Blogginlägg från 2016-04-02

Mars 2016 på Håkans Pop

EN MÅNAD NÄRMARE SOMMAREN 2016 och jag kan sammanfatta ett ganska sensationsfritt och nästan händelsefattigt mars på Håkans Pop. Få konserter på agendan och förutom de traditionella och regelbundna inslagen inga större oväntade utsvävningar.
   Men det började med en regelrätt skivrecension av Timo Räisänens Ted Gärdestad-hyllning "Timo sjunger Ted" som ju ocksÃ¥ blev en del av kategorin "Cover-skivor", artister som ägnar hela skivor Ã¥t covers, som är en följetong som har publicerats 132 gÃ¥nger pÃ¥ HÃ¥kans Pop sedan september 2009. Under mars skrev jag ocksÃ¥ om coverskivor med Nick Cave, Shawn Colvin och Chris Isaak . Men jag hann ocksÃ¥ med en skiva i den numera inte sÃ¥ ofta publicerade kategorin "Tribute-skivor", nämligen "Dubbel trubbel" där svenska artister som HÃ¥kan Hellström, Totta och Jakob Hellman.
   I säsongens huvudtema, där jag i en nedräknande lista rangordnar 60-talets singelartister, kom jag i mars i närkontakt med The Bee Gees, Tages, The Hollies och Donovan . Och bland tillbakablickarna i min upplevda konserthistoria kunde jag publicera gamla liverecensioner frÃ¥n 80-talet, Anders F Rönnblom i gruppen Bravado Bravado 1989, Mats Ronander 1984, Tomas Ledin 1983 och Electric Banana Band 1984.
   Mitt enda konsertbesök under mars 2016 blev den amerikanske singer/songwriter-artisten Gill Landry (se höger). April ser i dagsläget ut att bli en nÃ¥got intensivare konsertmÃ¥nad för min del.
   I den under 2016 intensiva kategorin att minnas tillbaka pÃ¥ nyligen avlidna musikpersonligheter blev det dessvärre anledning att förklara skivproducenten George Martins gränslösa betydelse pÃ¥ Beatles alla skivor och även i övrigt minnas hans övriga milstolpar under hans 90-Ã¥riga liv. Dagarna efter 9 april haglade minnesorden om George Martin och det blev i omfattning nästan jämförbart med David Bowies död drygt tvÃ¥ mÃ¥nader innan. I nästan samtliga beskrivningar av Martin förekom hans engelska hövlighet och i samband med de engelska texterna fick jag lära mig ett nytt engelskt ord: "bearing" som exakt beskrev George Martin som människa.
   PÃ¥ ett väldigt tragiskt sätt, självmord, dog under mars ocksÃ¥ en annan engelsk musiker, Keith Emerson, vars musik jag dock inte har haft samma förhÃ¥llande till. I skivhyllan mellan Joe Ely och Erasure (!) stÃ¥r det visserligen en Emerson, Lake & Palmer-skiva, "Trilogy", men deras musik blev lite för mycket musikermusik för att närma sig mitt musikaliska hjärta. DÃ¥ gillade jag Emersons 60-tals-band The Nice bättre.

BLAND MÅNADENS NYA SKIVOR FASTNADE jag inte så mycket för Miike Snows "iii". Visst, jag är inte målgruppen, men det finns något spännande i deras gränslösa förhållande till modern pop. Men blandningen av falsettsång ("My trigger"), techno ("For U") och soulfylld pop tilltalade inte mig speciellt mycket. Men den österländskt klingande "Longshot (7 nights)" har en skön suggestiv känsla.
   Soundet pÃ¥ brödraduon The Cactus Blossoms "You're dreaming" doftar lite för mycket Everly Brothers för att jag ska uppfatta det som originellt och spännande. Grant-Lee Phillips "The narrows" är alldeles för mycket bredbent amerikansk rock och hiphop-sensationen Silvana Imam lÃ¥ter jag andra med fördel uttala sig om.
   Sedan den allvarliga comebacken 2014 gÃ¥r Weeping Willows mot nya höjdpunkter. PÃ¥ "Tomorrow became today" har de gÃ¥tt cirkeln runt och är soundmässigt tillbaka där de startade 1997. Att bandet fortfarande kan skriva och producera musik i den pompösa popgenren är ett rent under. Storslagen schlager ("Wait for love to grow"/"My last love") blandas med smäktande skönhet ("Go find your happiness"). Twanggitarrer möter strÃ¥kar, steelguitar tillsammans med en ensam fiol och nÃ¥gra trumpeter kryddar det rockigt elektriska kompet i "My love is not blind". Plus det sedvanligt bottenlösa vemodet i "I wonder where you are" som ingen kan förvalta som Magnus Carlson.
   Utan att nämnvärt höja rösten är Freddie Wadling sÃ¥ uttrycksfull pÃ¥ "Efter regnet" att arrangemang knappt krävs för att förmedla starka känslor. Sebastian Öbergs produktion är bÃ¥de vacker och suggestiv. Minimalistiskt men ändÃ¥ storslaget. Det vilar en psalmkänsla över albumet. Versionen av HÃ¥kan Hellströms "Känn ingen sorg", som stundtals reciteras, kanske är en miss men duettsÃ¥ngerskan Amanda Wernes insatser pÃ¥ flera lÃ¥tar höjer helheten.
   Emitt Rhodes "Rainbow ends" mÃ¥ste nog betraktas som Ã¥rets comeback. ÄndÃ¥ kan naturligtvis ingen levande människa leva upp till förväntningar när man, som i Rhodes fall, inte har producerat skivor pÃ¥ över40 Ã¥r. De första 48 sekunderna av inledningslÃ¥ten "Dog on a chain" lÃ¥ter som James Taylor 1970 men sedan flödar jordnära, välskriven och tacksamt enkel pop pÃ¥ skivan. Inte alls överproducerat, som brukar vara fallet med comebackande artister, utan skivan är en jämn ström av klassisk och personlig pop.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.