Blogginlägg från 2013-04-21

Övertygande personliga Cash-tolkningar

Foto: Magnus SundellAnna Stadlings trio på East West Sushi i fredagskväll. Från vänster Andreas Nordell, Anna Stadling och Pekka Hammarstedt.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 21/4 2013.

ANNA STADLING
East West Sushi, Örebro 19 april 2013
Konsertlängd: 22:06-22:42 och 23:00-23:50 (86 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.

Vi visste att konserten skulle innehålla en mängd Johnny Cash-relaterade låtar, vi tog för givet att det skulle bli en melodiskt angenäm afton, vi förstod att det skulle låta bra om arrangemangen och vi misstänkte att den här trion med Anna Stadling i spetsen skulle fungera perfekt tillsammans. Ändå fanns det aldrig i mina tankar att det här covermaterialet på engelska skulle kunna framföras så övertygande personligt med en genomgående övernaturlig musikalisk nerv.
   När Cash skulle tolkas pÃ¥ en scen i Örebro blev det varken country eller singer/songwriter-pop. Det blev mest av allt Anna Stadling eller Stadling/Cash, efter Annas aktuella skiva med samma namn, som den här konserten affischerades som.
   Ingen konsert ska egentligen kunna jämföras med en skiva men när Stadling & Co avslutade med en lekfull version av "Wide open road" framÃ¥t midnatt i fredagskväll stod det klart att skivans samtliga spÃ¥r hade framförts. Och sättningen var identisk med skivan där avklädd enkelhet varit ingredienserna pÃ¥ ett ganska oslagbart recept.
   Ett näst intill fullpackat East West Sushi tog kanske bort de mest finstämda detaljerna i arrangemangen men en trÃ¥ng och svettig klubbkänsla ska inte heller underskattas i konsertkretsar. Och sÃ¥ länge det fanns en sÃ¥ngfÃ¥gel (Anna) i centrum och en instrumentalist av rang (gitarristen Pekka Hammarstedt) vid hennes sida kunde jag omöjligt störas.
   Fredagskvällens konsert var premiär för denna levande trio, som förutom Anna och Pekka ocksÃ¥ innehöll stÃ¥basisten Andreas Nordell, som redan kändes rutinerad och samspelt bÃ¥de tillsammans och med Cash-materialet.
   Anna har ju under hela sin lÃ¥nga karriär sjungit pÃ¥ svenska i alla sammanhang och fanns det ett enda uns av tveksamhet inför den här konserten var det just hur sprÃ¥ket och personligheten skulle kunna samsas under Cash-flaggan. Men det fanns absolut inga problem ty personligheten hos Anna Stadling ligger inte i stavelser eller konsonanter utan betydligt djupare än sÃ¥.
   I min enfald trodde jag för ett ögonblick att kvällens tema skulle fÃ¥ sig en törn när Anna strax efter "Ring of fire", som hon valde att kalla Johnny Cashs största hit, plötsligt valde att göra tvÃ¥ lÃ¥tar pÃ¥ svenska. Men även den parentesen klarade hon galant, inte minst tack vare Hammarstedts gitarr som spelade i en egen division under "FörlÃ¥t".
   För att göra konsertkonceptet kring senaste skivan lite mer innehÃ¥llsrikt hade repertoaren utökats med ytterligare nÃ¥gra Johnny Cash-förknippade alster. Bland dessa var inte den inledande "Folsom prison blues" direkt representativ för precis som pÃ¥ skivan hade Anna sökt pärlor lÃ¥ngt ner i der rika materialet, lÃ¥ngt frÃ¥n kategorin allmänna klassiker.
   Där tvÃ¥ sparsmakade guldkorn var konsertens höjdpunkter. Dels "On the evening train" som Hank Williams aldrig spelade in själv och dels Annas egen tonsättning av Johnny Cashs text "When the little hand reaches" som hon har fÃ¥tt av Lasse Lindfors (som fanns i publiken pÃ¥ East West) i Norrköping som var personlig vän med Cash. BÃ¥da lÃ¥tarna var kort och gott magiska i sina lÃ¥gmälda arrangemang.
   Det kan vara lätt att beskriva Anna Stadling som underskattad och okänd men hon borde varken vara det ena eller det andra. När hon och Pekka sÃ¥ totalt samarbetade vid sÃ¥ngmikrofonen, exempelvis pÃ¥ "Any old wind that blows", var resultatet i nivÃ¥ med den hajpade Ã¥terföreningen Emmylou Harris/Rodney Crowell som just nu firar framgÃ¥ngar.

LÃ¥tarna:
Folsom prison blues
Field of diamonds
Home of the blues
A thing called love
I still miss someone
Hard times
On the evening train
Flesh and blood

Paus

Go on blues
Any old wind that blows
I walk the line
When the little hand reaches
Ring of fire
Förlåt
E4 mot norr
God's gonna cut you down
Ghost riders in the sky
Don't take your guns to town
A little at the time

Extralåt
Wide open road

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.