Blogginlägg

#38: Spike

ELVIS COSTELLO: Spike (Warner Brothers, 1989)
Jag gav den här Costello-skivan maximalt betyg (5) när den kom i februari 1989. Jag kan väl inte påstå att jag fortfarande tycker den har en så exklusiv charm men blandningen och topparna tillhör onekligen Costellos all time high. Om en eller ett par låtar faller ur ramen rejält på en skiva vars speltid otroligt nog överskrider en timme med 21 sekunder så må det vara hänt.
   ”Spike” var Elvis Costellos första stora skivbolagsbyte. Från indieetiketten Demon till stora mäktiga Warner Brothers. Vilket märks, om inte annat, på skivomslaget där Elvis sitter med en svartvit ansiktsmålning med WB-logotypen som en ram runt sig.
   Elvis har berättat att budgeten var hög när han skulle göra skivan. Och inne i sitt huvud hade han fem olika skivor och det förklarar också kanske den stora blandningen. Från enkel effektiv pop via jazziga blåsarrangemang, New Orleans till irländsk folkmusik. Inspelad på så pass skilda ställen som Dublin, New Orleans, Hollywood och London. Med flera olika konstellationer av musiker bakom sig.
   Det var på ”Spike” som de första resultaten på samarbetet mellan Elvis och Paul McCartney kom ut. ”Veronica” (som också blev första singel) och den rätt röriga ”Pads, paws and claws” har de skrivit tillsammans och Paul spelar bas på någon mer låt.
   Elvis lät T Bone Burnett producera och hans tekniker Kevin Killen fick också plats i producenttrion.
   Redan här finns New Orleans-profilen Allen Toussaint med på en Costello-skiva men det var faktiskt inte första gången de samarbetade. De hade träffats redan 1983 när Toussaint producerade Yoko Ono-låten ”Walking on thin ice” med Attractions i kompet. Av Attractions-musikerna fanns bara Pete Thomas med på ”Spike”.
   Även en annan framtida samarbetspartner, Burt Bacharach, figurerade på ett spår, ”Satellite”. Han jobbade i studion bredvid och Costello hade skrivit ett arrangemang som påminde om Bacharach och lät honom godkänna det direkt.
   Det krävs öppna sinnen för att kunna smälta hela albumet. Som också innehåller några av Costellos starkaste texter. I ”Tramp the dirt down” avrättar han Margret Thatcher och i ”Any king’s shilling” lägger han några ord i Nordirland-debatten.
   Alternativa albumtitlar var "Pantomime evil" och "The beloved entertainer". Den sistnämnda har blivit en typ av undertitel då den förekommer under fotot på skivomslaget.

/ Håkan

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...

Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...

Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...

Peter 29/04: Håller fullständigt med dej, Lundells bästa med "Ryggen fri" som höjdpunkt!...

Bengt Gustafsson 22/04: Hej Warren Zevon är mycket underskattad! Räknar in fem LP i min samling. Det...

Jan Lennell 18/04: Kul med din uppskattning av denna fantastiska artist! Appropå producenten Kjell...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.