Blogginlägg från 2015-11-02
Diskografin med Brinsleys lever
Alla diskografier som genom åren har publicerats på Håkans Pop uppdateras ständigt så fort det är aktuellt med någon ny release. Nu senast, oktober 2015, släpptes en konsert från 1974 för första gången med Brinsley Schwarz. Ni hittar för övrigt hela gruppens diskografi här.
Imorgon på Håkans Pop följer ett nytt intressant diskografi-kapitel i historien om skivbolaget Stiffs märkliga utgivning. Då berättar min vän Lasse Kärrbäck hur märkvärdigt komplicerat det är att samla på skivorna som gavs ut i samband med Stiff-turnén 1978.
23 oktober 2015
BRINSLEY SCHWARZ: Live favourites
(Mega Dodo BSLP1/Mega Dodo BSCDP1)
"Country girl" (Nick Lowe)
"Hooked on love" (Ian Gomm)
"Trying to live my life without you" (Eugene Williams)
"Small town, big city" (Nick Lowe)
"I'm gonna play the honky tonks" (Marie Adams/Don Robey)
"Peace, love and understanding" (Nick Lowe)
"It's been so long" (Ian Gomm)
"Private number" (Booker T Jones/William Bell)
"Happy doing what we're doing" (Bob Andrews/Nick Lowe)
"Surrender to the rhythm" (Nick Lowe)
"You're so fine" (Lance Finney/Willie Schofield/Bob West)
"Hip city - pt 1" (Autry DeWalt/Ed Hollis)
"Ju ju man" (Jim Ford/Lolly Vegas)
En konsert inspelad med Brinsley Schwarz 19 juni 1974 på den populära klubben Top Rank på Queen Street i Cardiff. Repertoaren är övervägande covers av vilka tre låtar aldrig släpptes på skiva med Brinsleys. "I'm gonna play the honky tonks" var en singel 1952 med Marie Adams, "You're so fine" var en singel 1959 med The Falcons och "Hip city - pt 1" var b-sida på en singel 1968 med Jr Walker And The All Stars.
/ HÃ¥kan
60: #26. ARETHA FRANKLIN (1960-1969)
ARETHA FRANKLINS Topp 3:
1. A Natural Woman (You Make Me Feel Like) (1967)
2. Cry like a baby (1966)
3. Think (1968)
SOM NI KAN SE I RUBRIKEN OVAN GAV ARETHA FRANKLIN ut singlar under hela 60-talet men det var under den senare delen hennes röst och hennes låtar gjorde historiska avtryck. Ja, hon skivdebuterade faktiskt redan 1956 som 14-åring. Men det var fyra år senare, 1960, som Arethas professionella karriär sparkade igång på allvar. Då som artist på det stora kända skivbolaget Columbia upptäckt av skivproducenten John Hammond, mannen som ett år senare skulle "springa på" Bob Dylan och ytterligare tio år senare bli övertygad om att han i Bruce Springsteens första demolåtar anade en framgångsrik framtid.
När jag började planera min serie om 60-talets singelfavoriter var Aretha Franklin ett givet namn, ett beslut baserat uteslutande på hennes fantastiska singlar från 1967 till 1969. Men Aretha hade ju en lång karriär bakom sig som jag då runt 1967, när det kommersiellt började hända saker, var helt omedveten om. Det har gjort att jag ägnat mycket research även åt hennes tidigare produktion som jag minst sagt var obekant med.
De sex åren på Columbia hade några små framgångar. Den fantastiska rösten var redan då hennes största och bästa tillgång men soundet, med övervägande jazz- och blues-låtar, befann sig i många år i musikens forntid med storband i kompet, jazzcovers och en allt annat än modern repertoar, ofta producerad av just Hammond. Det räcker att jämföra Arethas mjuka smetiga 1962-version av "Try a little tenderness" med den explosion Otis Redding orsakade fyra år senare med samma låt.
Ibland tolkade hon Hoagy Carmichael, "Skylark" samtidigt som Beatles höll på att besegra världen, och hyllade sedan Dinah Washington 1964, "Unforgettable", men singeln "Soulville" var ett ljus i mörkret innan hon var tillbaka bland smetiga stråkar och trumpetsolon. Men 1966, sista året på Columbia, började det likna något. Ny producent i Bob Johnston, som just hade inlett samarbetet med Bob Dylan, och på låten med den osannolikt långa titeln "Tighten Up Your Tie, Button Up Your Jacket (Make It For The Door)" var det mer fart, mer tryck och mer personlighet. Och på "Cry like a baby" (sista Columbia-singeln), skriven av det framtida Motown-teamet Ashford/Simpson och ej att förväxlas med Box Tops-låten, når Aretha nya höjder med en fantastiskt fin låt.
DEN LÅTEN VAR BARA EN FÖRANING OM vad som komma skulle när hon skrev på Atlantic-kontraktet, fick den legendariske skivproducenten Jerry Wexler vid sin sida och åkte till FAME-studion i Muscle Shoals och spelade in klassiker efter klassiker. "I Never Loved a Man (The Way I Love You)" var en underbar balladdebut på nya bolaget och på "Respect" utmanade hon Otis Reddings egen två år gamla version mycket tufft. Men med hjälp av en brinnande kör, ett knivskarpt komp och King Curtis saxofon-solo överträffade hon faktiskt Otis original.
Men min oslagbara favorit bland Aretha-singlarna är det rutinerade låtskrivarparet Gerry Goffin/Carole Kings "A Natural Woman (You Make Me Feel Like)" som den hette från början, ännu en magisk och dramatisk ballad. Så mycket inspirerad av producent Wexler att även hans namn hamnade som upphovsman.
Aretha gjorde många covers under sin karriär men det är ju inte som en simpel coverartist jag minns Queen Of Soul. Låtarna hon gjorde var ju inga kopior utan i högsta grad originaltolkningar med en röst, en produktion och ett låtval som i nästan varje detalj var soulhistoria.
Sedan kanske coverlåtarna i några fall var lite väl uppenbart kända och i vissa fall ouppnåeliga i sina original. Jag menar, det är ganska svårt för att inte säga omöjligt, att överträffa Rolling Stones "Satisfaction", The Bands "The weight" och Beatles "Eleanor Rigby" som alla gavs ut på singel med Aretha. Däremot gjorde hon ju en hedervärd version av "Let it be" men då är vi inne på 70-talet...
Men Aretha skrev också låtar. Tillsammans med sin man Ted White skrev hon låtar till albumen och 1968 stod de även för singelmaterial. Först "(Sweet Sweet Baby) Since You've Been Gone" och sedan sanslös soulgospel i "Think" där återigen Arethas brinnande stämma, Spooner Oldhams pianointro, kören (The Sweet Inspirations), blås och övriga kompmusiker skapar historia.
/ HÃ¥kan
| << | November 2015 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: