Blogginlägg från 2012-09-14

Singlar#93: Chris Hodge

CHRIS HODGE: We’re on our way (Apple, 1972)

DAGS FÖR EN SÅ GOTT SOM anonym artist, sångare och låtskrivare på min lista. Som samlare av alla utgivna skivor på etiketten Apple var det inte så konstigt att jag införskaffade den här skivan sommaren 1972. För den stora breda skivpubliken gick Chris Hodges skivdebut däremot förbi utan att väcka någon större uppmärksamhet.
   Beatles skivbolag Apple introducerades 1968 och förutom skivor med bandet och dess fyra medlemmar skulle bolaget uppmuntra nya talanger, spännande låtskrivare och udda artister som hade svårt att få kontrakt på de konventionella/stora skivbolagen. Därför blev Beatles-medlemmarna och skivbolaget översållade med demoskivor och kassetter med sångare och grupper som företrädesvis skrev eget material.
   Engelsmannen Chris Hodge var en sen upptäckt i skivbolagets historia. Hodge hade bott i Rom där han hade jobbat som modefotograf och när han som 22-åring kom tillbaka till London skrev han på ett kontrakt för musikförlaget Robert Mellin Publishing och för pengarna spelade han in några demos.
   Sedan ringde han A&R-mannen (Artist & Repertoire) Tony King på Apple, berättade om sin nya låt "We're on our way" och att den handlade om flygande tefat och UFO:s, som direkt blev intresserad. När han sedan fick höra demoinspelningen gav han den till Ringo Starr som vid tillfället var intresserad av den nya generationen artister, och just då höll på att spela in en musikfilm med T Rex ("Born to boogie") och hade blivit kompis med Marc Bolan.

RINGO TÄNDE PÅ ALLA cylindrarna och skrev kontrakt med Hodge som sedan spelade in "We're on our way" med producenten Tony Cox i Apples studio i källaren under skivbolaget på Savile Row. Cox var på 60-talet medlem i gruppen Young Idea som 1967 hade en Tio i topp-hit med "With a little help from my friends". Han hade tidigare jobbat med flera folkmusikartister (Allan Taylor (bland annat "Belfast '71" om Nordirlandkonflikten), Mick Greenwood, Marc Ellington, Tir Na Nog, Trees och Mick Softley) men också med grupper som Stackridge och Caravan.
   Soundet på "We're on our way" tillhör på sätt och vis spektakulär glamrock, som 1972 hade sitt stora år, men har också både en psykedelisk och vilda västern-inspirerad touch ("aah-ooh") och Chris Hodges stämma påminner om just Marc Bolan. Och låten/refrängen har ju en hook som suttit i min hjärna sedan 1972. Med en science fiction-text och i ett arrangemang som är spetsat med bland annat en elektrisk sitar, blås och twanggitarr.
   "We're on our way" marknadsfördes stenhårt i USA av någon anledning och blev också en mindre hit (plats 44) på Billboard-listan men i England gick den spårlöst förbi. Ändå gick Hodge in i studion och spelade in låtar till ett planerat album som aldrig gavs ut. Inte ens nästa singel, "Goodbye sweet Lorraine", gavs ut i England utan bara i USA (och övriga Europa) men Apple hade på grund av ekonomiska problem tappat intresset och uppmärksamheten kring singeln blev liten. Och de övriga låtarna som Hodge spelade in, "The year 2000", "Karma is going to get you", har aldrig sett dagens ljus.
   Mot slutet av 1973 löste Apple Chris Hodge från hans kontrakt och han gjorde sedan några spridda skivor på RCA och DJM men ingenting hände. Hodge flyttade senare till USA för att jobba i filmbranschen.
   Chris Hodge må vara Ringo Starrs fynd men singel-b-sidan "Supersoul" ekar väldigt tydligt John Lennon med ett Plastic Ono Band eller Elephants Memory i kompet.

A-sidan.


B-sidan "Supersoul" lik Lennon...


/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.