Blogginlägg från 2012-02-15

"Nil Lyricus Shetlandium"

Postad: 2012-02-15 12:17
Kategori: Skiv-recensioner



CHRIS EAST & MICKEY JUPP: Nil Lyricus Shetlandium (Wild Bird)

Skrev alldeles nyss om Mickey Jupps skiva tillsammans med Mo Witham, "The Boot tapes 11/11", men Jupp har ju också mer eller mindre oregelbundet jobbat med en annan gitarrist, Chris East. I Legend, Jupps 70-talsband, var Witham den huvudsaklige gitarristen men på gruppens debutalbum från 1969 var det East som spelade gitarr.
   East dök sedan plötsligt upp vid Jupps sida pÃ¥ soloalbumet "X" (1988), där de ocksÃ¥ skrev flertalet lÃ¥tar tillsammans, för att först pÃ¥ senare Ã¥r samarbeta tämligen flitigt i olika projekt. PÃ¥ Legend-Ã¥terföreningsalbumet "Never too old to rock" (2009), Jupp/East-demoskivan "Country & Northern" (2009) och nu pÃ¥ den aktuella demoskivan.
   PÃ¥ alla deras senare projekt har det, ofta lite omotiverat, förekommit nyinspelningar av gamla redan inspelade lÃ¥tar och pÃ¥ den nya skivan är det tre lÃ¥tar, "Driving on your lights", "First things first" och "The road" (alla hämtade frÃ¥n "X"-skivan), som dessutom i mina öron lÃ¥ter nästan identiskt lika sina 24 Ã¥r gamla original.
   Vilket fÃ¥r mig att misstänka att inspelningarna pÃ¥ den här utgivningen har nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ nacken. Ty soundet pÃ¥ "Nil Lyricus" är samma typ av studioproducerade demos där gitarr, syntar och trummaskin hÃ¥ller ihop soundet.
   Jämfört med de demo som Jupp har spridit frÃ¥n sitt eget hem är det här färdiga, ofta starka och välarrangerade lÃ¥tar med sÃ¥ngaren Jupp i absolut bästa form.
   FrÃ¥nsett de tre ovannämnda lÃ¥tarna är det alltsÃ¥ Ã¥tta Jupp/East-original. Traditionellt och professionellt lÃ¥tskrivande som inledningsvis pÃ¥ skivan, där pärlorna till lÃ¥tar strategiskt är placerade, är av mycket hög kvalité. Som fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ klassiskt lÃ¥tskriveri a la Tin Pan Alley. Med unika, personliga textuppslag, gigantiska hookar i melodierna, monumentala refränger och hitkvalité i nästan varje takt. Med det här materialet tillhands borde förlag kunna placera ut lÃ¥tar till bÃ¥de höger och vänster.   
   FörstalÃ¥ten "Halfway to heaven" är ju en ren och skär hit redan i det här ansprÃ¥kslösa formatet med kör (dubblerad Jupp), klassiskt poptempo, sha-la-la-refräng och det evigt positiva kärlekstemat i texten. "I'm turning on" är en tryggt gungande Jupp-lÃ¥t där han ensam ser pÃ¥ kärleken lite mer bittert medan det regnar utanför fönstret. Ett texttema som passar Jupp perfekt. Countryrytmerna i "You can't RnR forever" ligger ocksÃ¥ rätt medan Jupp Ã¥terigen med viss bitterhet i rösten konstaterar att "you can't be a young man always whether you like it or not" och det enda som rockar är gungstolen (rocking chair).
   "Driving on your lights" är skimrande, romantisk pop a la 10cc:s "I'm not in love". Även pÃ¥ det omrÃ¥det är Jupp närmast en mästare. "First things first" är en popbagatell. Balladen och duetten (med vem fÃ¥r vi inte veta) "How about you" skulle kunna bli ledmotiv i vilken amerikansk kärleksfilm som helst.
   Men det finns ocksÃ¥ nÃ¥gra ordinära detaljer här. I "My heart goes out the window" är det enbart texten som tar poäng i lÃ¥ten som utvecklas till mer rap än melodi. "Love" är pÃ¥ medioker rutin i sin upprepande form. Och "The road", som vi redan har hört, är inte sÃ¥ mycket till kreativ komposition.
   Men slutet är bättre. "My turn now" är en vacker melodi som väcker George Harrison-associationer med fylligt arrangemang och en bitterljuv spirituell stämning. Och höstvemodet i "October mornings" rimmar fint med Jupps allmänna känsloläge i en majoritet av lÃ¥tarna här.

/ HÃ¥kan

Soundtrack: "The bodyguard"

Postad: 2012-02-15 07:58
Kategori: Ingen

THE BODYGUARD (Arista, 1992)

Ja, det här soundtracket fanns knappast på kartan för den här kategorin. Jag äger inte skivan, har inte sett filmen och har bara hört en bråkdel av innehållet tidigare. Men så hände det som inte får hända i helgen och soundtracket, en av världens mest sålda skivor (44 miljoner ex), kom återigen i blickfånget. Även för mig fast den musikaliskt huvudsakligen är av ringa betydelse.
   Inte ens det faktum att Nick Lowes mycket fina "(What's so funny 'bout) peace, love and understanding" finns med, och mycket rättvist har givit Lowe miljoner i inkomster, har gjort mig speciellt nyfiken. Namnet Curtis Stigers, som gör den lÃ¥ten, ger mig inga intressanta vibrationer och hans version av Brinsley Schwarz fantastiska lÃ¥t ger mig pÃ¥ förhand associationer av mord och misshandel.
   Redan för nÃ¥gra dagar sedan förklarade jag att jag tycker Linda Ronstadts tolkning av Dolly Partons "I will always love you" är sÃ¥ mycket bättre än Whitney Houstons men jag kan förstÃ¥ att skiv- och biopubliken föll för detta välregisserade drama till lÃ¥t. Den första av fem framgÃ¥ngsrika singlar med Whitney frÃ¥n filmen. "I have nothing", "I'm every woman" (en Chaka Khan-hit 1978), "Run to you" och "Queen of the night" hette de övriga.
   Whitneys första sex lÃ¥tar pÃ¥ skivan är förvÃ¥nansvärt ensidigt balladdominerat material. Förutom en liten tempohöjning i "I'm every woman" är det egentligen bara "Queen of the night" som är det där typiska soulpopdansnumret som Whitney var känd för dÃ¥.
   Efter den emotionella urladdningen frÃ¥n Whitney följer mer variation, mer uptempo och mer händelserikt. Visserligen är duetten mellan saxofonisten Kenny G och sÃ¥ngerskan Aaron Neville, "Even if my heart would break", ännu en änglalik ballad men Lisa Stansfield höjer tempot och den rappande varianten pÃ¥ Bill Withers "Lovely day" bryter mönstret rejält.
   Saxofonisten/sÃ¥ngaren Curtis Stigers version av Nick Lowe-lÃ¥ten är kanske inte det totala lustmord jag väntat mig. Bra tempo, intressanta tjejkörer men det är ett alltfört lättviktigt arrangemang, pop utan nÃ¥gon som helst mening.
   Ledtemat av Alan Silvestri är ett sorgset ödesmättat instrumentalt stycke som kanske lÃ¥ter mer tragiskt idag än förra veckan.

Innehåller:
1. Whitney Houston - I Will Always Love You
2. Whitney Houston - I Have Nothing
3. Whitney Houston - I'm Every Woman
4. Whitney Houston - Run To You
5. Whitney Houston - Queen Of The Night
6. Whitney Houston - Jesus Loves Me
7. Kenny G & Aaron Neville - Even If My Heart Would Break
8. Lisa Stansfield - Someday (I'm coming back)
9. Soul System - It's Gonna Be A Lovely Day
10. Curtis Stigers - (What's so funny bout) Peace Love & Understanding
11. Kenny G - Waiting For You
12. Joe Cocker - Trust In Me
13. Theme From The Bodyguard

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Februari 2012 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29        

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.