Blogginlägg från 2013-04-01

Phil Ramone (1934-2013)

Visserligen är jag stundtals besatt av kända skivproducenter men först tänkte jag inte notera Phil Ramones dödsfall fast han har varit en av de allra mest kända under sin livstid. Han var liksom ingen Phil Spector när han producerade sina artister. I samtliga sina produktioner lyfte han ödmjukt fram sina klienter och drog sig själv tillbaka. Det skapade naturligtvis inga spektakulära resultat men väldigt många klassiska album som i mitt fall, tror jag, inleddes med Paul Simons "There goes rhymin' Simon" (1973).
   Fast egentligen hade Phil Ramones namn funnits med pÃ¥ en skiva i samlingen nÃ¥gra Ã¥r innan. Men det var jag till för nÃ¥gra dagar sedan helt omedveten om...
   Trots alla sina enorma meriter var Ramone alltsÃ¥ ingen personlig favorit men när jag samtidigt upptäcker att den amerikanske gitarristen Hugh McCracken (1952-2013) ocksÃ¥ hade dött dagarna innan Ramone blev det lite för mÃ¥nga beröringspunkter för att jag ska kunna lÃ¥ta tiden ha sin gÃ¥ng utan nÃ¥gon kommentar.
   McCracken, en otroligt flitig studiogitarrist i New York, spelade pÃ¥ Paul & Linda McCartneys album "Ram" där han bland annat spelade solot pÃ¥ "Uncle Albert/Admiral Halsey". McCartneys begav sig nämligen till New York för att spela in det albumet och använde sig dÃ¥ av amerikaner i kompet av vilka trummisen Denny Seiwell faktiskt hamnade som fast medlem i Wings.
   Nu fick jag dessutom veta att Phil Ramone hade ett finger med i produktionen som tekniker pÃ¥ "Ram". Men hans namn noterades bara med ett nästan anonymt förnamn bland fem andra tekniker.
   Phil Ramones breda omfÃ¥ng av produktioner domineras av jazzrelaterade skivor sÃ¥ mina egna favoriter är inte sÃ¥ mÃ¥nga. Förutom nÃ¥gra spridda McCartney-lÃ¥tar pÃ¥ 80-talet var givetvis Bob Dylans "Blood on the tracks", där Ramone var tekniker, en milstolpe i hans lÃ¥nga karriär.
   Phil Ramone dog i lördags 30 mars 2013 av hjärnblödning.

/ HÃ¥kan

Singlar#28: CREAM

CREAM: Badge (Polydor, 1969)

VI TÄNKER PÅ SUPERGRUPPEN CREAM SOM EN UTPRÄGLAD ALBUMGRUPP med långa låtar och många improviserade solon, ofta i livesammanhang. Men trion gav mellan 1966 och 1969 ut sju singlar av vilka sex hamnade på den engelska försäljningslistan. "Badge", som släpptes tre månader efter gruppens splittring, blev den sista.
   1966, när Cream bildades, var begreppet "supergrupp" inte sÃ¥ vanligt. Men alla tre medlemmarna hade en bakgrund i kända band vilket pÃ¥ nÃ¥got sätt garanterade gruppens supergruppsstatus. Gitarristen Eric Clapton och basisten Jack Bruce hade spelat i Englands största plantskola för musiker, John Mayall's Bluesbreakers, dock inte samtidigt, Bruce hade hunnit med en kort sejour i hitbandet Manfred Mann innan Cream uppstod. Däremot hade Bruce nÃ¥gra Ã¥r tidigare spelat med Cream-trummisen Ginger Baker i Graham Bond's Organisation.
   SÃ¥ visst fanns det musikaliskt ett logiskt och naturligt släktskap mellan killarna i Cream. De hade en liknande bluesrelaterad bakgrund men singlarna gruppen gav ut hade inget tydligt bluesmönster utan var bÃ¥de personliga, hitmässiga och intressanta. Ofta skrivna av Bruce tillsammans med textförfattaren Pete Brown (som senare blev ledare för band som Battered Ornaments och Piblokto) men Clapton skrev och sjöng alltfler lÃ¥tar ju längre gruppen existerade. Han har del i lÃ¥tskrivandet pÃ¥ bÃ¥de "Strange brew", "Sunshine of your love" och just "Badge".
   Den sistnämnda lÃ¥ten, som spelar dagens huvudroll pÃ¥ den här sidan, skrev Clapton tillsammans med George Harrison och lÃ¥ten spelades in, samtidigt som b-sidan "What a bringdown" och albumspÃ¥ret "Doing that scrapyard thing", pÃ¥ Creams sista studioinspelning i BC Studios i London i oktober 1968.
   Bara en mÃ¥nad innan, 6 september, hade Clapton gjort ett historiskt inhopp pÃ¥ en Beatles-inspelning. Harrison hade bett honom om hjälp pÃ¥ inspelningen av "While my guitar gently weeps" där Claptons sologitarr spelar en av huvudrollerna, speciellt i lÃ¥tens lÃ¥nga avslutning. Harrison och Clapton hade känt varandra sedan Beatles julshower 1964 dÃ¥ Yardbirds, med Clapton pÃ¥ gitarr, spelade förband.
   Skrivandet av "Badge" har en speciell historia. George hade skrivit texten fram till sticket där han skrev "Bridge" men Clapton läste det som "Badge" och undrade skrattande vad det var men lät det ocksÃ¥ bli titeln pÃ¥ lÃ¥ten. Det är George som spelar kompgitarren fram till det där berömda solot pÃ¥ Claptons gitarr genom en Leslie-högtalare. Clapton sjunger dessutom hela lÃ¥ten. Ytterligare en musiker utanför gruppen medverkar pÃ¥ inspelningen, producenten Felix Pappalardi spelar piano och mellotron pÃ¥ lÃ¥ten.
   Av kontraktsskäl uppträder Harrison under pseudonymen L'Angelo Misterioso som är italienska och betyder "The mysterious angel". En pseudonym Harrison även har använt pÃ¥ Jack Bruce-skivan "Songs for a tailor".
   B-sidan "What a bringdown" är ovanligt nog skriven av Ginger Baker ensam, bÃ¥de han och Jack Bruce sjunger pÃ¥ lÃ¥ten. Bruce spelar för övrigt bara piano och orgel pÃ¥ lÃ¥ten och Pappalardi spelar bas.

A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.