithfull tidigt.
   17-Ã¥riga Marianne Faithfull, som inlett en ansprÃ¥kslös karriär som folksÃ¥ngerska, rÃ¥kade i mars 1964 hamna pÃ¥ en fest där sÃ¥ngerskan Adrienne Poster skulle lansera sin nya singel "Shang a doo lang", specialskriven av Mick Jagger och Keith Richard (än sÃ¥ länge utan ett s pÃ¥ slutet...). Där fanns ocksÃ¥ Rolling Stones skivproducent/manager Andrew Loog Oldham, han lÃ¥g bakom Posters singel, som bara med Mariannes utseende som grund lovade göra henne till en stjärna.
   Oldham bad Jagger/Richard, som än sÃ¥ länge var ganska oerfarna lÃ¥tskrivare i allmänhet (blott nÃ¥gra Stones-b-sidor) och inte alls nÃ¥gra popmusikförfattare i synnerhet, att specialskriva en lÃ¥t till Marianne. Det blev den oerhört vackra och sorgset vemodiga balladen "As tears go by" som med Mike Leanders fina barockinspirerade oboearrangemang blev en av 1964 Ã¥rs vackraste hits. LÃ¥ten, där Oldhams synpunkter pÃ¥ bland annat titeln (bytte "time" till "tears") gav honom lÃ¥tskrivarcredit, skulle Stones inte spela in förrän hösten 1965 för den amerikanska marknaden.
   Singeln blev ett magnifikt genombrott för Marianne, plats nio pÃ¥ Englandslistan, och "As tears go by" skulle pÃ¥ mÃ¥nga sätt förändra hennes liv bÃ¥de privat och som sÃ¥ngerska. Med ens var hon en i gänget kring Stones och det skulle pÃ¥ bÃ¥de gott och ont pÃ¥verka hennes karriär som sÃ¥ngerska.
   Nästa singel var ett litet negativt steg tillbaka till folkmusiken med tvÃ¥ lÃ¥tar frÃ¥n Bob Dylans tidiga repertoar, "Blowin' in the wind" och "House of the rising sun". Bra sjunget men opersonligt pÃ¥ nÃ¥got sätt.
   PÃ¥ nästa singel "Come and stay with me" anlitades den flitigt eftertraktade och heta ("When you walk in the room" och förband pÃ¥ Beatles USA-turné) lÃ¥tskrivaren Jackie DeShannon. Pop med klassiska inslag, nu med cembalo och strÃ¥kar ännu en gÃ¥ng arrangerade av Leander. Nu hade Oldham lämnat över producentjobbet till affärskollegan Tony Calder, bÃ¥da skulle tillsammans starta skivbolaget Immediate senare under 1965.

FJÄRDE SINGELN "THIS LITTLE BIRD", nu med en framträdande harpa i arrangemanget, och återigen en amerikansk låtskrivare bakom, John D Loudermilk. Han var känd för bland annat "Indian reservation" och "Tobacco road" och hade som artist gjort Mariannes singellåt på skiva tre år tidigare, då med titeln "The little bird". En märklig tillfällighet i historien är att samma dag 1965, 30 april, släpper den engelska gruppen Nashville Teens samma låt på samma skivbolag - producerad av Andrew Oldham! Som inte var i närheten av att bli en hit.
   PÃ¥ "Summer nights", faktiskt en engelsk originallÃ¥t, var det Ã¥ter cembalo i arrangemanget med lite tyngre komp mot Mariannes fortfarande snälla men inte mesiga röst. Och nu hade Mike Leander befordrats till producent eller "director" som det stÃ¥r pÃ¥ etiketten. Den här singeln skulle bli Mariannes sista riktigt stora hit. Som följdes av flera mycket mediokra singlar.
   Först en högtidlig version av "Yesterday" som pianoballad med en himmelsk känslokall kör bakom. Hon hade vid den här tidpunkten börjat pola med Mick Jagger men Stones-kopplingen rimmade för närvarande illa med hennes musikaliska inriktning. "Tomorrow's calling" lÃ¥ter som en seriös sÃ¥ngerska och Bob Linds "Counting" är utformad lika ointressant.
   Det är först hennes cover pÃ¥ Ronettes "Is this what I get for loving you?", där Oldham är tillbaka i producentstolen, som liknar hederlig gammal Faithfull-pop med cembalo i arrangemanget. En sorts Phil Spector light med ett överraskande trumpet-solo i slutet och en liten dixieland-flirt. PÃ¥minner dessutom lite om Beach Boys.
   Intresset för musik var inte prioritet ett för Marianne vid den här tidpunkten. Droger och allmänt stökigt leverne gjorde att det tog exakt tvÃ¥ Ã¥r till nästa singel, "Something better", som var märkvärdigt oemotstÃ¥ndlig. Bakom den udda lÃ¥tskrivarkombinationen Gerry Goffin/Barry Mann dolde sig en lÃ¥t som var mer personlig än hitmässig. Mick Jagger producerade, Jack Nitzsche arrangerade, i kompet fanns bland annat Ry Cooders slide och Marianne sjöng med en hjärtskärande och sargad röst. Där fanns ocksÃ¥ en bekant oboe i introt och pÃ¥ nÃ¥got sätt var cirkeln sluten pÃ¥ "Something better" fast den musikaliskt och sÃ¥ngmässigt hade mer gemensamt med Marianne Faithfulls 80-talscomeback.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2015 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.