Blogginlägg från 2012-02-06

LIVE#16: Totta 2002

TOTTA
El Sombrero, Örebro 26 april 2002

Torsten Näslund, kort och gott kallad Totta i allmänhetens ögon, hade på 70-talet framträdande rötter i Göteborgs progghistoria, främst som sångare i Nynningen och Nationalteatern, men blev senare också ledare för Tottas Bluesband. Bluesbandet startade som ett rent hobbyband 1977 och först när Nationalteatern splittrades 1981 blev det skivor och turnéer på en mer seriös nivå.
   Åren fram till 1985, när bandet officiellt splittrades efter ANC-galan i november, kantades av åtskilliga skivor (ofta liveinspelade) och ännu fler turnéer. Totta fortsatte i två parallella men halvsatsande band, Varmare Än Körv och Totta & Hot'n'tots (resulterade i ett album 1989), och en Sverigeturné med det återförenade Tottas Bluesband våren 1988 bakom Ron Wood. Totta fortsatte sedan med eget band och återförenade tillfälligt Nationalteaterns Rockorkester 1991 innan det stora kommersiella genombrottet som soloartist inträffade 1995.
   Då släpptes Tottas första album på EMI, ”Totta”, med Dan Hylander vid rodret som både låtskrivare och producent. Och hits som ”Alltid inom mig” (duetten med Josefin Nilsson) och ”En clown i mina kläder”. Framgångarna fortsatte 1996 med ”Totta 2” och så vidare (exempelvis ”Totta 4” som hade underrubriken ”Duetterna” där Totta sjöng tillsammans med många olika sångerskor) innan ”Totta 5; Turnén” dök upp tidigt 2002 några månader före ovannämnda konsert. En skiva, efter modell Jackson Brownes ”Running on empty”, inspelad live, på hotellrum och i pianobarer. Där känslan skulle vara viktigare än tekniken. Och de ofta äldre amerikanska coverlåtarna stod som spön i backen.
   Under april tog Totta det här konceptet ut på turné omgiven av bara två gitarrister, den legendariske Bengan Blomgren och den nästan ännu mer fantastiske musikern Johan Lindström. Konserten såg på pappret ut som en liten anspråkslös föreställning utan större allvar, engagemang eller kommersiella krav. Men konserten blev både en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers som jag omöjligt kunde lista den där trånga och heta kvällen.
   Recensionen är dessutom en av mina personliga höjdpunkter av alla konsertrecensioner som jag har skrivit. Utskriven, formulerad och sammansatt under ett fantastisk positivt rus. Där känslorna märkbart darrade när jag knackade ner min recension tidigt på lördagen efter den fantastiska konserten. En konsert som jag utan tvekan gav maximala fem i betyg och som sagt var så full av känslor med många avklädda magiska arrangemang att jag föll handlöst där och då. Inte ens störd av pladdret i den närliggande baren bredvid.
   Det här var nämligen på den tiden som den lilla legendariska puben/rockklubben El Sombrero, uppe på andra våningen på Storgatan i Örebro, hade en liten staketinramad scen ute på golvet långtifrån perfekt placerad i lokalen. Fråga den extremt skygge Dave Edmunds som bara två veckor innan Totta-konserten gjorde en solokonsert och mellan scen och loge räddhågset fick smyga längs väggarna och bokstavligen tränga sig fram i publiken till och från scen…
   Bland alla covers framförde Totta en exklusivt nyskriven låt, ”Sex fot under”, som när den senare kom på skiva hösten 2002 visade sig vara skriven av Mauro Scocco. På det Johan Lindström-producerade albumet ”Bortom månen & mars” som jag utan vidare utsåg till det årets bästa svenska album när skivåret 2002 skulle sammanfattas vid årsskiftet. Texten till ”Sex fot under” blev en nästan otäck verklighet drygt tre år senare när Totta sommaren 2005 tragiskt avled i sviterna av en grym cancer:
   En dag ska jag ligga sex fot under marken,
   Höra regnet som droppar och fåglarna i parken.
   Inga skulder att reglera, ingen sorg att bära på.
   Bara en sten med mitt namn och folk som kommer och går.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 2002.

DET BÄSTA JAG HAR UPPLEVT MED TOTTA

Det spelar ingen roll hur ofta man ser en konsert med Totta, och det har blivit ett antal gånger under de senaste åren, för han har en unik känsla att närma sig materialet på olika sätt i olika lokaler under olika förutsättningar.
   Men det han presenterade i fredagskväll var nog det mest överraskande, det mest magiska och det allra bästa jag någonsin upplevt med denne legendariske göteborgare.
   Var och varannan helg har jag gått på konsert den här våren. Ofta nöjd, ibland imponerad men sällan så ordentligt övertygad och uppsluppet glad som i fredagskväll.
   Totta, slidegitarristen Johan Lindström och den ständige vapendragaren och gitarristen Bengan Blomgren, som satt ned på varsin stol, spelade upp en sällan skådad repertoar. Som kom från hjärtat, som kom från många års skivsamlande och som kom från det musikaliska epicentrum där känsla och emotionell kraft möts.
   Inför flera hundra i publiken valde Totta, mycket modigt, att hoppa över de flesta av sina så kallade obligatoriska hits och istället framföra en utökad version av den senaste älskvärda liveskivan ”Totta 5”. Det var stundtals så att jag knappt trodde mina öron, än mindre kunde identifiera många av de gamla coverlåtarna men jag njöt ändå av varje sekund.
   Det kändes som om vi alla hade blivit ínbjudna till Tottas vardagsrum, eller möjligen till hotellrummet i Mexico, där två genuina musiker och en röst bestämt sig för att rada upp en gränslös blandning av sina älsklingslåtar.
   Med många Dylan-låtar som ryggrad lyckades Totta under nästan två timmar navigera sig perfekt igenom en alldeles förtjusande repertoar. Som också innehöll en helt ny låt, ”Sex fot under”, som inte skämdes i sin omgivning.
   Det var musik med arrangemang som med väldigt liten marginal överröstade pladdrandet i baren. Men det var också musik som med ödmjukhet och spontanitet träffade hjärtat utan omvägar.
   Från första till sista stund när Totta så elegant knöt ihop denna oerhört sinnliga säck av pärlor till låtar med ”Well after all is said and done, gotta move while it’s still fun, but let me walk before they make me run”.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.