Blogginlägg från 2013-04-23

"Freaks oddities & wonders"

FANNY HOLM
Freaks oddities & wonders
(Knackelibang)

Det är inte alltid i de stora sammanhangen på de stora skivbolagen som den mest intressanta musiken görs. Fanny Holms egenfinansierade debutalbum försvann lite spårlöst, i alla fall för mig, i julruschen när den släpptes i december förra året.
   Men musik i allmänhet och Fannys skiva i synnerhet har inte något bäst före-datum så det är med nöje jag lyssnar och med tillfredsställelse konstaterar att Fannys skiva både sound-, låt- och sångmässigt håller en genomgående god kvalité.
   Det finns ett gott hantverk på flera händer i kompet bakom Stockholmstjejen Fanny. Ett band utan några uppenbara kändisar, en spännande blandning musiker från FJK, Yonder och gamla Madhouse, som också kompar Fanny på konserter.
   Lika naturligt och livemässigt har det uppenbart fungerat i studion ty det spelas både okonstlat och personligt på skivan. I en genre som närmast kan jämföras med americana, från pop via country till singer/songwriter-låtar, är soundet luftigt och gitarrbaserat med ett flertal läckra inslag på slidegitarr. Tillsammans med Fannys rutinerade stämma, full av erfarenhet, framstår hennes låtar som personliga och unika utan att direkt söka sig nya unika vägar.
   Fannys texter på engelska är också så personliga som det går, ord och meningar som förstärks när de hamnar i ett ljuvligt sällskap med slidegitarr, akustiska gitarrer och ödmjukt spelade slagverk. I både snabba, långsamma, fullt arrangerade och avskalade låtar. Just den raffinerade blandningen ger lyssnaren störst intryck.
   Tvingas jag välja favoritlåtar tar jag den inledande "All the stars", med den poppiga gitarren, den rakt rockiga "Unring the bell" och den lätt Neil Young-influerade balladen "Scarred".

Skivan går att köpa direkt via Fanny: www.facebook.com/fannyholm

/ Håkan

"A century behind"

WILL COURTNEY
A century behind
(The Calla Lily Company)

Jag såg den första konserten på turnén med årets upplaga av Triple Troubadours 2, konceptet där tre singer/songwriters möts utan att direkt ha några gemensamma nämnare. Premiären stördes något av att Lydia Loveless missat planet från USA och Will Courtney blev kvällens enda amerikanska representant. Men vilken ståtlig entré han gjorde fast anspråkslösheten och ödmjukheten lyste stark i hans ögon.
   Courtneys solokarriär har varit begränsad då han i sex år spelat, sjungit och skrivit låtar i Austin-gruppen Brothers & Sisters som har givit ut två album. Innan Courtney kom till Örebro med Triple Troubadours letade jag upp några YouTube-klipp där han tolkade andra låtskrivare som Gene Clark, Steven Fromholz, Neil Young, Scott Walker, John Lennon och Bob Dylan och Will lät imponerande och lovande fast det var lånat material.
   Den melankoliska och smått ledsna Fromholz-låten "I'd have to be crazy", tolkad på helt egen hand med akustisk gitarr, finns med på det sju låtar långa albumet "A century behind" som släpps just idag. Av vilka en majoritet framfördes på ovannämnda konsert.
   Övriga låtar på det fina albumet är Courtneys egna och alla har en genuin låtstyrka som kommer fram fast inspelningarna visserligen är lågbudgeterade men snarare personliga än primitiva. Visst ekar det Neil Young-relaterat om sättet han sjunger på och skriver låtar men i mina öron låter det mer som inspiration än rent kopierande.
   Att han har Young som stor inspirationskälla är inget han vill dölja, både "Old man" och "Helpless" fanns med i Wills scenrepertoar, när han pendlar upp och ner i röstregistret och har en väldigt distinkt och stark ton i både den akustiska gitarren och pianot. Men det finns fler underliggande influenser i hans starka låtskrivande. Till listan ovan vill jag gärna lägga Elliott Smith vars vemod och emotionella pop genomsyrar "I have a feeling about you", en låt som framförs på piano, kryddas av stråkar och en underbar akustisk slide.
   Hela skivan innehåller genomgående starka låtar. från titellåten till "Lost in the desert", men kanske är det "There's no answer" som är den definitiva höjdpunkten. En låt som från den ensamma akustiska gitarren byggs på med först piporgel och sedan ett tajt och ödmjukt band.
   Jag vill passa på att tacka Richard Lindgren , den sista tredjedelen i Triple Troubadours-turnén, som lånat ut sitt ex av Will Courtneys skiva till mig. Will anlände till Örebro utan varken resväska eller skivor, då bagaget kommit på avvägar mellan USA och Sverige, men genom Richards försorg kan jag nu alltså njuta av Courtneys första soloalbum.
   Richard kunde också berätta en liten anekdot från turnén om Will och hans lyhörda musikalitet. Efter konserten i Kristianstad for Richard hem till Malmö över natten och trion återförenades dagen efter i Falkenberg lagom till soundcheck. När Richard närmade sig konsertlokalen hör han sin egen "Drunk on arrival" klockrent sjungen och spelad identisk med sin egen version. Will sjöng och satt vid pianot och meddelade en förbluffad Richard:
   - Så där ja, nu var soundcheck klart!

Beställ Will Courtneys skiva här: http://www.willcourtneymusic.com/store.html

/ Håkan

Hög stämning med Dag Vag

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1980.

DAG VAG
Rockmagasinet, Örebro 16 februari 1980

Trångt, svettigt och stimmigt men en gemytlig hög stämning. Så kan jag sammanfatta lördagens konsert på Rockmagasinet med Dag Vag. De verkar vara allas favoriter för ögonblicket och de bjöd rikligt på sig själva. Två långa 45-minuterspass var väl ungefär vad man maximalt stoppade för i den minimala lokalen.
   Dag Vag tar den gyllene medelvägen i svensk rockmusik just nu. Samtidigt de lockar folk från den alternativa rörelserna och kärnkraftmotståndare når de folk långt utanför den egna kretsen med sin egenartade men lättillgängliga musik. För närvarande är de Sveriges hetaste grupp.
   De hade inga som helst svårigheter att nå upp till allas förväntningar på scen. Det här är deras media, där de får fritt fram och Stig Vigs avslappnade kommunikation med publiken borde vara eftersträvansvärt för många rockartister.
   Nästan alla Dag Vags låtar är hits, kända favoriter som publiken kunde sjunga med i. Men gruppen har också mycket material på gång och jag upptäckte flera mycket bra nyskrivna låtar den här kvällen. Den alltmer populära skamusiken har naturligtvis inte lämnat Dag Vag oberörda. De gjorde en Selecter-låt och den positiva reggaetakten passade dem som handsken.
   Att de gjort musik av "Sånt är livet" visste vi redan. Nu vet vi också att de klarar av att göra acceptabel musik av en Thore Skogman-schlager!
   Dag Vag är inte bara Stig Vig. Gänget bredvid hade märkbart roligt själva när de spelade. Beno Zeno (alias Kenny Håkansson) var proffset, säker och rutinerad sologitarrist. Tage Dirty var låset bakom trummorna, som gjorde ett bejublat sångframträdande. Andregitarristen Zilverzurfarn blixtrade till bara ibland men hans "Tjockhult" var en av kvällens allra största favoriter.
   Hemligheten bakom Dag Vags enorma framgångar borde inte vara någon hemlighet. Deras musik är charmerande enkel och förälskelsen i reggaerytmer gav musiken ett gung och sväng som jag tror ingen annan svensk grupp för ögonblicket kan prestera.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.