Blogginlägg från 2016-04-14

"Instructions for old lovers"

BOBBY SANT
Instructions for old lovers
(Youth Recordings)

Karlstads stolthet på pophimlen, Bobby Sant, har ännu en gång laddat batterierna och lagom till Record Store Day på lördag presenterar han en ny och rykande färsk EP, "Instructions for old lovers". Inspelad med sitt liveband, The Weightlifters, och ytterligare några musiker plus körsångerskan Matilda Ugand.
   Bobby har huvudsakligen lämnat det ensamma singer/songwriter-facket bakom sig och har arrangerat upp sina sånger och det har blivit både intressant och varierat och även mer underhållande där sångerna får olika prägel utifrån tonläge och arrangemang. Bobby, som tidigare hade Townes Van Zandt som ledstjärna, har på inlednings/titellåten närmat sig den rockiga varianten av Bob Dylan och här finns det arrangemangsliknande detaljer, orgel/piano, som inte överraskande pekar mot The Band.
   För något år sedan försökte Bobby på egen hand pumpa in mer kraft och energi i sina singer/songwriter-låtar men med levande musiker bredvid sig blir det naturligare där gitarrer, piano/orgel och trummor skapar ett traditionellt rocksound.
   Bakom det oerhört stilfulla och konstnärligt eleganta omslaget (Karl Lindwall) döljer sig dock mycket mer än bara en sjungande låtskrivare och några fullt arrangerade låtar. Fem sånger som med hjärta och sorg framförs av den sedvanligt starkt sjungande Bobby som sammanfattar blandningen av gammalt och nytt.
   Här finns också några stillsamma låtar som i sin avskalade form påminner mycket om tidiga Bobby där pianot spelar musikalisk huvudroll. Som i vackra "Jay Jay and B's Blues" som i sitt syntskimrande arrangemang växer med mäktig röst och mäktigt avslut. Ännu vackrare är det himmelska pianot på "Blood moon artist" där jag i fantasin kan ana ett större symfoniskt arrangemang och därmed dra paralleller med saknade Warren Zevons kvalitéer.
   Men det är naturligtvis rocksoundet med band som är Bobby Sants nya framtid. Som i låten med den Jim Jarmusch-inspirerade titeln "Coffee and cigarettes" och sitt växlande tempo blir både känslosam och effektiv. Medan nämnda titellåt och "Clock won't strike" tillhör kategorin konventionell rock.
   Bobby Sants samarbete med kompbandet och övriga musiker ska enligt planerna fortsätta, resultera i ytterligare en EP innan förhoppningsvis albumet kommer. Enligt egen uppgift har Bobby material klart till två album.

/ Håkan

"This path tonight"

GRAHAM NASH
This path tonight
(Blue Rose/Rootsy)

Samtidigt som förmiddagssolen flödar in genom ännu inte vårtvättade fönster tycker jag den nya Graham Nash får en perfekt första lyssning. Har inte hört en nyproducerad Nash-skiva på många år och det visar sig, vid en närmare kontroll, att förra soloskivan ("Songs for survivors") kom 2002 och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag minns den speciellt bra. Men jag kanske inte lyssnade tillräckligt omsorgsfullt...
   Namnet Graham Nash står för vår, ljusa och positiva minnen. I trion Crosby, Stills & Nash var han mellangrabben som stod med båda benen i musikaliskt jordnära sammanhang. Han skrev lättsamma sånger som "Teach your children" medan David Crosby skrev sånger om att nästan klippa av sig håret och Stephen Stills satt på en bergstopp ("Stephen Stills 2") och funderade på att byta partner.
   Dock var Graham Nash djupare och mer medveten än så när engagemanget sträckte sig till politiska ställningstaganden. Men musikaliskt har han nästan alltid varit den lättviktiga artisten med sin ljusa tenor som kännetecken. Och det håller i sig på den nya skivan som innehållsmässigt är oväntat homogen och välskriven. Ett klart mer inspirerat album än jag normalt väntar mig från en artist som funnits med i rampljuset i över 50 år och nyligen fyllde 74.
   Medproducenten Shane Fontayne har kanske del i den här uppenbara pånyttfödelsen. Fontayne, som under senare år funnits med i Crosby Stills & Nash-kompet, har en underbart intressant bakgrund i rockbranschen. Han spelade på Steve Forberts "Little Stevie Orbit", var medlem i Lone Justice under 80-talet, spelade i Bruce Springsteens turnéband 1992-93 och nu har han skrivit samtliga låtar på "This path tonight" tillsammans med Nash. Produktionen är försiktig och tar sig med varsamma trippande steg genom de luftiga, ofta akustiska arrangemangen och melodierna framträder mer eller mindre slagkraftiga.
   Titellåten, "Cracks in the city", lite mer energiska "Fire down below" och "Another broken heart" är starka, omedelbara låtar. Låtmässigt tillhör även "Target" skivans höjdpunkter fast arrangemanget är anspråkslöst. Medan "Myself at last", "Beneath the waves" och avskedslåten "Encore" är emotionellt skimrande saker men melodiöst lite otydligare.
   Trots alla år i USA har inte Graham Nash tappat kontakten med sina rötter. I "Golden days" minns han ljust och nostalgiskt tillbaka till 60-talet och Hollies. Och gjuter liv i det gamla härliga engelska ordet "olden". "Back home" tillägnas minnet av Levon Helm men Graham har inte valt något The Band-inspirerat sound utan låten smälter in fint i skivans övriga homogena helhet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.