Blogginlägg från 2016-04-14

"Instructions for old lovers"

BOBBY SANT
Instructions for old lovers
(Youth Recordings)

Karlstads stolthet på pophimlen, Bobby Sant, har ännu en gång laddat batterierna och lagom till Record Store Day på lördag presenterar han en ny och rykande färsk EP, "Instructions for old lovers". Inspelad med sitt liveband, The Weightlifters, och ytterligare några musiker plus körsångerskan Matilda Ugand.
   Bobby har huvudsakligen lämnat det ensamma singer/songwriter-facket bakom sig och har arrangerat upp sina sÃ¥nger och det har blivit bÃ¥de intressant och varierat och även mer underhÃ¥llande där sÃ¥ngerna fÃ¥r olika prägel utifrÃ¥n tonläge och arrangemang. Bobby, som tidigare hade Townes Van Zandt som ledstjärna, har pÃ¥ inlednings/titellÃ¥ten närmat sig den rockiga varianten av Bob Dylan och här finns det arrangemangsliknande detaljer, orgel/piano, som inte överraskande pekar mot The Band.
   För nÃ¥got Ã¥r sedan försökte Bobby pÃ¥ egen hand pumpa in mer kraft och energi i sina singer/songwriter-lÃ¥tar men med levande musiker bredvid sig blir det naturligare där gitarrer, piano/orgel och trummor skapar ett traditionellt rocksound.
   Bakom det oerhört stilfulla och konstnärligt eleganta omslaget (Karl Lindwall) döljer sig dock mycket mer än bara en sjungande lÃ¥tskrivare och nÃ¥gra fullt arrangerade lÃ¥tar. Fem sÃ¥nger som med hjärta och sorg framförs av den sedvanligt starkt sjungande Bobby som sammanfattar blandningen av gammalt och nytt.
   Här finns ocksÃ¥ nÃ¥gra stillsamma lÃ¥tar som i sin avskalade form pÃ¥minner mycket om tidiga Bobby där pianot spelar musikalisk huvudroll. Som i vackra "Jay Jay and B's Blues" som i sitt syntskimrande arrangemang växer med mäktig röst och mäktigt avslut. Ännu vackrare är det himmelska pianot pÃ¥ "Blood moon artist" där jag i fantasin kan ana ett större symfoniskt arrangemang och därmed dra paralleller med saknade Warren Zevons kvalitéer.
   Men det är naturligtvis rocksoundet med band som är Bobby Sants nya framtid. Som i lÃ¥ten med den Jim Jarmusch-inspirerade titeln "Coffee and cigarettes" och sitt växlande tempo blir bÃ¥de känslosam och effektiv. Medan nämnda titellÃ¥t och "Clock won't strike" tillhör kategorin konventionell rock.
   Bobby Sants samarbete med kompbandet och övriga musiker ska enligt planerna fortsätta, resultera i ytterligare en EP innan förhoppningsvis albumet kommer. Enligt egen uppgift har Bobby material klart till tvÃ¥ album.

/ HÃ¥kan

"This path tonight"

GRAHAM NASH
This path tonight
(Blue Rose/Rootsy)

Samtidigt som förmiddagssolen flödar in genom ännu inte vårtvättade fönster tycker jag den nya Graham Nash får en perfekt första lyssning. Har inte hört en nyproducerad Nash-skiva på många år och det visar sig, vid en närmare kontroll, att förra soloskivan ("Songs for survivors") kom 2002 och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag minns den speciellt bra. Men jag kanske inte lyssnade tillräckligt omsorgsfullt...
   Namnet Graham Nash stÃ¥r för vÃ¥r, ljusa och positiva minnen. I trion Crosby, Stills & Nash var han mellangrabben som stod med bÃ¥da benen i musikaliskt jordnära sammanhang. Han skrev lättsamma sÃ¥nger som "Teach your children" medan David Crosby skrev sÃ¥nger om att nästan klippa av sig hÃ¥ret och Stephen Stills satt pÃ¥ en bergstopp ("Stephen Stills 2") och funderade pÃ¥ att byta partner.
   Dock var Graham Nash djupare och mer medveten än sÃ¥ när engagemanget sträckte sig till politiska ställningstaganden. Men musikaliskt har han nästan alltid varit den lättviktiga artisten med sin ljusa tenor som kännetecken. Och det hÃ¥ller i sig pÃ¥ den nya skivan som innehÃ¥llsmässigt är oväntat homogen och välskriven. Ett klart mer inspirerat album än jag normalt väntar mig frÃ¥n en artist som funnits med i rampljuset i över 50 Ã¥r och nyligen fyllde 74.
   Medproducenten Shane Fontayne har kanske del i den här uppenbara pÃ¥nyttfödelsen. Fontayne, som under senare Ã¥r funnits med i Crosby Stills & Nash-kompet, har en underbart intressant bakgrund i rockbranschen. Han spelade pÃ¥ Steve Forberts "Little Stevie Orbit", var medlem i Lone Justice under 80-talet, spelade i Bruce Springsteens turnéband 1992-93 och nu har han skrivit samtliga lÃ¥tar pÃ¥ "This path tonight" tillsammans med Nash. Produktionen är försiktig och tar sig med varsamma trippande steg genom de luftiga, ofta akustiska arrangemangen och melodierna framträder mer eller mindre slagkraftiga.
   TitellÃ¥ten, "Cracks in the city", lite mer energiska "Fire down below" och "Another broken heart" är starka, omedelbara lÃ¥tar. LÃ¥tmässigt tillhör även "Target" skivans höjdpunkter fast arrangemanget är ansprÃ¥kslöst. Medan "Myself at last", "Beneath the waves" och avskedslÃ¥ten "Encore" är emotionellt skimrande saker men melodiöst lite otydligare.
   Trots alla Ã¥r i USA har inte Graham Nash tappat kontakten med sina rötter. I "Golden days" minns han ljust och nostalgiskt tillbaka till 60-talet och Hollies. Och gjuter liv i det gamla härliga engelska ordet "olden". "Back home" tillägnas minnet av Levon Helm men Graham har inte valt nÃ¥got The Band-inspirerat sound utan lÃ¥ten smälter in fint i skivans övriga homogena helhet.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.