Blogginlägg från februari, 2012

Davy Jones (1945-2012)

Davy Jones, född David Jones i England, var en av sångarna i den populära amerikanska hitmaskinen och tv-gruppen The Monkees. Men det var trummisen Micky Dolenz som sjöng på de flesta och bästa hitlåtarna, bland annat "I'm a believer". Men jag lärde mig nyss att Jones faktiskt sjöng på både "A little bit me, a little bit you", "Valleri" och "Daydream believer".
   Tv-serien om The Monkees var 1966 och 1967 en stor hit i mitt hem men där var det framförallt den kvicke Dolenz och den underfundige Mike Nesmith, med den stickade mössan, som drog åt sig den största uppmärksamheten. Och inte svärmorsdrömmen Jones.
   Däremot minns jag tydligt Davy Jones solokarriär som just i Sverige 1967 hade sina största soloframgångar, mitt under värsta Monkees-hysterin. Och då allra mest med 40-talslåten "Maybe it's because I'm a Londoner" i en två år gammal inspelning (gjord under namnet David Jones) som släpptes på singel i Sverige och hamnade på Tio i Topp. Absolut ingen favorit, music hall-temat kändes dammigt och malplacerat, men hans namn fick ändå en historisk tyngd tack vare den här hitlåten.
   Men Davy Jones kanske allra största insats för pophistorien var nog det faktum att han fick en viss engelsman att byta sitt namn från David Jones till artistnamnet David Bowie.
   Davy Jones dog i en hjärtinfarkt 29 februari 2012.

/ Håkan

Intensiva sånger - hängivna blickar

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1993.

TONI HOLGERSSON
Ritz, Örebro 20 oktober 1993

Ett oväntat välfyllt Ritz tog emot den rockande visdiktaren Toni Holgersson med öppna armar i onsdagskvällens konsert.
   Den kvinnliga delen av publiken, som var i klar majoritet, kastade hängivna blickar på en man som ofta sjöng om ångest men också passion och längtan.
   Tända ljus på scen skvallrade om visafton och Toni inledde också ensam med akustisk gitarr då han med knapp marginal överröstade skrålet i baren.
   Men han fick sedan hjälp av två killar, som turades om på dragspel, elgitarr, mandolin och elpiano, som gav Tonis intensiva sånger ett vackert ansikte.
   Han hade ingen konventionell scenkarisma där han satt på sin stol. Men kompenserade bristen på yviga gester med ett både gripande, komiskt och underhållande mellansnack. Som förlöste den seriösa stämningen efter många av hans mest ångestladdade texter.
   Konserten kunde inte upprepa det större soundet från hans senaste skiva, ”Blå andetag”, men med hjälp av publiken blev överraskande trollbundet på sina ställen.
   Men låtarna från vårens skiva fanns där bredvid äldre alster som flickors ögon att tindra extra mycket.
   Och när det var dags för de obligatoriska extralåtarna drabbades Toni Holgersson av Ulf Lundell-syndromet att bara utöka repertoaren med covers från närbesläktade hjältar som Cornelis Vreeswijk och Bob Dylan.

/ Håkan

LIVE#13: Magnus Lindberg 1983

MAGNUS LINDBERG
Lord Nelson, Örebro 10 november 1983

Från 1980 och några år framåt stod Magnus Lindberg på toppen av sin karriär. Det vet vi nu när den mer än 30 år långa karriären kan sammanfattas. När vi under alla år kunnat konstatera både otroliga uppgångar, ofrånkomliga svackor och även rejäla fall – och en väldig massa bra låtar och musik med Magnus.
   ”Röda läppar”-albumet (april 1981) var givetvis det stora genombrottet men den följande skivan, ”I en hand” (december 1982), var inte mycket sämre. Och på scen hade Lindberg med band under några år byggt upp ett stabilt rykte. Visserligen lite fläckat av recensenters billiga jämförelser med Ulf Lundell och Bruce Springsteen…
   Mitt i den här framgångskarusellen valde Magnus, Kjell Andersson och skivbolaget EMI mycket oväntat att gå skilda vägar. I slutskedet av inspelningarna till ”I en hand” uppstod skilda åsikter om hur det skulle låta så arbetet slutfördes av Magnus som ensam producent.
   Strax innan den här konserten på Lord Nelson i Örebro (lokalen mittemot Centralstationen och kanske mer känd som Hotell Continental eller Contan men som numera är bostadshus) intervjuade jag Magnus som förklarade situationen kring skivbolagsbytet:
   - När jag var färdig med en skiva gick jag till EMI, som hade 94% av intäkterna, och la all lansering i deras händer. Och uppriktigt sagt hände inte så mycket. På ett mindre bolag får jag, varken jag vill eller inte, försöka sälja mig själv och förhoppningsvis tjäna på det.
   Men Magnus var beslutsam när det gällde den fortsatta karriären och hade i oktober 1983 fullständiga planer att slutföra arbetet med nya albumet och var bestämd när han påstod att skivan skulle ges ut i februari-mars följande år.
   - Jag är en mycket långsam låtskrivare. Jag har skrivit 7-8 låtar men det är inte säkert de hamnar på skivan. Jag ändrar ständigt och istället för att slänga låtar låter jag dem vila och bygger vidare på dem senare. Jag hoppas verkligen att ha halva albumet inspelad innan jul för att jag lugnt ska kunna fira jul.
   Det blev ingenting med det. Precis som många andra projekt under åren med Magnus sprack även det här och nästa skiva med honom skulle inte komma ut förrän i september 1989. Men en singel hade precis släppts innan den här konserten. ”Bortom horisonten”/”Som en dröm” på Moonshine Records. En skiva med ett lite modernare och mindre livebaserat sound och a-sidan fanns också med under konserten i ett typiskt liveutförande.

Turnébandet som hade följt Magnus under några år, och genomgående kompar på ”Röda läppar”, hade i stort sett bytt skepnad inför ”I en hand” och på kommande konserter. Bara basisten Gunnar Hallin var kvar från det bandet som på den här konserten i övrigt bestod av Fredric ”Fralle” Holmqvist, gitarr, Per Blom, saxofon, keyboards och sång, och Peter Lindgren, trummor. Alla med en intressant bakgrund och spännande framtid.
   Hallin hade tidigare spelat i Neon Rose (som gitarrist!), Pugh Rogefeldt och Magnus Uggla Band (på bland annat Melodifestivalen med ”Johnny the rocker”). Gunnar är för övrigt bror med pianisten Per-Erik Hallin.
   Holmqvist var åren före Lindberg-samarbetet med i gruppen Alien Beat, en grupp som låg Lindberg nära hjärtat då han 1980 producerade både en ep och ett album med gruppen. Och just den här hösten 1983 var Holmqvist också medlem i Reeperbahn och spelar keyboards på deras ”Intriger” (1983). Sedan följde grupperna Eldkvarn och Lustans Lakejer för honom.
   Även saxofonisten Blom hade vid den här tidpunkten intressen i en annan grupp där han var medlem i, The Torpedoes där också Johan Ekelund (Ratata) och Lasse Finberg (Micke Rickfors) fanns med. Gruppen var aktuell med sitt debutalbum den här hösten.
   Lundgren var en flitigt anlitad trummis och förutom Lindberg spelade han även bakom Kråkan Nilsson, Blomman Blomberg, Dave Nerge, Py Bäckman, Tina Moe och även Stockholms blåsarsymfoniker, Sveriges Radios symfoniorkester och Stockholms Kammaropera.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 1983.

OSKULDSFULL ARTIST PÅ YPPERLIG NIVÅ

Ingen som förstår mig? Att jag hade svårt att välja mellan så vitt skilda grupper som Magnus Lindberg och Lolita Pop, mellan två helt olika rockgenerationer. Hur som helst var det på torsdagskvällen en mycket olycklig konsertkrock mellan ovannämnda namn i Örebro.
   Av två goda ting valde jag Magnus Lindberg av skäl som alla Lolita-anhängare inte ska skämmas för. Jag är desto lyckligare att konstatera hur båda artisterna drog mycket folk på varsitt håll.
   Magnus Lindberg har en lång och uppåtsträvande karriär bakom sig och förhoppningsvis framtiden med sig trots sin ovillighet att kommersialisera sig eller ”sälja sig”. Han är dessutom en mycket gedigen konsertartist.
   Ännu en gång visade Magnus Lindberg att han trivs i de små sammanhangen och på de mindre klubbarna där närheten och kontakten med publiken är mycket viktig. Om nu Magnus tänker bredda sin publik, och det finns alla anledning att tro det, är det synd om klubbscenen i Sverige som då skulle gå miste om en så naturlig och personlig rockartist som Magnus.
   Magnus är en oskuldsfull artist i den stora rockcirkusen, kan ibland ge ett lite tafatt och barnsligt intryck på scen, men musikaliskt var det en fullvuxen och mycket mogen rockmusik han presenterade. Han struntade fullständigt i vedertagna poser och bjöd rikligt på sig själv.
   Han hade givetvis inga svårigheter att fylla hela konserten med starka och fina låtar. Redan vid inledningen med ”Midnatt i city”, ”Diamanter”, ”I en hand”, ”+-0” och ”Resa sig och stå” bet jag mig i tungan och nöp mig i armen och trodde knappt det var sant.
   Sedan höll resten av konserten samma ypperliga nivå med hjälp av både ballader och snabba rocklåtar. En lång mastodontversion av ”Tårar över city” tog andan ur både publik och musiker. Snacka om fördröjd utlösning.
   Nya singeln ”Bortom horisonten” lät, jämfört med skivan, otroligt imponerande och är en självklar Lindberg-klassiker. Efter 90 minuter, 14 låtar och en avslutningsvis mycket improviserad och spontan version av ”Peggie (vad är du rädd för?)” var vi både trötta, glada och mycket nöjda.

Magnus Lindberg, gitarr, munspel och sång
Per Blom, saxofon, keyboards och sång
Peter Lundgren, trummor
Fredrik Holmqvist, gitarrer
Gunnar Hallin, bas

Midnatt i city
Diamanter
I en hand
+-0
Resa sig och stå
Dom som aldrig ger upp
I aska
Snön den faller vit
Röda läppar
Tårar över city
Bortom horisonten
Jag vill bara vara fri

Extralåtar
Tiden bara rinner iväg
Sista versen kvar

Extra extralåt
Peggie (vad är du rädd för?)

Låtkommentaren: Magnus fram till nu fyra album är mer eller mindre representerade låtlistan. Plus singeln och klassikern "Snön den faller vit" (1979) och den helt nya singeln "Bortom horisonten".

/ Håkan

Zoe Muths alldeles underbara röst

ZOE MUTH & THE LOST HIGH ROLLERS
THE WAIT
Privat, Örebro 24 februari 2012
Konsertlängd: 21:50-22:40 (The Wait, 50 min). 23:10-23:54 och 00:19-01:10 (Zoe Muth, 96 min)
Min plats: ca 5 m till höger från scenen.

Zoe Muth, den mest lysande countrystjärnan från Seattle (det ska erkännas att konkurrensen är begränsad och jag känner inte till någon mer...), marknadsfördes inför Örebro-besöket som Eilen Jewells musikaliska syster. Jag förstår jämförelsen ty Zoe delar sitt countrydoftande sound med massor av Austin-band. Musik som fått konsertarrangören Anders Damberg att engagera detta nya namn som aldrig tidigare turnerat och är på sin allra första Europasväng och gjorde på fredagskvällen sin tredje spelning i Sverige.
   Jämförelsen med Eilen är förklarlig men Zoe hade inte samma charmiga utstrålning, inte alls. Jag uppfattade henne nästan som blyg och hon påstod att hon var ovan med en dansande publik. Hon lär få vänja sig. Visserligen är hennes musik inte naturligt dansant men på det här lilla mystiska stället i en källare på öster i Örebro, som brukar beskrivas som ett typiskt honky tonk, kommer ofta publik som vill dansa, umgås och älska musik. Och då får man svälja en del störande moment.
   Genom den här vallen av rörliga människor på dansgolvet närmast scen nådde Zoes kvalitativt alldeles utmärkta musik inte riktigt fram. Och musikerna i bandet lyckades ibland inte heller överrösta det naturliga pladdrandet från folket i publiken. Och som levande fredagsmusik kanske musiken var i snällaste laget. Men när jag koncentrerade mig kunde jag upptäcka en mycket vacker och effektiv röst, ett fantastiskt band och många bra låtar som jag dock hade förtvivlat svårt att identifiera med titlar.
   Bandet, ja. Den biffiga trummisen Greg Nies spelade oerhört tajt och ödmjukt, basisten Mike McDermott såg ointresserad ut men spelade underbart, gitarristen Dave Harmonson var också skicklig steelgitarrist och mandolinspelaren Ethan Lawton ägde faktiskt stundtals scenen med sitt underbara instrument.
   Zoe inledde med "The running kind" och resten av låtarna på konserten var också hämtade från hennes två album. Kl 00:52 noterade jag den alldeles fantastiska långa "Starlight hotel", titellåten på senaste albumet, som framfördes alldeles underbart framför en så dags vilt dansande men inte alltid lyssnande massa människor. En underbar höjdpunkt på en konsert som höll en genomgående hög kvalité fast den inte alltid fick den överväldigande responsen. Och jag fick ännu en gång, för vilken gång i ordningen hade jag då tappat räkningen på, anledning att notera i mitt anteckningsblock: Vilken röst!
   En röst som jämförts med Nanci Griffith och Emmylou Harris men som i allra högsta grad är så personlig och stark men ändå sårbar och emotionellt laddad.
   Örebrobandet The Wait inledde konsertkvällen. Ryktet om deras tunga framtoning kom på direkt på skam och med tre skäggprydda i bandet hade de tämligen naturligt introducerat ett The Band-influerat sound. Med gitarr, bas och piano i frontlinjen och ett härlig gung i sina låtar och flera sångare höll de intresset vid liv med stor bravur under sina 50 minuter på scen.


/ Håkan

Tributes: Guy Clark

"This one's for him" (Icehouse, 2011)

Amerikanen, låtskrivaren och Texas-bon (född i Monahans) Guy Clark tillhör countrygenren men inte den utslätade opersonliga Nashville-falangen av densamma. Clark tillhör mer outlaw-genren och har på sätt och vis gått i fotspåren efter Townes Van Zandt som han också turnerade tillsammans med under många år. Han började skriva låtar på spanska och musikaliskt har han touchat både blues och folkmusik. Clark är en singer/songwriter i ordets rätta mening. Han skivdebuterade 1975 och har genom åren varit sparsam med både låtskrivande och skivor. Men det finns en rik källa Clark-låtar att gräva ur till en tributesamling. Med låtar från hela hans karriär.

Den här tributeskivan, med undertiteln ”A tribute to Guy Clark”, är en dröm för oss som gillar andras versioner av en alldeles för underskattad låtskrivares verk. Som inbillar oss att en tämligen mindre känd låtskrivare då får den uppmärksamhet han förtjänar.
   Den mäktiga skivan, två cd med tolkningar av 30 Guy Clark-låtar, är verkligen en hyllning. En hyllning till Clark som fyllde 70 år i höstas. En skiva utgiven på ett litet amerikanskt skivbolag som på krokiga vägar hittat till Sverige genom genuina fantasters händer. Jag fick mitt exemplar av Anders Damberg, Örebros siste entusiast i skivbutik Najz Prajz, och jag måste erkänna att den här samlingen hamnade rätt i mitt hjärta.
   Jag har lyssnat på många tributeskivor under de senaste åren, se under kategorin "tribute-skivor" till höger, och alla har inte varit genomgående bra men många har varit intressanta. Bra tributeskivor ska väcka upp intresset för en artist eller låtskrivare och i det här fallet var ingången perfekt.
   Jag har känt till namnet Guy Clark länge, väldigt länge. Utan att ha närmat mig honom på skiva så har jag noterat hans låtar, allra mest "Desperadoes waiting for a train", men aldrig riktigt fått grepp om Clark som artist. "This one's for him" är den perfekta introduktionen. Inte bara tack vare underbara tolkningar från kända namn som Emmylou Harris, Joe Ely, Steve Earle, Rodney Crowell, Rosanne Cash med flera, med flera. Utan också via det faktum att artisterna här har lagt ner all sin kärlek i sina tolkningar av Guy Clarks låtar.
   Den stora förklaringen till den genomgående styrkan i den här tributeskivan är att inspelningarna skett i ett enda projekt med sammanhållande producenter, Tamara Saviano/Shawn Camp, genomgående samma musiker i kompet och ofta samma folk i inspelningsstudion. Bland annat teknikern Dave Ferguson som ju senast var en bidragande orsak till Anna Ternheims senaste starka skiva.
   Kärleken till materialet/låtarna har också givit väldigt många ödmjuka, oerhört personliga och lågmälda tolkningar. Som exempelvis starten med Rodney Crowell, vars mentor heter just Guy Clark, som med några få lyhört arrangerade instrument och ett fantastiskt akustiskt gitarrsolo sätter stämningen på hela samlingen.
   Och fortsättningen är i stort sett inte sämre. Lyle Lovetts duett med Patty Griffin, Shawn Colvins kvinnliga tolkning av en Guy Clark-låt, Rosanne Cash sjunger fantastiskt fint när hon fångar de små detaljerna och Willie Nelson lyckas göra en personlig tolkning av Clarks kanske mest kända låt.
   Guy Clark är ju lika mycket singer/songwriter i folkmusikfacket som inom country men när de äldre personerna tar över mikrofonen blir det ofta en viss förskjutning åt countryhållet. Som med Shawn Camp (en av producenterna här), Ray Wylie Hubbard, Hayes Carll, Robert Earl Keen och trion Gary Nicholson, Darrell Scott & Tim O'Brien.
   Men sanningen med Clarks låtar är att han som låtskrivare aldrig har fastnat i några schabloner utan varje låt är en ny upptäckt. Är det sedan nya för mig okända namn vid mikrofonen som imponerar är det ren bonus. Lyssna bara på Verlon Thompsons smygande rytmer och fina sång, Terri Hendrix med vacker, effektiv sång och fina munspel och Jack Ingrams tolkning av den fina "Stuff that works".
   Sedan är det flera märkliga tillfälligheter på skivan att flera sångare, John Townes Van Zant II, Ramblin' Jack Elliott, James McMurtry, Steve Earle och Vince Gill, läser eller citerar Guy Clarks texter som om inspirationen inte räcker till för att sjunga de ofta ordrika verserna i Clarks låtar. Det höjer känslan ytterligare.
   Även Kris Kristofferson inleder sin låt pratande innan han med sluddrig elegans tar sig igenom "Hemingway's whiskey".
   Men allra bäst på den här nästan helgjutna tributeskivan är Ron Sexsmith som gör "Broken hearted people" till sin egen, Joe Ely mixar fiol och akustisk gitarr i "Dublin blues" och den magiska duetten mellan Emmylou Harris och John Prine i "Magnolia wind" är som en musikalisk motsvarighetet till skönheten och odjuret.
   På avslutningslåten sluts cirkeln. Jerry Jeff Walker, han som spelade in den första Guy Clark-låten 1972, har fått en nyskriven Clark-låt, ”My favorite picture of you”, och gör den givetvis kärleksfullt. Så är den också skriven till Guy Clarks fru Susanna.

Skiva 1
1.    That Old Time Feeling – Rodney Crowell
2.    Anyhow I Love You – Lyle Lovett
3.    All He Wants Is You – Shawn Colvin
4.    Homeless – Shawn Camp
5.    Broken Hearted People – Ron Sexsmith
6.    Better Days – Rosanne Cash
7.    Desperadoes Waiting For A Train – Willie Nelson
8.    Baby Took A Limo To Memphis – Rosie Flores
9.    Magdalene – Kevin Welch
10.    Instant Coffee Blues – Suzy Bogguss
11.    Homegrown Tomatoes – Ray Wylie Hubbard
12.    Let Him Roll – John Townes Van Zandt II
13.    The Guitar – Ramblin’ Jack Elliott
14.    Cold Dog Soup – James McMurtry
15.    Worry B Gone – Hayes Carll

Skiva 2
1.    Dublin Blues – Joe Ely
2.    Magnolia Wind – Emmylou Harris & John Prine
3.    The Last Gunfighter Ballad – Steve Earle
4.    All Through Throwing Good Love After Bad – Verlon Thompson
5.    The Dark – Terri Hendrix
6.    LA Freeway – Radney Foster
7.    The Cape – Patty Griffin
8.    Hemingway’s Whiskey – Kris Kristofferson
9.    Texas Cookin’ – Gary Nicholson, Darrell Scott & Tim O’Brien
10.    Stuff That Works – Jack Ingram
11.    Randall Knife – Vince Gill
12.    Texas 1947 – Robert Earl Keen
13.    Old Friends – Terry Allen
14.    She Ain’t Goin’ Nowhere – The Trishas
15.    My Favorite Picture of You – Jerry Jeff Walker

/ Håkan

Covers: Paul McCartney

PAUL McCARTNEY: Kisses on the Bottom (MPL/Hear Music/Concord/Universal, 2012)

Ringo Starr inledde sin solokarriär med en coverskiva (Sentimental journey") med uteslutande evergreens men gamle kollegan Paul nästan avslutar karriären med en. I övrigt är det inte så många gemensamma beröringspunkter mellan skivorna. Båda två beatlarna har tagit sig långt tillbaka till sin ungdom och hämtat inspiration från låtarna de hörde när de växte upp. Pauls skiva är en seriös jazzskiva som är avslappnad cocktailmusik som i mitt inskränkta liv, där egentligen bara pop och rock upptar dygnets 24 timmar, blir muzak och har svårt att höja lyssnandet till en musikalisk upplevelse.
   Men jag förstår att det här i de rätta kretsarna kan uppfattas som en mycket respektabel skiva. Paul har genomfört projektet med Diana Krall (fru Elvis Costello!) och hennes jazzkvartett i kompet och det vilar en anspråkslös prägel över arrangemang och framförande. Det kan jag uppskatta. När Paul går in i studion och enbart går på känslor och inte tänker så utpräglat ekonomiskt har det alltid resulterat i något personligt. Och visst är det personligt i alla sin tillbakalutade stil.
   Ståbas, lite vibrafon, ett slött piano och ibland lite stråkar kan inte fysiskt attrahera mig så mycket fast Paul sjunger med större elegans än någonsin i sin långa karriär. Just den där viskande känslan, smygande arrangemangen och de mer än tillbakalutade jazzlåtarna ger Paul faktiskt full rättvisa vid mikrofonen. Men den här coverskivan kan givetvis inte mäta sig med hans tidigare, de båda rock'n'roll-influerade "Снова в СССР" och "Run devil run".
   Risken är väldigt stor att skivan försvinner in bland Beatlesskivorna och aldrig mer återvänder i cd-spelarna. Ty konkurrensen från mycket mer spännande musik är stor, mycket stor.
   Paul har även bidragit med några egna originallåtar bland alla gamla covers. Som den läckra balladen "My Valentine" spetsad med underbar akustisk gitarr från Eric Clapton. Medan "Only our hearts" är av mer medioker och opersonlig klass.
   "My Valentine"är en låt skriven i exakt samma stämning som de gamla cocktailjazzlåtarna men i nutid. Och jag efterlyser därför en jazzskiva med Paul med enbart originallåtar. Där han inte åker slalom mellan Irving Berlins melodier, Mort Dixons texter och alla slöa jazzarrangemang.

'I'm Gonna Sit Right Down And Write Myself A Letter' (Fred E. Ahlert/Joe Young)
1935. Hit med Fats Waller.
'Home (When Shadows Fall)' (Peter van Steeden/Jeff Clarkson/Harry Clarkson)
1931. Inspelad av Rudy Valle & his Connecticut Yankees.
'It's Only A Paper Moon' (Harold Arlen/E. Y. Harburg/Billy Rose)
1933. Från Broadway-musikalen ”The great Magoo”.
'More I Cannot Wish You' (Frank Loesser)
1950. Från Broadway-musikalen ”Guys and Dolls”.
'The Glory Of Love' (Billy Hill)
1936. Hit med Benny Goodman.
'We Three (My Echo, My Shadow And Me)' (Dick Robertson, Nelson Cogane, Sammy Mysels)
1940. Hit med The Ink Spots.
'Ac-Cent-Tchu-Ate The Positive' (Harold Arlen/Johnny Mercer)
1944. Hitlåt med The Pied Pipers.
’My Valentine’ (Paul McCartney)
2012. Originallåt.
’Always’ (Irving Berlin)
1925. Ursprungligen skriven till låtskrivarens fru, användes senare (1942) till filmen ”The pride of the yankees”.
’My Very Good Friend the Milkman’ (Harold Spina/Johnny Burke)
1935. Hit med Fats Waller.
’Bye Bye Blackbird’ (Ray Henderson/Mort Dixon)
1926. Hit med Gene Austin.
’Get Yourself Another Fool’ (Haywood Henry/Monroe Tucker)
1949. Hit med Charles Brown.
’The Inch Worm’ (Frank Loesser)
1952. Danny Kaye från filmen ”Hans Christian Andersen”.
’Only Our Hearts’ (Paul McCartney)
2012. Originallåt.

/ Håkan

Trouble Boys på Akkurat

Jag kunde inte själv närvara vid Trouble Boys spelning på Akkurat i Stockholm igår söndag men min kontakt på plats (Lasse Kärrbäck) rapporterar om ett inspirerande gig:
   ”Spelningen var kanon, dom gjorde kanske den bästa tolkningen någonsin av ”I Knew The Bride…”, ”Pink Cadillac” var en rysare likaså ”You’ll Never Get Me Up”, jädrar så bra…”, var hans spontana kommentar.
   Nyhetstörstande Lasse lyckades även fiska upp diverse nyheter när han var på plats. Brinsley Schwarz kommer till Sverige i juni/juli för några konserter tillsammans med Rockarounds. Och Billy Bremner är i studion just nu och spelar in demolåtar, skiva kommer snart.

Lasse la även händerna på en autentisk setlista från Akkurat och vi kan konstatera att bandet nu har fyllt på med många originallåtar från albumet som kom i höstas.


/ Håkan

LIVE#14: Anna Ternheim 2009

ANNA TERNHEIM
NINA KINERT
Konserthuset, Västerås 29 januari 2009
Konsertlängd: 19.07-19.37 (Nina, 30 minuter).
19.37-21.08 (Anna, 91 minuter)
Min plats: Rad 15, plats 418, Bakre parkett, långt ut på höger sida ca 20 meter från scenen.

Ambitionen att hela tiden ändra, förändra och ständigt överraska har varit Anna Ternheims signum under sina nästan sju år i strålkastarljuset. Och då menar jag inte bara skiva för skiva utan även mellan skiva och följande turné har Anna valt att växla in på ett nytt outforskat spår och helt till synes oplanerat byta musikalisk omgivning.
   Runt första skivan ”Somebody outside” (2004), en bra men tämligen ordinär debut, turnerade hon ensam, ofta som uppvärmare till etablerade namn som Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent som gav låtarna från debuten en annan och mycket mer unik personlig prägel på scen.
   Andra albumet, ”Separation road” (2006), hade just den personliga prägeln redan på skiva men materialet fick en helt annan skepnad när hon på turnén (där Andersson Wij nu var uppvärmare!) omgav sig med ett potent rockband, ett futuristiskt scenbygge och spektakulärt motljus som fick låtarna att anmärkningsvärt växa till sig på scen.
   Numera inte alls överraskande följdes även den tredje mycket spännande Björn Yttling-producerade skivan, ”Leaving on a mayday” (2008), med en turné som kompmässigt inte alls liknade skivan. Uppvärmaren Nina Kinert, som sedan också var med i Ternheims band, inledde och bandmedlemmarna var nya och spännande namn som inte funnits i Ternheims närhet tidigare. Det var något mycket personligt och eget som Anna Ternheim nu bjöd på från scen.
   Borta var det explosiva rockbandet med sina etablerade musiker (Andreas Dahlbäck, Jerker Odelholm, David Nyström med flera). Nya spännande instrument som ståbas, cello, såg(!) och ingen elgitarr skapade naturligtvis ett helt annat och oväntat sound och Anna hade på några månader, från skiva till turné, tagit ett nytt fantastiskt steg i sin karriär.
   Bland personligheterna i Anna Ternheims band var det bara Ellekari Larsson som på förhand var bekant för mig. Kanske inte så mycket för hennes insats i den spännande duon The Tiny utan mest för hennes körande bakom andra artister som Freddie Wadling, Ed Harcourt och Ane Brun. Bland annat.
   The Tinys andra halva, Leo Svensson, var också med i Ternheims band. En multiinstrumentalist som trakterade det spännande instrumentet såg alldeles fantastiskt. Ståbasisten Patric Thorman kom från en genuin musikerbakgrund med bland annat improvisationsjazz som specialité. Trummisen Nils Törnqvist var om möjligt ännu mer okänd för mina öron och ögon. Hade figurerat i Little Marjorette, El Perro Del Mar och Miike Snow innan det här Ternheim-äventyret.
   Den nästan två månader långa Anna Ternheim-turnén under januari, februari och mars 2008 hade faktiskt turnépremiär just i Västerås. I april gav sig Ternheim ut på en två veckor lång Europaturné då The Tiny agerade förband.

SMÅ DETALJER GJORDE EN FANTASTISK HELHET

   Det var ingen vanlig konsertkväll i Västerås igår. Men så är Anna Ternheim ingen vanlig svensk artist och en väldigt speciell konsertartist. Det var med ganska stor tillfredställelse vi gick ut från det alldeles underbara Konserthuset i Västerås, med sin underbara akustik, bekväma sittplatser och fina bar utanför. En fyra Famous Grouse, med några stänk vatten, blev min uppladdning (jag jobbade för en gångs skull inte…) och det bäddade sedan för en underbar upplevelse. De här raderna är mer små noteringar än recension.   
   Men insläppet till våra platser var ingen dröm. Numera får man ju Ticnet-biljetter i en pdf-fil som man själv får skriva ut, en A4 där själva biljetten (se ovan) är en liten del av det stora pappret. En både bra och dålig innovation. Bekvämt och enkelt men ersätter visuellt inte den fina konsertbiljetten – och ställde igår till förvirring hos damen som skulle ”riva” biljetten. Hon hackade något om att ”ni måste väl hämta den riktiga biljetten…” då Tåte, min skarpögde vän, påpekade att det överst på pappret står tydligt ”Det här är din biljett. Visas upp i entrén”. Jaha, då får ni väl gå in då, blev hennes nästa replik.   
   Ny teknik är bra men informationen, om hur det nya biljettförfarandet fungerar, har tydligen inte nått fram till människorna på golvet. Det nya biljettsystemet bygger på att en streckläsare ska registrera varje biljett. Som det var igår kunde många personer ha gått in på samma biljett…
   Nog om det. Konserten var som sagt både fantasifull, annorlunda och musikaliskt mycket givande. Det började med Nina Kinert, en för mig ny artist fast hon har givit ut flera album, som satte sig vid det stora röda pianot mitt på scenen och med ett tungt anslag på tangenterna framförde fem låtar. Bland annat ”The art is hard”, ”Beast” och ”Combat lover” men däremot inte “I shot my man” som kanske är bästa låt på hennes MySpace-sida.
   Mina tankar gick ibland åt Kate Bush-hållet fast här var det inte lika inbundet och svårt. Inför ”Combat lover” instruerade hon publiken att klappa det välkända introt till ”Be my baby” som komp till hennes låt. Nina dök senare, oannonserat för mig i alla fall, upp som körsångerska i Anna Ternheims band.
   Ternheim med band äntrade scenen i samma stund som Nina gick av. Vi slapp tacksamt paus, instrument ut och in och andra longörer. Och i rök och en spökliknandesmögs ”Terrified” igång med cello som huvudinstrument där färgade spotlights över scenen spelade en visuell huvudroll.
   Bandets sättning saknar alltså elgitarr och soundet blev dovt, annorlunda och ibland på gränsen till klassisk musik. Med cello i centrum, ofta ståbas och en trummis som spelade med klubbor till trumpinnar och vispar. Lägg till att basisten Patric Thorman spelar experimentell jazz till vardags så förstår vi att Anna Ternheim hatar det konventionella och ville onekligen bjuda på något annorlunda.
   Allt det praktiska på scenen var lite charmigt orepeterat, intron missades, personer stod fel men sånt blir jag inte ett dugg upprörd över. Det är, som sagt, bara mänskligt.
   Låtmässigt var även repertoaren rejält uppdaterad (åtta av tio låtar från senaste skivan fanns på programmet) och det pendlade genomgående mellan de nya, arrangemangsmässigt spännande låtarna och de mer trubadurinriktade visorna till akustisk gitarr. Och Anna var bäst hela tiden. Även nu rätt slitna och förutsägbara låten ”Shoreline”, när hon satt vid sitt älskade röda piano, är fortfarande en attraktion.
   Ändå är det de små detaljerna jag minns bäst. När Ellekari Larsson spelade trumpet i ”Black Sunday afternoon”, synten i ”My secret” och Leo Svenssons magiska ljud på sin såg på flera låtar. Och den 16 ungdomar stora kören från Waldorf-skolan i Västerås som sjöng ”Summer rain”.
   Små detaljer som förstärkte en fantastisk helhet.


Anna Ternheim: sång, gitarr, piano
Ellekari Larsson: klaviatur, percussion, trumpet, sång
Leo Svensson: cello, såg, keyboards
Patric Thorman: kontrabas, elbas
Nils Törnqvist: trummor
Nina Kinert: körsång


Terrified
What have I done
Black Sunday afternoon
Damaged ones
Today is a good day
I’ll follow you tonight
Girl laying down
French love
Wedding song
Shoreline
Lovers dream
No, I don’t remember
Let it rain
I say no

Extralåtar
Summer rain
My secret

Extra extralåt
My heart still beats for you

Låtkommentaren: Nya skivan är hårt prioriterad i låtlistan, åtta låtar. Plus fem låtar från debuten och tre från andraskivan. "Wedding song" är en udda äldre låt utgiven på demo-ep:n "My secret" (Only Records) från 2003.

/ Håkan

Ingen kände sig lurad

Foto: Linda Kreü

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/4 1995.

PERSSONS PACK
Palladium, Örebro 31 mars 1995

Det slår inte längre gnistor om Perssons Pack. Däremot var det en varm, hjärtlig och naturlig atmosfär som omfamnade den fåtaliga men fanatiska publiken på Palladium sent i fredagskväll.
   Den som söker utveckling och nymodigheter i Perssons säregna bondrock fick leta förgäves.
   Han är den han är och har varit sedan första skivan. Där han med sin lantliga jargong och ivrigt gestikulerande sjöng om udda typer och bitterljuva situationer starkt uppbackad av ett dragspelsdrivet komp.
   Just jämförelsen mellan nu och då blev väldigt tydlig i fredagskväll då repertoaren bestod av låtar hämtade från fem av Packets sex album.
   Med en klar majoritet från den senaste, helt naturligt, och den allra första, mer överraskande.
   Kvällen såg inledningsvis ut att bli en lugn andäktig stund med ståbas, mandolin, sittande dragspelare och Persson på akustisk gitarr.
   Men knappt hade han hunnit påpeka att kvällens konsertstund enbart skulle bestå av ballader förrän gruppen smattrade fram en härligt svängig ”Vild som Jerry Lee”. Då nye gitarristen Johan Lindström fick utrymme att presentera sig som en svensk fingerfärdig Albert Lee.
   Sedan fick vi en tämligen lyckad mix av ballader och rock, gammalt och nytt. Som uppenbart fungerade så mycket bättre live än i en inspelningsstudio.
   Således lät de nya låtarna, den långa pratiga ”En sekund i Sverige”, ”Kammahav” och ”Vårens ljumma vind”, mycket bättre och naturligare på Palladiums gemytliga scen än på det senaste alltför rutinmässiga albumet.
   När sedan avslutningen bestod av två covers plus ”Hemma” och ”Små, små saker” var det nog ingen som kände sig lurad fast det under konsertens gång blivit nytt dygn och första april i almanackan.

Per Persson: gitarr och sång
Magnus Adell: bas och sång
Magnus Lind: dragspel
Ingemar Dunker: trummor
Johan Lindström: gitarr och mandolin

Låtarna:
En helt vanlig kväll
Vild som Jerry Lee
Vi går ut
En sekund i Sverige
Kammahav
Nyårafton i New York
Gråmånen
Vårens ljumma vind
Hanna
Brooklandsvägen

Extralåtar
Hemma
Små små saker

Extra extralåt
Mördar-Anders

/ Håkan

"Nil Lyricus Shetlandium"

CHRIS EAST & MICKEY JUPP: Nil Lyricus Shetlandium (Wild Bird)

Skrev alldeles nyss om Mickey Jupps skiva tillsammans med Mo Witham, "The Boot tapes 11/11", men Jupp har ju också mer eller mindre oregelbundet jobbat med en annan gitarrist, Chris East. I Legend, Jupps 70-talsband, var Witham den huvudsaklige gitarristen men på gruppens debutalbum från 1969 var det East som spelade gitarr.
   East dök sedan plötsligt upp vid Jupps sida på soloalbumet "X" (1988), där de också skrev flertalet låtar tillsammans, för att först på senare år samarbeta tämligen flitigt i olika projekt. På Legend-återföreningsalbumet "Never too old to rock" (2009), Jupp/East-demoskivan "Country & Northern" (2009) och nu på den aktuella demoskivan.
   På alla deras senare projekt har det, ofta lite omotiverat, förekommit nyinspelningar av gamla redan inspelade låtar och på den nya skivan är det tre låtar, "Driving on your lights", "First things first" och "The road" (alla hämtade från "X"-skivan), som dessutom i mina öron låter nästan identiskt lika sina 24 år gamla original.
   Vilket får mig att misstänka att inspelningarna på den här utgivningen har några år på nacken. Ty soundet på "Nil Lyricus" är samma typ av studioproducerade demos där gitarr, syntar och trummaskin håller ihop soundet.
   Jämfört med de demo som Jupp har spridit från sitt eget hem är det här färdiga, ofta starka och välarrangerade låtar med sångaren Jupp i absolut bästa form.
   Frånsett de tre ovannämnda låtarna är det alltså åtta Jupp/East-original. Traditionellt och professionellt låtskrivande som inledningsvis på skivan, där pärlorna till låtar strategiskt är placerade, är av mycket hög kvalité. Som får mig att tänka på klassiskt låtskriveri a la Tin Pan Alley. Med unika, personliga textuppslag, gigantiska hookar i melodierna, monumentala refränger och hitkvalité i nästan varje takt. Med det här materialet tillhands borde förlag kunna placera ut låtar till både höger och vänster.   
   Förstalåten "Halfway to heaven" är ju en ren och skär hit redan i det här anspråkslösa formatet med kör (dubblerad Jupp), klassiskt poptempo, sha-la-la-refräng och det evigt positiva kärlekstemat i texten. "I'm turning on" är en tryggt gungande Jupp-låt där han ensam ser på kärleken lite mer bittert medan det regnar utanför fönstret. Ett texttema som passar Jupp perfekt. Countryrytmerna i "You can't RnR forever" ligger också rätt medan Jupp återigen med viss bitterhet i rösten konstaterar att "you can't be a young man always whether you like it or not" och det enda som rockar är gungstolen (rocking chair).
   "Driving on your lights" är skimrande, romantisk pop a la 10cc:s "I'm not in love". Även på det området är Jupp närmast en mästare. "First things first" är en popbagatell. Balladen och duetten (med vem får vi inte veta) "How about you" skulle kunna bli ledmotiv i vilken amerikansk kärleksfilm som helst.
   Men det finns också några ordinära detaljer här. I "My heart goes out the window" är det enbart texten som tar poäng i låten som utvecklas till mer rap än melodi. "Love" är på medioker rutin i sin upprepande form. Och "The road", som vi redan har hört, är inte så mycket till kreativ komposition.
   Men slutet är bättre. "My turn now" är en vacker melodi som väcker George Harrison-associationer med fylligt arrangemang och en bitterljuv spirituell stämning. Och höstvemodet i "October mornings" rimmar fint med Jupps allmänna känsloläge i en majoritet av låtarna här.

/ Håkan

Soundtrack: "The bodyguard"

THE BODYGUARD (Arista, 1992)

Ja, det här soundtracket fanns knappast på kartan för den här kategorin. Jag äger inte skivan, har inte sett filmen och har bara hört en bråkdel av innehållet tidigare. Men så hände det som inte får hända i helgen och soundtracket, en av världens mest sålda skivor (44 miljoner ex), kom återigen i blickfånget. Även för mig fast den musikaliskt huvudsakligen är av ringa betydelse.
   Inte ens det faktum att Nick Lowes mycket fina "(What's so funny 'bout) peace, love and understanding" finns med, och mycket rättvist har givit Lowe miljoner i inkomster, har gjort mig speciellt nyfiken. Namnet Curtis Stigers, som gör den låten, ger mig inga intressanta vibrationer och hans version av Brinsley Schwarz fantastiska låt ger mig på förhand associationer av mord och misshandel.
   Redan för några dagar sedan förklarade jag att jag tycker Linda Ronstadts tolkning av Dolly Partons "I will always love you" är så mycket bättre än Whitney Houstons men jag kan förstå att skiv- och biopubliken föll för detta välregisserade drama till låt. Den första av fem framgångsrika singlar med Whitney från filmen. "I have nothing", "I'm every woman" (en Chaka Khan-hit 1978), "Run to you" och "Queen of the night" hette de övriga.
   Whitneys första sex låtar på skivan är förvånansvärt ensidigt balladdominerat material. Förutom en liten tempohöjning i "I'm every woman" är det egentligen bara "Queen of the night" som är det där typiska soulpopdansnumret som Whitney var känd för då.
   Efter den emotionella urladdningen från Whitney följer mer variation, mer uptempo och mer händelserikt. Visserligen är duetten mellan saxofonisten Kenny G och sångerskan Aaron Neville, "Even if my heart would break", ännu en änglalik ballad men Lisa Stansfield höjer tempot och den rappande varianten på Bill Withers "Lovely day" bryter mönstret rejält.
   Saxofonisten/sångaren Curtis Stigers version av Nick Lowe-låten är kanske inte det totala lustmord jag väntat mig. Bra tempo, intressanta tjejkörer men det är ett alltfört lättviktigt arrangemang, pop utan någon som helst mening.
   Ledtemat av Alan Silvestri är ett sorgset ödesmättat instrumentalt stycke som kanske låter mer tragiskt idag än förra veckan.

Innehåller:
1. Whitney Houston - I Will Always Love You
2. Whitney Houston - I Have Nothing
3. Whitney Houston - I'm Every Woman
4. Whitney Houston - Run To You
5. Whitney Houston - Queen Of The Night
6. Whitney Houston - Jesus Loves Me
7. Kenny G & Aaron Neville - Even If My Heart Would Break
8. Lisa Stansfield - Someday (I'm coming back)
9. Soul System - It's Gonna Be A Lovely Day
10. Curtis Stigers - (What's so funny bout) Peace Love & Understanding
11. Kenny G - Waiting For You
12. Joe Cocker - Trust In Me
13. Theme From The Bodyguard

/ Håkan

"The Boot Tapes 11/11"

MICKEY JUPP & MO WITHAM: The Boot Tapes 11/11 (Wild Bird)

Vi har med stor tacksamhet och med ännu större nöje under de senaste åren kunnat konstatera att Englands störste låtskrivare och sångare inom pubrockgenren på 70-talet, Mickey Jupp, vaknat till liv på många sätt. Har spridit stora mängder med nyskrivna demolåtar som också i något fall givits ut på officiell skiva. Jupp uppträder också alltmer ofta men illasinnade rykten vill göra gällande att det enbart beror på att den annars ovillige liveartisten Jupp tvingats dit för att betala gamla pubnotor...
   Men spelningen nu i mars på Club Riga i Southend, där hela originalsättningen till gruppen Legend ställer sig på samma scen, verkar mer seriös än någonsin. Och enligt Facebook, där Jupp är tillbaka efter några veckors förvirrad frånvaro, håller han på att sätta ihop en setlist med huvudsakligen originallåtar.
   Vänskapen med gamle Legend-gitarristen Mo Witham har varit regelbunden under senare år. Ibland som medlemmar i samma band och ibland, som här, som duo. En avslappnad pubspelning, det magiska datumet 11/11 -11, på stampuben The Boot Inn i Jupps älskade Cumbria i norra England. Där han har bott sedan snart 30 år tillbaka.
   Repertoaren på konserten och skivan är kanske lite spretig, gamla kända låtar blandas med demolåtar och nya tidigare okända låtar, men underhållningsvärdet är genomgående stort och stämningen på scen är både uppsluppen och koncentrerad.
   Soundet på bara två man blir inte oväntat lite tillbakalutat och unplugged-inspirerat. Ofta är sättningen elgitarr plus akustisk gitarr där Mo står för improvisationen och Mickey håller sig till melodin och sjunger, kan vi ännu en gång konstatera, alldeles briljant.
   På fyra-fem låtar sätter sig Mickey bakom pianot och det blir en aning mer levande och musikaliskt tyngre och mer intressant. Ibland bluesigt långsamt ("Till honky gets tonky again" och nya "Trying to unlike you"), ibland bara bluesigt (nya "Andromeda") men i avslutningslåten "I should be loving this" (låten som Refreshments gjorde på skiva för många år sedan) blir Mickey och Mo en hel rockorkester fast låten presenteras som en lullaby.
   Det är även kul att höra levande versioner av några demolåtar, "My dream lady", "The difference", "Stuck behind a Maserati" och "My one and only someone else's girl" (fast den här obegripligt nog kallas "She's not my baby"), fast de ofta har fått ett bluesigt tema. Men det gör inte så mycket när man återigen får höra Mickey sjunga med sin allra bästa röst

/ Håkan

LIVE#15: Wreckless Eric 1980

Foto: Jan-Ola SjöbergWreckless Eric med band gav en fantastisk konsert på YMCA i London i mars 1980.

WRECKLESS ERIC
Y Studios/YMCA, London 21 mars 1980

När det nu blir dags att beskriva konserten med Wreckless Eric 1980 får jag ännu en gång tillfällighet att återberätta hela historien om upplevelsen, händelserna kring konserten och kort upprepa Wreckless Erics historia. Jag har ju ganska utförligt berättat hans historia vid åtskilliga tidigare tillfällen, 1977-1985, 1985-1993, hela historien och den överraskande Stiff-comebacken 2007. Och dessutom publicera en alldeles unik bildserie från nämnda konsert. Fotografier tagna av min vän Jan Ola Sjöberg. Se nedan.
   Min Londondebut inträffade relativt sent i livet. I mitten av mars 1980 flydde jag och Jan-Ola den svenska kärnkraftsomröstningen och landade för första gången i London och fick uppleva en fantastisk vår. Ett par veckor efter den officiella releasen av Wreckless Erics ”Big smash!” skulle vi få uppleva en konsert med mannen som sedan under flera år och decennier blev en besatt del av mitt liv.
   Han hade då på några år jobbat sig upp och blivit en av Stiffs mest produktiva artister. Hans ojämförligt mest kända låt var fortfarande singeldebuten från 1977, ”Whole wide world”, och efter två Stiff-turnéer, två album och några singlar var han fortfarande en udda fågel i den engelska musikbranschen. Tredje albumet ”Big smash!” var tänkt som det stora genombrottet. Kanske var det också skivbolagschefen Dave Robinsons idé när han gav albumet dess titel. Ett annat förslag till titel på skivan var ”Upstairs…. ….”…
   Efter konserten på Londons KFUM jagade jag Erics turnéledare Tony Ferguson och vi fick så småningom en längre intervju med Wreckless Eric på ett så dags nästan folktomt ställe.
   Jag skrev aldrig någon konventionell konsertrecension från evenemanget 1980 men det förekommmer detaljer om uppträdandet i artikeln/intervjun nedan. Efter konserten gav Wreckless Eric ett tämligen samlat intryck och berättade hur han trivdes med sitt band och tyckte skivan fungerade. Senare har han beskrivit inspelningarna som turbulenta och väldigt röriga i studion. Och att de spenderade lika mycket tid på den närliggande puben som i Parkgate Studios, Sussex. När skivan 2007 återutgavs beskrev Eric det ordagrant så här :
   ”I didn’t always had the best guidance, or any real guidance at all sometimes. Not that I’m complaining exactly – I got away with it at times, sometimes I could be completely brilliant and absolutely crass in the course of one three minute song. The trouble with the Big Smash album is that it’s pushy, bombastic and quite often too fast. And the idiosyncratic me has got lost. Amy put it very well - she said it sounded as though I’ve been pasted into something that hasn’t got much to do with me. My voice was fucked too - I recorded it in a year when I was permanently on the verge of laryngitis thanks to constant touring, loud bands and crappy or non-existent monitors. ”
   Med facit i hand så var det faktiskt runt den här tiden, våren 1980, som den ofrånkomliga vågdalen inleddes i Wreckless Erics karriär. Han var fortfarande ett hyfsat stort namn, har beskrivit hur han i USA blev bjuden på alla droger som fanns, utom kokain, och stod på alla gästlistor i hela Hollywood.
   När Eric sedan kom tillbaka till England utan självförtroende påstod plötsligt Dave Robinson att han inte kunde skriva låtar och engagerade ett amerikanskt låtskrivarteam vilket fick Wreckless att se rött och spriten började bli hans vän.

Killarna som kompade Eric den här fredagen i London var till stor del identiska med kompet på ”Big smash!”: Dave Otway, trummor, John Brown, bas, Walter Hacon, gitarr och sång, och sedan den nye vänsterhänte gitarristen Colin Fletcher. Alla med intressanta bakgrunder.
   Innan ”Big smash!”-skivan hade den effektivt jobbande trummisen Otway (nej, jag vet inte om han är släkt med John…) ingen lång karriär bakom sig i offentligheten. Han spelade faktiskt på Graham Parkers demoinspelningar hos Dave Robinson 1976, kompade Wreckless på Stiff-turnén 1978 men har för övrigt inte synts till efter 1980. Basisten Brown har en längre historia. Redan 1973 sjöng han i gruppen Gas Works som gjorde ett album (producerat av Tony Visconti) och en singel som hette ”Standing stiff”(!), spelade 1975 i Little Queenie (bytte senare namn till Violent Luck) med Clash-Mick Jones och sedan i Syd Geary & the Outfit innan han 1978 träffade Wreckless för att spela på ”The wonderful world of Wreckless Eric” och Stiff-turnén 1978.
   Gitarristen Hacon hade, både före och efter Wreckless-tiden, karriärer i andra band. Spelade först med Skyscraper, The Speedometers och Automatics (producerades av Steve Lillywhite) innan Wreckless-äventyret 1979 inför ”Big smash!”-inspelningarna. Där gitarrsolot på ”Broken doll” gav honom låtskrivarcredit och ett fint ekonomiskt utfall när Cliff Richard spelade in låten 1981. Hacon fortsatte leverera låtar till Nigel Dixon, Rocky Terraine and the Valiants och Angela Rippon. Och det stora seriösa genombrottet kom 1981 när han skrev låtar och producerade musikalen ”Charlie” (som i Charlie Chaplin). 1984 startade han bandet Playhouse och bor sedan 1998 i Nya Zeeland.
    Colin Fletcher hade under tidigt 70-tal spelat med Carol Grimes Band, gruppen Greep och spelade sedan i några år på mitten av 70-talet i den klassiska popgruppen Troggs innan han hamnade bakom Eric. Där han på scen ersatte skivans Pete Gosling och framåt sommaren fick följa med till USA och Australien på turné.
   Malcolm Morley hade, som Eric säger i intervjun nedan, precis hoppat av Wreckless-spektaklet. Hans historia var redan här lång och brokig i grupper som Sam Apple Pie, Help Yourself och Man. 1976 spelade han in ett album med egna låtar, producerat av Ian Gomm i Wales, som försvann, hittades och gavs ut först 2002 som ”Lost and found”. Efter Wreckless spelade Morley på skivor med Tyla Gang, Ian Gomm, Deke Leonard och Kirsty MacColl.
   Bandet The Crooks som jag inledningsvis lite kort nämner i nedanstående artikel var vid den här tidpunkten aktuella med singeln ”All the time in the world” och skulle senare under våren 1980 albumdebutera med ”Just released” producerad av Simon Boswell. Ett poprockinfluerat gitarrband, ofta jämfört med The Jam och den då populära revivalvågen av modsmusik, som leddes av gitarristen och sångaren Jimmy Fingers som skrev en majorit av gruppens material under sitt rätta namn Tim Parry.

Den här artikeln/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/3 1980.

WRECKLESS ERIC SLÅR KNOCKOUT

Fredagkväll i London. Vi befinner oss på YMCA, KFUM alltså, några våningar ner i den nya byggnaden som bildar hörnhuset vid Gt Russell Street och Tottenham Court Road i det centrala London. När vi anländer spelar förbandet The Crooks och som under veckan i övrigt blir man oerhört imponerad av de okända bandens styrka. När man sedan får höra att de har ett album ute blir man förvånad då nya band trots allt har det kämpigt att nå skivkontrakt.
   I pausen före kvällens huvudframträdande intas baren av öltörstiga ungdomar. Över det då nästan folktomma golvet framför scenen passerar en liten oansenlig man i röda jeans och skinnjacka. Han går fram till någon, snackar och fortsätter till sceningången. Han väcker ingen som helst uppmärksamhet – då.
   Tjugo minuter senare när han som Wreckless Eric äntrar scenen tillsammans med sitt kompband kan man omöjligt missa honom. Han ger ett märkligt intryck. Det är bra, det är fantastiskt och en ren knockout!
   Det är förvånansvärt glest med folk i lokalen som rymmer ca 500 personer. Men Wreckless är inte mindre inspirerad för det.
   På scen är han något av det mest imponerande man kan uppleva i London just nu. Han lever med i låtarna på ett helt otroligt sätt och svetten stänker långt ut över golvet när han framkallar den mest övertygande rockmusiken.
   Samtidigt motsvarar han där på scen den bild som många har gjort av honom som en vild, törstig typ utan mänskliga känslor. Måste vara en fotografs fiende då han sällan är still på scenen.
   Scenrepertoaren är hämtat från hela hans karriär men en liten koncentration kring det nya albumet ”Big smash!”. ”A popsong” är på scen den definitiva rocklåten i än högre grad än på skiva. Saknaden av klaviaturinstrument förklarar väl något av den vändningen.
   - Jag hade Malcolm Morley på piano och orgel på skivan och på den senaste turnén men jag har inte sett honom sedan före jul, förklarar Eric när jag träffar honom direkt efter konserten.
   Det är en trött, svettig men väldigt lättad Eric jag möter.
   - Det var skönt det där. Vi gjorde några låtar för första gången på scen och det är alltid lite nervöst om det ska fungera. Men det gjorde det väl? Frågar Eric och ser it som om han skulle kunna spricka av glädje.
   Efter en sådan satsning på en konsert är det rätt naturligt att man blir utpumpad. Det var hundra från början. Satsar du alltid lika hårt på dina konserter?
   - Ja, det är min stil. Det är kul att ge järnet och nästan bjuda på 150 procent av sig själv. Jag tror jag lyckades, säger Eric och ler.
   Eric är en av de stora Stiff-artisterna och skulle ha blivit ett av de tunga namnen på den projekterade världsturnén som bolaget hade i tankarna när det här året började.
   - Den planen sprack fullständigt. Hela idén gick i stöpet så nu ska jag närmast till Bryssel och göra en konsert och sedan agera förband till Lene Lovich.
   Förband?
   - Ja, någon har tydligen bestämt det…
   Det borde vara tvärtom.
    - Det var du som sa det.
   Som läget är nu finns det inte några planerade Sverigekonserter men Eric längtar ändå hit.
   - Jag var i Göteborg förra året och där trivdes jag. Kommer inte ihåg vad stället hette men det gick bra i alla fall.
   Folket i Erics band är till stora delar identiskt med kompet på senaste skivan.
   - Det är ett fantastiskt band jag har och jag letar nu efter en keyboardskille för att göra det, om möjligt, ännu mer perfekt.
   Säger Eric som, innan vi skiljs blir pinsamt påmind om de första vilda åren på Stiff av några gamla flickbekanta. Men han skäms inte. Han ler åt hela situationen.





                                                                            Foto: Jan-Ola Sjöberg

/ Håkan

Linda Ronstadt - inte Whitney Houston

Rapporten om Whitney Houstons död snurrar runt på nyheterna just nu.
   Whitneys tragiska död i natt får mig att tänka på någonting helt annat: Linda Ronstadt. När Whitney i början på 90-talet firade framgångar i USA, låg etta 14(!) veckor med "I will always love you", så tänkte jag minst varje vecka på Linda. Hon gjorde den bästa versionen av Dolly Partons låt.
   "Prisoner in disguise" (1975), där låten fanns med, blev det första Linda Ronstadt-album jag ägde och hon skulle bli en långvarig favorit på min skivspelare. Skiva för skiva, från den här skivan via "Hasten down the wind" (Warren Zevons titellåt!) och "Simple dreams" till "Back in the USA" och den new wave-influerade "Mad love", var Linda en röstmässig diamant.
   När jag jämförde då, i början på 90-talet, och när jag jämför nu gjorde Linda den överlägset bästa versionen av Dollys låt- Det fantastiska steelguitar-solot, av Dan Dugmore, är helt utslätat på Whitneys version och ersatt av en saxofonist som jag inte ens vill nämna vid namn. Linda sjunger fantastiskt personligt medan Whitney är en duktig men opersonlig representant för den wailande soulsångerskan.

/ Håkan

En svettig tillställning

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1983.

KONSERT
IMPERIET
Rockmagasinet, Örebro 30 november 1983

I samma stund som Ebba Grön med stora ord upphörde i våras föddes Imperiet och alla Ebba-fans kunde lugnt andas ut. För Imperiet spelar samma energiskt intensiva rockmusik fast den är mer soul- och funkorienterad, speciellt på skiva.
   På scen var Imperiet samma svettiga tillställning som Ebba en gång var. Så länge Thåström har en så dominerande roll i bandet kommer parallellerna med Ebba Grön alltid att dras.
   På det fullpackade Rockmagasinet blev det en konsert med Imperiet i ett fasansfullt tempo. De inledde med ”Kom ihåg” och fortsatte med låtar huvudsakligen från sitt album. Redan på skiva lyckas de, som få andra grupper, låta naturliga med sin livebaserade musik så när de till slut stod på scenen blev det ingen överraskning.
   Thåströms feta rockackord gick igen i de flesta låtar och själv brölade han lika våldsamt som Per Hägglunds saxofon. I ”Sjung inte falskt” fick han god hjälp av en krasslig högtalare att sjunga just falskt. Mer svett än rock.
   För tre år sedan var Ebba Grön magi, de spelade skjortan av Elvis Costello som jag inte tror att Imperiet skulle vara mäktiga idag. Och det beror inte bara på att Costello har blivit en så oerhört mycket bättre scenartist.
   Intensiteten på scen smittade inte av sig nämnvärt på den stora publiken. Vi blev bara svettiga och gick sedan ut i den obarmhärtiga kylan och blev förkylda.

/ Håkan

Exklusiv nyhet: Gammal Jupp-skiva blir som ny

Det har precis blivit klart att Mickey Jupps 28 år gamla album "Shampoo haircut & shave" kommer att återutges på cd. Jupps skiva från 1983 har faktiskt inte funnits tillgänglig på cd tidigare. Men rättigheterna till de gamla inspelningarna, som tidigare ägdes av skivbolaget Universal, gick nyligen över till dess rättmätige ägare, han som skrev alla låtarna och gav ut skivan i september 1983: Mickey Jupp.
   Sveriges, och kanske världens, störste Jupp-expert, Lasse Kärrbäck, fick nyheten i ett mejl för en vecka sedan (exakt torsdag kl 15:28 för att vara exakt) och är naturligtvis lycklig efter att ha kämpat länge:
   Jag började med Repertoire Records för drygt sex år sedan. Men sedan blev det Hux Records. Har pratat med Mickey om detta också, och han har sagt ja utan att veta att rättigheterna skulle tillfalla honom så snart, säger han.
   Det är alltså det engelska återutgivningsspecialiserade skivbolaget Hux som ger ut skivan och just nu letar de extramaterial eller bonuslåtar till den ursprungliga skivan. I samband med vinylreleasen i september 1983 gavs det ut två singlar med tre låtar som redan finns på albumet så några unika singel-b-sidor finns inte tillgängliga. Men det kanske går att hitta exklusiva liveinspelningar från den här tiden som kan öka på mervärdet på återutgivningen.
   Jag har massor, men dom passar inte in. Jag kommer att skicka över flera singlar till Hux, singlar från flera länder, i hopp om att någon skiljer sig åt. Jag vill ha en riktig liveskiva som aldrig givits ut - inte som bonusmaterial i fel tidsålder. Jag har två riktiga rysare för detta, berättar en uppenbart inspirerad Lasse som också har blivit tillfrågad om att skriva omslagstexten till återutgivningen.
   "Shampoo haircut & shave" var den andra A&M-skivan som Mickey gav ut, uppföljare till "Some people can't dance". Producerad av Francis Rossi och Bernie Frost. Rossi är naturligtvis gitarristen och sångaren i Status Quo. Och Frost är hans låtskrivarpartner och tillsammans har de genom alla tider bidragit till massor av Quo-skivor. Men paret står också bakom låten "Win or lose" som blev en känd Stiff-singel med Lew Lewis Reformer 1979.
   Inom kort kommer två Mickey Jupp-recensioner av två aktuella skivor på den här sidan. Dels liveskivan "The Boot tapes" med Mo Witham och dels duettdemoskivan "Collector's Edition - volume 2" gjord tillsammans med Chris East.
   Under tiden kan ni läsa Pelle Magnussons sedvanligt initierade recension här.

/ Håkan

Covers: Mikael Rickfors

RICKFORS: Rickfors (KGR, 1986)

I mitten på 80-talet hade Micke Rickfors, här decimerad till enbart ett efternamn, en mindre nedgång i sin karriär. Efter de fantastiska framgångarna runt 1980 med ett fantastiskt bra eget kompband i ryggen så började hans karriär slätas ut kreativt sätt och då kom den här coverskivan som en viss räddning musikaliskt sätt. Här fick han chansen att visa upp sina soulstänkande rötter med både Otis Redding-referenser och Percy Sledge-influenser.
   Redan på skivan innan, den mediokra ”Hearthunters” (1985), gjorde han Reddings ”I’ve been loving you too long” och fick här löpa linan ut med alla sina favoriter. I några fall gick han väl över gränsen till publikfrieri genom att göra två låtar vars original knappast går att överträffa eller förändra till något bättre. Smokey Robinsons gamla klassiker ”The tracks of my tears” har fått ett hitarrangemang modell 80-tal med slamriga trummor och Clarence Clemons-liknande sax (Johan Stengård) som inte tillför någonting. Och ”When a man loves a woman” är ju redan i original sönderspelad… Men inspelningen öppnade nog dörrarna för Rickfors att senare få chansen att samarbeta med Percy Sledge både på skiva och scen.
   Tidstypiskt syntblås, ekodränkta trummor och lätt överlastade arrangemang kan ändå inte sudda ut känslan i Rickfors röst. Sångmässigt stod han nog vid den här tidpunkten på sin höjdpunkt som sångare och jag kommer ihåg att jag på konserter både 1986, 1987 och 1988 poängterade Rickfors fantastiska röst. En röst som var så perfekt anpassad det här amerikanska materialet och då speciellt i balladerna.
   Min definitiva favorit på skivan är ”The dark end of the street” men hela B-sidan på det här vinylalbumet är väldigt balladdominerat med toppar som ”Ain’t no sunshine”, ”Club soul city” i ett E Street Band-inspirerat arrangemang och röstmästerverket ”Lean on me”.
   Den syntetiska känslan i blåset drar ned helhetsintrycket men bland alla mer eller mindre kända coverlåtar är det faktiskt en originallåt som lyser starkast, ”Handle of hope”. Där arrangemanget är lite mer nedtonat än på skivan i övrigt. Med fint hammondorgelspel av dåtiden svenska kung på området, Hasse Olsson.
   Märkligast av allt är att den här skivan inte finns med i Rickfors diskografi. Varken på hans officiella hemsida eller Wikipedia.

Låtarna:
A1. I've Got Dreams To Remember (Zelma Redding/Otis Redding) 3:36   
1968. Singel med Otis Redding.
A2. The Tracks Of My Tears (Marvin Tarplin/Warren Moore/William Robinson) 3:33   
1965. Singel med The Miracles.
A3. Boom Boom (John Lee Hooker) 3:02   
1962. Singel med låtskrivaren.
A4. Hold On I'm Coming (Isaac Hayes/David Porter) 4:00   
1966. Singel med Sam & Dave.
A5. Handle Of Hope (Hasse Hus/Mikael Rickfors) 4:20   
1986. Originallåt.
B1. Ain't No Sunshine (Bill Withers) 3:00   
1971. Singel med låtskrivaren.
B2. The Dark End Of The Street (Chips Moman/Dan Penn) 2:47   
1967. Singel med James Carr.
B3. Club Soul City (Bruce Springsteen) 4:10   
1982. Från Gary US Bonds album "On the line".
B4. When A Man Loves A Woman (Cameron Lewis/Andrew Wright) 3:30   
1966. Singel med Percy Sledge.
B5. Lean On Me (Bill Withers) 3:50
1972. Singel med låtskrivaren.

/ Håkan

Nick Lowe setlist

                                                                                 Foto: Tobbe Stuhre

Det finns anledning at återvända till det fina minnet av Nick Lowes konsert på Nalen i lördagskväll. Den sköna känslan att lägga händerna på en officiell, autentisk setlist från nämnda konsert ger ytterligare inspiration. Tobbe Stuhre fångade originalet och lät sedan fotografera samma setlist och vidarebefordrade den hit. Tack för det.
   Kanske inga stora sensationer jämfört med den konsert vi fick uppleva men några små förändringar skedde på scen. Ser att Nick helt sonika hoppade över ”Long limbed girl”, låten från ”At my age”, när han efter ”House for sale” gick direkt på en två-delad delikat version av ”Without love”.
   Ser också att Elvis Costellos ”Alison”, finallåten, inte fanns med i de ursprungliga planerna och får således betraktas som en spontan extralåt när publiken är värd det. I lördagskväll framåt halv tolv var vi värda det!
   Låten som på setlistan går under den kända titeln ”Hound dog” är inte den gamla Leiber/Stoller-klassikern, mest känd i Elvis Presleys version, utan en obskyr rockabillylåt från 1957.
   Bland extralåtarna finns också en märklig titel, ”Tokyo Bay”, som jag inte kan hitta ursprunget till någonstans. Är det en lustig omskrivning av en annan Lowe-låt eller är det helt enkelt en nyskriven okänd raritet med Nick? Kanske är det låten han precis fått i uppdrag att skriva till Mavis Staples nya skiva?
   Är det någon som vet eller har någon en bättre gissning får ni gärna höra av er.

/ Håkan

LIVE#16: Totta 2002

TOTTA
El Sombrero, Örebro 26 april 2002

Torsten Näslund, kort och gott kallad Totta i allmänhetens ögon, hade på 70-talet framträdande rötter i Göteborgs progghistoria, främst som sångare i Nynningen och Nationalteatern, men blev senare också ledare för Tottas Bluesband. Bluesbandet startade som ett rent hobbyband 1977 och först när Nationalteatern splittrades 1981 blev det skivor och turnéer på en mer seriös nivå.
   Åren fram till 1985, när bandet officiellt splittrades efter ANC-galan i november, kantades av åtskilliga skivor (ofta liveinspelade) och ännu fler turnéer. Totta fortsatte i två parallella men halvsatsande band, Varmare Än Körv och Totta & Hot'n'tots (resulterade i ett album 1989), och en Sverigeturné med det återförenade Tottas Bluesband våren 1988 bakom Ron Wood. Totta fortsatte sedan med eget band och återförenade tillfälligt Nationalteaterns Rockorkester 1991 innan det stora kommersiella genombrottet som soloartist inträffade 1995.
   Då släpptes Tottas första album på EMI, ”Totta”, med Dan Hylander vid rodret som både låtskrivare och producent. Och hits som ”Alltid inom mig” (duetten med Josefin Nilsson) och ”En clown i mina kläder”. Framgångarna fortsatte 1996 med ”Totta 2” och så vidare (exempelvis ”Totta 4” som hade underrubriken ”Duetterna” där Totta sjöng tillsammans med många olika sångerskor) innan ”Totta 5; Turnén” dök upp tidigt 2002 några månader före ovannämnda konsert. En skiva, efter modell Jackson Brownes ”Running on empty”, inspelad live, på hotellrum och i pianobarer. Där känslan skulle vara viktigare än tekniken. Och de ofta äldre amerikanska coverlåtarna stod som spön i backen.
   Under april tog Totta det här konceptet ut på turné omgiven av bara två gitarrister, den legendariske Bengan Blomgren och den nästan ännu mer fantastiske musikern Johan Lindström. Konserten såg på pappret ut som en liten anspråkslös föreställning utan större allvar, engagemang eller kommersiella krav. Men konserten blev både en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers som jag omöjligt kunde lista den där trånga och heta kvällen.
   Recensionen är dessutom en av mina personliga höjdpunkter av alla konsertrecensioner som jag har skrivit. Utskriven, formulerad och sammansatt under ett fantastisk positivt rus. Där känslorna märkbart darrade när jag knackade ner min recension tidigt på lördagen efter den fantastiska konserten. En konsert som jag utan tvekan gav maximala fem i betyg och som sagt var så full av känslor med många avklädda magiska arrangemang att jag föll handlöst där och då. Inte ens störd av pladdret i den närliggande baren bredvid.
   Det här var nämligen på den tiden som den lilla legendariska puben/rockklubben El Sombrero, uppe på andra våningen på Storgatan i Örebro, hade en liten staketinramad scen ute på golvet långtifrån perfekt placerad i lokalen. Fråga den extremt skygge Dave Edmunds som bara två veckor innan Totta-konserten gjorde en solokonsert och mellan scen och loge räddhågset fick smyga längs väggarna och bokstavligen tränga sig fram i publiken till och från scen…
   Bland alla covers framförde Totta en exklusivt nyskriven låt, ”Sex fot under”, som när den senare kom på skiva hösten 2002 visade sig vara skriven av Mauro Scocco. På det Johan Lindström-producerade albumet ”Bortom månen & mars” som jag utan vidare utsåg till det årets bästa svenska album när skivåret 2002 skulle sammanfattas vid årsskiftet. Texten till ”Sex fot under” blev en nästan otäck verklighet drygt tre år senare när Totta sommaren 2005 tragiskt avled i sviterna av en grym cancer:
   En dag ska jag ligga sex fot under marken,
   Höra regnet som droppar och fåglarna i parken.
   Inga skulder att reglera, ingen sorg att bära på.
   Bara en sten med mitt namn och folk som kommer och går.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 2002.

DET BÄSTA JAG HAR UPPLEVT MED TOTTA

Det spelar ingen roll hur ofta man ser en konsert med Totta, och det har blivit ett antal gånger under de senaste åren, för han har en unik känsla att närma sig materialet på olika sätt i olika lokaler under olika förutsättningar.
   Men det han presenterade i fredagskväll var nog det mest överraskande, det mest magiska och det allra bästa jag någonsin upplevt med denne legendariske göteborgare.
   Var och varannan helg har jag gått på konsert den här våren. Ofta nöjd, ibland imponerad men sällan så ordentligt övertygad och uppsluppet glad som i fredagskväll.
   Totta, slidegitarristen Johan Lindström och den ständige vapendragaren och gitarristen Bengan Blomgren, som satt ned på varsin stol, spelade upp en sällan skådad repertoar. Som kom från hjärtat, som kom från många års skivsamlande och som kom från det musikaliska epicentrum där känsla och emotionell kraft möts.
   Inför flera hundra i publiken valde Totta, mycket modigt, att hoppa över de flesta av sina så kallade obligatoriska hits och istället framföra en utökad version av den senaste älskvärda liveskivan ”Totta 5”. Det var stundtals så att jag knappt trodde mina öron, än mindre kunde identifiera många av de gamla coverlåtarna men jag njöt ändå av varje sekund.
   Det kändes som om vi alla hade blivit ínbjudna till Tottas vardagsrum, eller möjligen till hotellrummet i Mexico, där två genuina musiker och en röst bestämt sig för att rada upp en gränslös blandning av sina älsklingslåtar.
   Med många Dylan-låtar som ryggrad lyckades Totta under nästan två timmar navigera sig perfekt igenom en alldeles förtjusande repertoar. Som också innehöll en helt ny låt, ”Sex fot under”, som inte skämdes i sin omgivning.
   Det var musik med arrangemang som med väldigt liten marginal överröstade pladdrandet i baren. Men det var också musik som med ödmjukhet och spontanitet träffade hjärtat utan omvägar.
   Från första till sista stund när Totta så elegant knöt ihop denna oerhört sinnliga säck av pärlor till låtar med ”Well after all is said and done, gotta move while it’s still fun, but let me walk before they make me run”.

/ Håkan

Absolut jämn helhet med fantastiska toppar

Dagens Nyheter 6/2 2012.



                                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Nick Lowe bjöd på en fantastisk konsert tillsammans med sitt band på Nalen. Fler bilder hittar ni längst ned på sidan.

NICK LOWE
GERAINT WATKINS
Nalen, Stockholm 4 februari 2012
Konsertlängd: 20:58-21:39 (Geraint, 41 min) och 22:00-23:23 (Nick, 83 min)
Min plats: ca 20 meter rakt framför scenen.

Det gick ett besviket sus genom min hjärna när jag på lördagsmorgonen läste rapporterna om Nick Lowes konsert i Östersund och och fick en otäck känsla att Nick Lowe ännu en gång skulle komma till Nalen utan band. Ännu en repris av konserterna 2005 och 2007 på samma scen alltså. Nu var det falskt alarm och det var en skön suck från mitt hjärta när jag fick se Nalens stilfulla scen möblerad med ett trumset.
   Nick Lowes ständige klaviaturspelare Geraint Watkins inledde ensam med en skön blandning av evergreens och äkta rock'n'roll. Han var en sann underhållare med mycket komik i mellansnacken där han exempelvis efter över 30 minuter på scen plötsligt hälsar publiken välkommen med ett engelskt "Good evening!".
   Jag är inte riktigt bekant med Watkins brokiga låtmaterial. Men standardrocklåtar som "Johnny B Goode" och "Mystery train" svängde givetvis sanslöst med det vilda pianot som största ingrediens. Medan hans ibland grymtande stämma var en humörhöjande detalj.
   Watkins hade givetvis också några egna låtar på repertoaren där jag med visst besvär noterade "Soldier of love", "It's a wonderful life" och "My happy day". Men hans bästa låt sparades faktiskt till Nick Lowe-konserten som följde.
   Nick Lowes kompband hade ett klassiskt snitt med pianot till vänster och ståbasen till höger och gitarristen tillsammans med trummisen några steg bakom.
   Jag ska absolut inte klaga på saknade låtar men Nick Lowe måste ju ha ett traditionellt problem att välja ut repertoar till en turné eller konsert. Därför var det för mig succé att den senaste fantastiska skivan "The old Magic" var så rikt representerad under konserten och överhuvudtaget var det Nicks låtar från de senaste tjugo åren som kraftigt dominerade låtlistan med några få gamla hits mot slutet.
   För det är ju under de två senaste decennierna Nick har utvecklats som både sångare, låtskrivare och poetisk textförfattare. Och i den jämförelsen kan varken "I knew the bride", "What's so funny bout peace love and understanding" och inte ens "Cruel to be kind" slå moderna evergreens som "Stoplight roses", "Sensitive man", "House for sale" och "Lately I've let things slide" på fingrarna.
   Utan att på något sätt ta över de musikaliskt smakfulla arrangemangen var bandet både smidigt och otroligt tajt i de små gesterna. Visserligen hade gitarristen Johnny Scott lite problem med gitarren men det påverkade inte alls helheten där Bobby Irwins (förlåt Robert Treherne som han heter numera) trummor och sång, Matt Radfords maffiga bastoner och Geraints klingande piano och pipande orgel hjälpte till att understryka Nick Lowes förstklassiga låtar.
   I en absolut jämn repertoar kunde jag ändå urskilja några toppar. Snabba "Sensitive man", trots det syntetiska blåsljudet, var en av kvällens höjdpunkter. Gamla "Without love" uppdelad i två delar var definitivt en annan. Dessutom var Geraint/Nick-duetten "Only a rose", Rockpile-låten "When I write the book" och den korta rockabillyattacken "Go 'way hound dog" underbara extralåtar med Elvis Costellos "Alison" som kronan på verket.
   Nick avslutade de 83 minuterna på scen med textraden "my aim is true". Så sant, Nick!

1. Stoplight Roses
2. Heart
3. What Lack of Love Has Done
4. Ragin' Eyes
5. Lately I've Let Things Slide
6. Has She Got a Friend
7. I Trained Her to Love Me
8. I Live on a Battlefield
9. I Read a Lot
10. Cruel to Be Kind
11. Raining Raining
12. Sensitive Man
13. Somebody Cares For Me
14. House For Sale
15. Without Love
16. I Knew the Bride (When She Used to Rock and Roll)

Extralåtar:
17. Only a Rose
18. When I Write the Book
19. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding
20. Go 'Way Hound Dog

Extra extralåt:
21. Alison


                                                                                     Foto: Tobbe Stuhre


                                                                               Foto: Tommy Sundström


Dagens Nyheter 6/2 2012.

/ Håkan

Anna Ternheims oförglömliga kvalité

ANNA TERNHEIM
Konserthuset, Västerås 3 februari 2012
Konsertlängd: 19:05-20:33 (88 min)
Min plats: Rad 12, plats 330, ca 20 meter från scenen.

   En för min egen del alldeles fantastisk musikhelg med två underbara konserter inleddes i fredagskväll med en nästan oslagbar och mycket sällsynt upplevelse med Anna Ternheim i ett andlöst Konserthus i Västerås. Redan den vardagsrumsmöblerade tomma scenen och ett extremt sparsamt ljus med golvlampor, kandelaber, ett par skinnfåtöljer, en kyrkliknande psalmtavla utlovade en exceptionell konsert. Och från ögonblicket när Anna i skydd av mörkret skred in på scenen, tände en glödlampa strax ovanför mikrofonen till den absolut enastående finalen med "Black light shines" var det här en konsert av oförglömlig kvalité.
   Efter över 40 år på konsert är det jakten på de udda och annorlunda ögonblicken som gör livet så mycket mer intressant. Och när gesterna blir lågmälda, mellansnacken spontana på ett helt ärligt sätt och när artisten inte gömmer sig bakom några visuella hjälpmedel blir det för mig mycket underhållande. Och just så tilltalande är den pågående Anna Ternheim-turnén.
   I nästan sedvanlig ordning ger sig Anna ut på turné med ett litet annat format än senaste skivan. "The night visitor" var ju en lågmäld triumf inspelad i Nashville med mycket lyhörda musiker. På scen blev det än mer lyhört ty Annas enda kompmusiker var Dave Ferguson, den 50-årige musikaliske ryggraden, som smög in efter fem låtar och satte sig i den stora fåtöljen, rökte(!) lite och sippade lite rödvin. Medan Anna framförde en klockren "Lorelie-Marie".
   Sedan följde en av konsertens huvudnummer, duetten "The longer the waiting (the sweeter the kiss)", där inte minst Daves trygga röst och akustiska gitarr gjorde låten magisk. Sedan fanns Dave vid Annas sida under hela konserten och spelade i övrigt både mandolin och ståbas. Och tog delvis över i coverlåten "Beyond thegreat divide", konsertens kanske snabbaste låt, som också resulterade i en magisk duett.
   Det var som sagt Annas senaste skiva som stod i musikalisk centrum i fredags och dess avklädda arrangemang hade även smittat av sig på det övriga materialet. Den gamla demolåten "Wedding song", Annas som alltid underbara tolkning av "Shoreline" och de lite äldre originallåtarna "I'll follow you tonight", "Terrified", en mycket annorlunda "Leaving on a mayday" (kompet var enbart en metronom och ståbas) och "Better be". Och ytterligare en udda coverlåt, Cowboy Jack Clements "Baby is gone".
   Parallellt med alla de lågmälda arrangemangen var tonen på scen genomgående mycket avslappnad. Och Anna kom både av sig, missade poängen och lät inspirationen för sekunden styra iväg mellansnacken åt alla möjliga och omöjliga håll.
   Trots den lilla anspråkslösa inramningen blev det en mycket varierad konsert tack vare Annas växlande komp både på sin nya 100-åriga gitarr med den autentiska tonen, vanlig akustisk gitarr, elgitarr och framförallt piano där hon blev än mer personlig.
   Ett överlag knäpptyst Konserthus fick vara med om en magisk konsertupplevelse där vi bokstavligen var inbjudna till Anna Ternheims vardagsrum och där man för en gångs skulle inte behövde överdriva beskrivningen om att höra en nål falla. Som i den avslutande "Black light shines" där Anna och Dave stod tätt tillsammans men flera meter bakom mikrofonen och sjöng rakt ut i den akustiskt perfekta lokalen.
   Anna Ternheim väljer alltid intressanta covers och har på nya skivan och den här turnén tagit sig an två absoluta guldkorn. "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" är en låt som gjordes 2007 av den amerikanske countrysångaren Josh Turner, skriven av engelsmannen Roger Cook och amerikanaren Pat McLaughlin. "Beyond the great divide" gjordes första gången av Marty Stuart 1986. Countrysångaren Charley Pride var den förste som spelade in Cowboy Jack Clements "Baby is gone". De två sistnämnda låtarna kommer inom kort på en cover-ep med Anna Ternheim.

1. Solitary Move
2. What Remains?
3. Wedding Song
4. Shoreline
5. I'll Follow You Tonight
6. Lorelie-Marie
7. The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
8. All Shadows
9. Ghost of a Man
10. God Don't Know
11. Walking Aimlessly
12. Baby Is Gone
13. Terrified
14. Beyond The Great Divide
15. Leaving On A Mayday
16. Bow Your Head

Extralåtar:
17. Better Be
18. Black Light Shines

/ Håkan

Soundtrack: "Robin Hood: Prince of thieves"

ROBIN HOOD: Prince of Thieves (Polydor, 1991)

Ännu ett soundtrack i raden av huvudsakligen symfonisk filmmusik där spår av gömda pärlor med intressanta artister är ett minimum. Mannen bakom filmmusiken till den här äventyrsfilmen är Michael Kamen, en amerikanare som låg bakom musiken till en mängd kända filmer innan han gick bort 2003 endast 55 år gammal. Efter ”Brazil” och ”Die hard 2” och ”Licence to kill” var ”Robin Hood” ett av hans första stora verk. Sedan hade Kamen en lång rad av kända filmer på sitt samvete.
   I sanningens namn var det väl inte Kamens filmmusik som drog åt sig största musikaliska uppmärksamhet i den här filmen. Det var snarare Bryan Adams hitlåt ”(Everything I do) I do it for you” som tog all uppmärksamhet. En groteskt lång låt, som hade mått bra av att sluta vid 4-min-gränsen, efter standardballad- eller powerballad-principen som är en ganska förutsägbar genre. Men var också omåttligt kommersiell framgångsrik tack vare det.
   Kamen var för övrigt med och skrev den låten tillsammans med Adams och hans producent Robert John Lange. Och strofer från hitlåten förekommer också i en symfonisk version på den nästan tio minuter långa finallåten som avslutar filmmusiken på den här skivan som spår 8.
   Kamens musiktema är genomgående symfoniskt med stor stråkorkester och är väl egentligen klassisk musik för den som inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik. Som jag exempelvis. Ändå är det varierande musik som går från triumferande och maffiga arrangemang via lugnare, vemodigare men ändå dramatiska inslag med flöjt och harpa till sekvenser av gammal folkmusik med oboe och harpa.
   Förutom Adams-låten innehåller soundtracket ytterligare en konventionell låt som väl på engelska kan kallas ”hidden gem”. Ett unikt spår med Jeff Lynne, en låt och produktion som Lynne aldrig har upprepat i något annat sammanhang. En oväntat återhållen Lynne-produktion. Visserligen med ett Phil Spector-liknande eko men i övrigt ett lugnt och fint arrangemang, allt skrivet tillsammans med Kamen. Till kören har Lynne hittat ett nytt fynd i den amerikanska sångerskan Julianna Raye. Ett samarbete som året efter resulterade i Rayes debutalbum ”Something peculiar” som just Lynne producerade.

Låtarna:
1. Overture/A Prisoner of the Crusades (8:27)
2. Sir Guy of Gisborne/The Escape to Sherwood (7:27)
3. Little John/The Band in the Forest (4:52)
4. The Sheriff and His Witch (6:03)
5. Maid Marian (2:57)
6. Training/Robin Hood, Prince of Thieves (5:15)
7. Marian at the Waterfall (5:34)
8. The Abduction/The Final Battle at the Gallows (9:53)
9. (Everything I Do) I Do It for You – Bryan Adams (6:38)
10. Wild Times – Jeff Lynne (3:12)

/ Håkan

Imponerande show

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/1 1984.

DORIS ROBERTSSON
Lord Nelson, Örebro 27 januari 1984

Med bara en dags förberedelse och repetition genomförde Doris Robertsson, vanligtvis vid revyn ”Swing it, Hjalmar”, en imponerande rockshow i fredagskväll. En konsert som vara identisk med den framgåmngsrika showen hon framförde på Alexandra förra året.
   1983 debuterade Doris på skiva med ”Svart romans” (Radio Studio). En skiva med övervägande covers och tämligen okända låtar med poetiska och starka texter skrivna av plattans producent, Janne Ferm.
   Även musiken på den skivan var känsligt arrangerad för att understryka den starka poesin. Och i centrum stod Doris själv och formade varje låt till sin egen.
   På scen blev det helt annorlunda förutsättningar. Rockmusiken dominerade. Doris mycket starka och kraftfulla röst överröstade det egna kompbandet som ändå lät förvånansvärt tätts trots några smärre mixningsproblem.
   Det fem man starka kompet, som även fungerar som egen enhet under namnet Slips, kunde materialet sedam förra årets turné men det var ändå ett mindre underverk att allt fungerade så smärtfritt efter bara en dags repetition.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.