Blogginlägg från december, 2011

2011 års Topp 20

1. KAJSA GRYTT: En kvinna under påverkan
1. NICK LOWE: The old magic
3. ANNA TERNHEIM: The night visitor
4. STEVE EARLE: I’ll never get out of this world alive
5. RYAN ADAMS: Ashes & fire
6. THE DECEMBERISTS: The king is dead
7. KURT VILE: Smoke rings for my halo
8. DEADMAN: Take up your mat and walk
9. FOUNTAINS OF WAYNE: Sky full of holes
10. ME AND MY ARMY: Thank God for sending demons
11. RON SEXSMITH: Long player late bloomer
12. THE BAND OF HEATHENS: Top hat crown & the clapmaster’s son
13. LUCINDA WILLIAMS: Blessed
14. ISRAEL NASH GRIPKA: Barn doors and concrete floors
15. EMMYLOU HARRIS: Hard bargain
16. LYKKE LI: Wounded rhymes
17. ANDREAS MATTSSON: Kick death’s ass
18. ADELE: 21
19. ADAM HOOD: The shape of things
20. DEPORTEES: Islands & shores

Ja, ni ser rätt. Efter hårda förhandlingar med mig själv kunde jag inte på något vis skilja årets två bästa skivor åt. Kanske beror det på att det är artister, musik och språk som är så fundamentalt olika att de egentligen inte går att jämföras eller ställas mot varandra.
   Upplevelsen av första lyssningen på Kajsa Grytts fenomenalt välljudande skiva, där i april på en buss mellan Karlskoga och Örebro, lever fortfarande väldigt tydligt i mitt medvetande. Där och då var det musikaliska gränser som sprängdes och Kajsas låtar framstod som oerhört ljuvliga skapelser.
   Att lyssna på Nick Lowes första skiva på fyra år var inte mindre omtumlande fast den musikaliskt lever ett betydligt lugnare, behagligare och mer tidlöst liv. Tack vare Håkan Olsson på Rootsy hade jag skivan i min hand sex veckor innan release och under upprepade lyssningar blev magin bara större och större.
   Den där exklusivt lågmälda magin genomsyrade också Anna Ternheims nya skiva som lyste upp höstens mörka tid mycket effektivt.
   Resten av listan, på årets bästa skivor enligt mig, är faktiskt en gränslös blandning av artister, musiksorter, kända namn och totalt mindre kända namn. Årsbästalistan 2011 är kanske den mest spretiga och splittrade topplistan jag har plockat ihop någonsin. Hursomhelst är det fantastisk musik som gjorde musikåret 2011 fantastiskt.

/ Håkan

Två varianter på jul med Darlene Love

Årets jullåt på julafton, precis som alla andra år, är ”Christmas (baby please come home)” med Darlene Love och hennes traditionella framförande på Lettermans amerikanska tv-show i New York. Låten, som skrevs av Phil Spector tillsammans med Ellie Greenwich och Jeff Barry, var den enda originallåten på en av tidernas största julalbum, ”A christmas gift for you”, som kom lagom till julen 1963.
   Låten, som även släpptes på singel i december 1963 (Philles 119), producerades också av Spector i en sedvanlig Wall Of Sound-produktion och har genom åren blivit en klassiker.
   Inför årets jul letade jag fler jullåtar här och där och hittade ytterligare en intressant låt med Darlene Love vid mikrofonen, ”All alone on Christmas” från filmen ”Home alone 2” 1993. En låt skriven, arrangerad och producerad av Steve Van Zandt med E Street band i kompet och gjord på ett sätt som påminner mycket om Phil Spectors stora monumentala sound. Här med Clarence Clemons mäktiga saxofon som ledande instrument. Som ni kan se och höra här nedan.

God Jul!


Darlene Love och E Street Band 1993. Från vänster Max Weinberg, Clarence Clemons, Darlene, Steve Van Zandt, Gary Tallent och Danny Federici.



/ Håkan

Fler brittiska jullåtar

Här kommer ytterligare en osorterad mängd intressanta YouTube-klipp med julanknytning:

Först är det T Rex med “Christmas bop”, en indragen julsingel från 1975, och en Marc Bolan på topp.


En maffigt exemplarisk och liveinspelad jullåt med The Who, “Christmas”, hämtat från ”Tommy”.


Coldplays tämligen färska jullåt "Christmas lights" från förra året.


Jethro Tulls gamla single-b-sida “Christmas song” i en färskare version inspelad i Mannheim, Germany 1992.


Engelska Squeeze gav ut en julsingel I December 1979, “Christmas day”.


Personlige Julian Cope gör sin låt “Christmas mourning” hämtad från en BBC Session.


Skotska Glasvegas fantastiska jullåt "A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)" har faktiskt blivit tre år gammal men är lika bra ändå.


Så avslutar vid dagens dos med julmusik med Neil Innes ”Dear father Christmas” från 1984.


/ Håkan

"A Christmas record"

A Christmas record (Ze Records, 1982)
Som jag sa redan i måndags är det många skivbolag som vill göra sin egen julskiva med sina egna artister. Amerikanska Ze Records gjorde sin 1981 men skivan jag äger är den uppdaterade varianten från året därpå. Med nio låtar där ordet Christmas är flitigt förekommande i låttitlarna men materialet är genomgående nyskrivet och skivan är långtifrån traditionell i sin struktur.
   Soundet på skivan är modernt, elektroniskt, rytmiskt och ibland svängigt med ofta rapinslag. Med artister som runt 1980 gör sin skivdebut. Sångerskan Cristina, med det okända efternamnet Monet-Palaci, har franskamerikanskt ursprung och låter i mina öron som Madonna några år för tidigt. I en produktion av bröderna Was.
   Den klassiska duon Suicide passar in bra i sammanhanget. Elektronisk punk med maskinella syntar där Alan Vega sjunger långsamt i en suggestiv och slö melodi av monoton sort.
   Bakom namnet The Three Courgettes döljer sig den tjeckisktyska jazzbluessångerskan Barb Jungr. En mix av soul och doowop, som en långsam George Michael-låt.
   James Whites bidrag är än mer avancerat och udda i sin improviserade jazz/funk/punk-prägel med rap och saxofon som huvudinstrument.
   Jag vänder på skivan och får direkt en av albumets höjdpunkter. New wave-gruppen Waitresses från Akron (med viss Stiff-koppling) där rock, gitarriff, blås och latininspirerade rytmer är framträdande tillsammans med Patty Donahues röst.
   August Darnell, mer känd som Kid Creole, gör ett av sina få och unika inslag under eget namn. En givetvis latinkryddad och lång, lång låt som dock ger få intryck i efterhand.
   Material med sångerskan Nona Hendryx mixar inte överraskande jazz med soul. Slagverk möter bassolo och det slutar tämligen händelsefattigt.
   Numera kände producenten Don Was gjorde sin professionella premiär i Was (Not Was) utan att sätta några musikaliskt viktiga spår efter sig. ”Christmas time in the Motor City” är en snabb och skämtsam låt där tankarna går åt Eddie Murphys håll.
   På skivans nionde och sista låt blir jag äntligen tillfredsställd med en låt som inte alls passar in i skivans övriga musikaliska profil. Davitt Sigerson skulle senare bli känd som producent (Bangles, Olivia Newton-John, Carly Simon, Tori Amos, Cock Robin med flera), låtskrivare, sångare och journalist (Melody Maker och Rolling Stone) gör här akustisk pop där pianot glänser i den fina melodin. Slutet gott, trots allt.

Side One
1. "Things Fall Apart"   Cristina 4:30
2. "Hey Lord"   Suicide 3:24
3. "Christmas Is Coming"   The Three Courgettes 3:30
4. "Christmas With Satan"   James White 6:10

Side Two
1. "Christmas Wrapping"   The Waitresses 4:30
2. "Christmas On Riverside Drive"   August Darnell 3:24
3. "It's A Holiday"   Material with Nona Hendryx 3:30
4. "Christmas Time In The Motor City"   Was (Not Was) 6:10
5. "It's A Big Country"   Davitt Sigerson 5:21

/ Håkan

Popmusikens finaste sound kommer från Wales

Ofta har det varit de små nästan osynliga artisterna som lyst som starkast i mitt musikaliska hjärta. I den beskrivningen passar IAN GOMM in alldeles förträffligt. Som medlem i Brinsley Schwarz stod han tveklöst i skuggan av Nick Lowe och när Ian 1978, efter flera års paus i offentligheten och tre år efter Brinsleys splittring, började spela in och ge ut skivor under eget namn stod han fortfarande i skuggan – nu av den stora kommersiella musikbranschen.
   Han var som soloartist varken spektakulär, visuellt framträdande eller hade en image som drog till sig uppmärksamhet. Ian hade visat sig vara en alldeles lysande låtskrivare redan under Brinsley-tiden, där han ibland också tog mikrofonen, och som soloartist utvecklades skrivandet ytterligare. Under sin tämligen sporadiska solokarriär, som knappast kan kallas karriär i egentlig mening för en så jordnära och naturlig människa som Ian, har det främst varit egna låtar på repertoaren men han har också skrivit låtar till andra artister och jobbat som både producent och tekniker i andra sammanhang. Hela tiden från sitt hem i Llanfair Caereinion i norra Wales dit han emigrerade redan 1975.
   Med sedvanlig hjälp av min vän Lasse Kärrbäck har vi satt ihop en tämligen heltäckande diskografi om Ian Gomm som inkluderar både hans egna skivor och sidoprojekt. Redan i januari 2009 gjorde vi en första variant på diskografi, dock en både bild- och textmässigt tunn historia, men vi har nu hittat formen för diskografier där det finns utrymme för både biografi och alla spännande stickspår i karriären. Efter diskografier med Brinsley Schwarz, Billy Bremner och Nick Lowe var det tämligen naturligt att fortsätta med Ian Gomm.
   Från första singelspåret 1978, en cover på Chuck Berrys ”Come on, till duettskivan från förra året med amerikanen Jeb Loy Nichols, ”Only time will tell”, har Ian Gomm figurerat i många olika sammanhang. Från teknikeruppdrag med udda namn som Stranglers, Van Der Graaf Generator, Peter Hammill och Amon Düül via produktioner åt Bees Make Honey och Malcolm Morley, låtskrivande åt Sky och The Sinatras till alla alltmer sporadiska skivor under eget namn är Ian Gomm ett musikaliskt namn att ta på allvar.
   En av Ian Gomms mest spridda låtar är ”Cruel to be kind”. En låt som han en gång i tiden, under Brinsleys sista dagar, skrev tillsammans med Nick Lowe. Spelades först in av Brinsley men gruppen sprack innan skivan gavs ut men just den inspelningen dök i maj 1978 upp under Lowes namn på en singel-b-sida. Lowe skulle sedan spela in den på nytt med Rockpile, ge ut den på ”Labour of lust”-albumet, förvandla låten till en populär konsertlåt innan Brinsleys originalalbum ”It’s all over now” släpptes 1988.
   Ian Gomm har på senare år också spelat in sin egen version av ”Cruel to be kind”. Först på den Japan-pressade ”Crazy for you” (1997) och sedan på Nick Lowe-tributen ”Lowe profile” (2005).
   I våra projekt med diskografier är både jag och Kärrbäck vana med att det dyker upp tidigare okända uppgifter, udda obskyra skivor och ibland otroligt spännande information i ämnet. Men i Ian Gomms fall var det mer än så. När vi startade informationsjakten om Ian Gomm på skiva upptäckte vi en mycket lågprofilerad verksamhet i Ian Gomms karriär: Under pseudonym har Ian skrivit och spelat in en mängd fotbollslåtar åt olika fotbollslag. Lasse Kärrbäck har gjort ett enormt jobb med att spåra upp alla de låtarna och sedan sökt (ibland med hjälp av Ian själv) detaljerad information med bildomslag. Just den grenen blev till slut så omfattande att vi gjorde en särskild diskografi med bara fotbollslåtar som finns här.

Under mitt och Lars arbete med de här diskografierna har vi kommit i kontakt med många människor och informationskällor. En av de finaste kommentarerna fick vi av den engelske journalisten och författaren John Blaney, som skrivit åtskilliga diskografiböcker om Paul McCartney och John Lennon och nu senast den nya pubrockbibeln "A Howlin' Wind". Blaney fick läsa vår Ian Gomm-diskografi och fällde följande kommentar:
   "You have done a fantastic job with the website. There is lots of information and records that I didn't know about."

Lars var även i kontakt med Ian Gomm själv som förutom en massa viktiga detaljer även kunde förmedla följande intressanta anekdot:
   "“One of the best moments of my musical career was back in the 70’s when Brinsley Schwarz was supporting Paul McCartney & Wings on his UK comeback tour. It was back in the hotel after the show and Linda had gone to bed early,” recalls Ian.” Paul’s personal roadie invited a few of us back to his room for a midnight sing along. He had said to me earlier at the bar how it was a shame that Paul had refused to sing any Beatles songs for years. To my surprise Paul was there too. The lights were dimmed as two acoustic guitars and a bottle of whisky miraculously appeared,
   I grabbed one of the guitars and Paul had the other one. I noticed that even though he was a left handed player he strummed this right-handed acoustic as a left-hander would, that is in mirror reverse, it was very clever. After a few Chuck Berry songs everyone was singing along. Never being one to hold back I started strumming ‘Love Me Do’ and to everyone’s surprise Paul was singing along too. Not only that but when we got to the middle eight I looked up to see Paul McCartney looking a my fingers to see how the chords shapes went. Come on, now he plays old Beatles songs all the time!”

Välkomna till en spännande genomgång av Ian Gomms historia på skiva.

/ Håkan

Ian Gomm English Discography

IAN ROBERT GOMM föddes 17 mars 1947 i Chiswick i västra London. Hans första musikaliska intresse gav honom favoriter som The Ventures, The Everly Brothers och The Beatles. Ian var tidigt tekniskt intresserad och gick som teknikerlärling på EMI Ltd i Hayes, London, medan han i slutet på 60-talet spelade både komp- och sologitarr i många olika halvprofessionella band där han ofta var ledare. De r&b-baserade grupperna uppträdde i västra London på klubbar och pubar och spelade också förband till grupper som The Who, Pink Floyd och The Move.
   Första bandet för Ian hette Unit 4 (ej att förväxlas med den samtida engelska hitgruppen Unit 4 + 2) och sedan spelade han i The Unknowns, The Triangle, The Generation och The Daisy Showband där också basisten Colin Bass var medlem. Bass fortsatte sedan i Velvet Opera.
   I september 1970 svarade Gomm på en annons i Melody Maker där Dave Robinson, manager för gruppen Brinsley Schwartz, sökte efter en ”rhythm/lead guitarist with vocal ability to sing, write and play any other instruments, interested or into country flavored music”. Ian passade in perfekt på den beskrivningen, sökte och fick jobbet samma månad.
   Åren med Brinsley Schwartz och bandets diskografi finns dokumenterat här.

Tack vare min vän Lasse Kärrbäcks goda kontakter med Ian Gomm kan jag här exklusivt presentera unika bilddokument från Ian Gomms första stapplande steg i artistbranschen från mitten av 60-talet. Samtliga grupper var stationerade i västra London. Innan det blev 70-tal och Brinsley Schwarz kom in i bilden.


1964 Unit 4: Ian Gomm (gitarr), Martin Davis (bas), Frank Kennington (sång) och Simon ? (trummor)

1965 The Unknowns: Ian Gomm (gitarr), Martin Davis (gitarr), Jerry ? (sång), Maurice ? (bas) och Ian ? (trummor).


1966 The Generation: Ian Gomm (gitarr/sång), Martin Davis (gitarr), Maurice ? (bas) och Ian ? (trummor).

1967/8
The Triangle:
Ian Gomm (gitarr/sång)
Ian McGinnes (bas)
Gordon Edwards (trummor)







Ian Gomm berättar idag: “The Triangle Group who supported Pink Floyd at The Boat House (Kew) 25th October 1968 (London, England). The audience booed The Pink Floyd off the stage that night and The Triangle had to go back on and play again to stop a near riot!

The Daisy Showband, som ibland kallades Dumpkoff, bestod 1969 av Ian Gomm (gitarr/sång), Colin Bass (bas) och Roger ? (trummor).



Redan som medlem i Brinsley Schwartz började Ian Gomm arbeta i studion som musiker. Tillsammans med sina bandkollegor spelade han på skivor med Ernie Graham ("Ernie Graham", 1971), Frankie Miller ("Once in a blue moon", 1972) och Dave Edmunds ("Subtle as a flying mallet", 1975). Här har jag skrivit om de tre skivorna.


När Brinsley Schwartz splittrades i mars 1975 flyttade Gomm med fru Karen och familjen, dottern Heidi och sonen Sam, till Wales och den lilla byn Llanfair Caereinion långt upp i County Powys. Där började Ian med att bygga om inspelningsstudion Foel Recording Studio, som basisten i Hawkwind Dave Anderson var med och ägde, där han också blev anställd som tekniker och producent.










Ian Gomm på plats bakom mixer-
bordet
i Foel
Recording
Studio.


Bland de första tekniker-uppdragen för Ian var i mars 1976 när en ny engelsk grupp som hette The Stranglers anlände till byn och studion i en glassbuss som ägdes av trummisen... De fyra medlemmarna ville spela in fyra demos, låtarna "Peaches", "Down In The Sewer", "Tomorrow was hereafter" och "Bitching", som senare skulle leda till skivkontrakt för gruppen.
   1992 släpptes de här inspelningar på skiva, "The Early Years '74 '75 '76 Rare Live and Unreleased", med Stranglers.



Mellan 27 juni och 4 juli 1976 jobbade Ian Gomm som tekniker (tillsammans med Pat Moran) på inspelningarna i Foel Studios för albumet "Over" med sångaren från Van Der Graaf Generator, Peter Hammill som släpptes 1977.








1977 mixade Ian musiken på Amon Düül II:s album "Almost Alive...And Looking Fine". Och producerade den engelska pubrockgruppen Bees Make Honeys ep "Bees Make Honey". Samma år jobbade han som tekniker på Van Der Graaf Generators album "The Quiet Zone, the Pleasure Dome".

1978 fick Ian Gomm skivkontrakt som soloartist på det engelska skivbolaget Albion Records. Bolaget startades ursprungligen 1976 som ett management och en bokningsfirma av Ian Grant, Dai Davies (tidigare manager åt bland annat Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och Stranglers) och Derek Savage och började ge ut skivor 1978 av vilka "Come on" med Gomm blev den första.
   1978 distribuerades Albion av EMI, 1979 av Arista och från 1980 till 1984 av Spartan.



24 mars 1978
IAN GOMM
Come on (Chuck Berry)
Darkest night (Ian Gomm)
(Albion ION 1)
Producerad av Martin Rushent
   "Come on" var ursprungligen en singel med låtskrivaren (1961) men kanske mest känd som Rolling Stones debutsingel 1963.


I maj 1978 dök den första officiella versionen av Nick Lowe/Ian Gomm-låten "Cruel to be kind" upp på skiva. I en Brinsley Schwartz-inspelad version från 1974 men under Nick Lowes namn på b-sidan till singeln "Little Hitler". Lowe skulle snart spela in låten på nytt tillsammans med Rockpile där den hamnade på "Labour of lust"-albumet, medan originalversionen under Brinsley Schwartz namn inte skulle dyka upp tillfälligt förrän 1988 på albumet "It's all over now".





15 september 1978
IAN GOMM
Hold on (Ian Gomm)
Chicken run (Ian Gomm)
(Albion ION 2)
Producerad av Martin Rushent
   Två originallåtar från den kommande solodebuten "Summer holiday".








1978 12”
IAN GOMM
Hold on (Ian Gomm)
Chicken run (Ian Gomm)
(Albion 12-ION 2)
Producerad av Martin Rushent
   Gomms andra singel gavs också ut som 12" maxisingel med i stort sett identiskt innehåll som på 7”:an. Men speltiden på "Hold on" skiljer sig marginellt, är 2:36 på 7":an och 2:44 på 12”:an. Men b-sidan är lika lång på båda utgåvorna.





1978 medverkade Ian Gomm på två olika album. Dels på Paul Downes album "Still life" (Sweet Folk & Country) där han spelade gitarr och sjöng och dels på Norman Mourants album "It's hard to live on dreams" där Ian spelade basgitarr.








1978
IAN GOMM
Summer Holiday
(Albion ALBG 100)
Producerad av Martin Rushent

Hooked on love (Ian Gomm)
Sad Affair (Ian Gomm)
Black and White (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Hold On (Ian Gomm)
Airplane (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
That's the Way I Rock 'n' Roll (Ian Gomm)
Dirty lies (Ian Gomm)
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
Chicken run (Ian Gomm)
Another Year (Ian Gomm)
   Debutalbum, tio originallåtar och två covers. "Hooked on love" är en gammal Brinsley Schwartz-låt från "Please don't ever change" (1973). Låten "You can't do that" fanns med på Beatles album “A hard day’s night” från 1964.

   Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Herbie Flowers, bas, Chris Parren, keyboards, och Barry deSouza, trummor.



23 februari 1979
IAN GOMM
24 Hour Service (Ian Gomm)
Black and White (Ian Gomm)
(Albion ION 5)
Producerad av Martin Rushent
   Två låtar från albumet.


I USA tillhörde Ian Gomm Stiff-klanen och skivbolaget Stiff/Epic släppte ”Summer holiday” i USA i juli 1979 men med den nya lite vitsiga titeln titeln ”Gomm with the Wind” där låtarna presenterades i en annan ordning. (Egentligen var det bara "Hold on"-låten som flyttats fram till förstalåt på albumet).
   I samband med albumet släpptes just ”Hold On” på singel och blev populär på collegeradio och började klättra på Billboards Hot 100 där den som bäst nådde en hedrande 12:e-plats på hösten. Framgångarna gjorde att Ian med grupp fick agera förband på Dire Straits USA-turné i september/oktober 1979. Ian kompades då av Ray "Taff" Williams, gitarr, Nick Glennie-Smith, keyboards, Rod Demick, bas, och Alan Coulter, trummor.


Ian Gomms band 1979. Vid en konsert på Hope 'n' Anchor i London. Från vänster Ray Taff Williams, Alan Coulter, Ian Gomm, Nick Glennie-Smith (skymd) och Rod Demick (halvt skymd).

När Dire Straits återvände till Europa för turné fortsatte Gomm med band att turnera i USA. Samtidigt som relanseringen av Gomms debutalbum i USA bytte Gomms skivbolag Albion distributör i England, från United Artists till Arista. Skivan släpptes då på nytt även i England med samma titel och låtordning som i USA. Och den ursprungliga singeln ”Hold on”/”Chicken run” släpptes också på nytt men med nytt skivnummer, se nedan.


1979
IAN GOMM
"Talks"
(Stiff/Epic GOMM 1)

Come On (Chuck Berry)
That's the Way I Rock 'n' Roll (Ian Gomm)
Hooked on love (Ian Gomm)
Hold On (Ian Gomm)
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
24 Hour Service (Ian Gomm)
   En obskyr och tämligen unik skiva med undertiteln "Stiff Records Radio Interview D.J. Album". En promotionskiva riktad till den amerikanska marknaden. Utgiven i USA men tillverkad i England. På en amerikansk etikett... Radiokanaler och dj:s var målgruppen för skivan. Låtarna (se ovan) är alla hämtade från "Summer holiday"-albumet (eller "Gomm with the wind" som den här på amerikanskt vis kallas på omslaget och etiketten) blandas med inspelade intervjusvar av Ian på färdigkonstruerade frågor.

Även i Holland släpptes Ians "Summer holiday"-album 1979 med både ett nytt omslag och en ny titel, "Come on", på ett helt annat skivbolag (Ariola). Men med exakt samma låtordning som på originalet.






1979
IAN GOMM
Gomm with the wind
(Albion DAI 1)
Producerad av Martin Rushent

Hold On (Ian Gomm)
Hooked on love (Ian Gomm)
Sad Affair (Ian Gomm)
Black and White (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Airplane (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
That's the Way I Rock 'n' Roll (Ian Gomm)
Dirty lies (Ian Gomm)
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
Chicken run (Ian Gomm)
Another Year (Ian Gomm)
   Se info ovan. Låtarna är identiska med "Summer holiday"-albumet men i en annan ordning.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Herbie Flowers, bas, Chris Parren, keyboards, och Barry deSouza, trummor.



1979
IAN GOMM: Gomm with the wind (Albion TC-DAI 1)
"Gomm with the wind" släpptes även som kassett. Med samma låtordning som på albumet.









5 oktober 1979
IAN GOMM
Hold On (Ian Gomm)
Chicken run (Ian Gomm)
(Albion DEL 7)
Producerad av Martin Rushent
   Ett nytt distributionsavtal, nu med Arista, och den oväntade USA-succén gjorde att Gomms andra singel gavs ut på nytt med ny etikettdesign och nytt skivnummer.



1979 släpptes den första officiella versionen av Nick Lowe/Ian Gomm-låten "God bless (whoever made you)" med Jona Lewie. En låt som ursprungligen spelades in av Brinsley Schwarz 1974 men inte gavs ut med den gruppen förrän 1988 på albumet "It's all over now".
   Samma år skrev Ian låten "Carillion" tillsammans med sin basist Herbie Flowers. Herbie spelar också bas i gruppen Sky och låten hamnade på gruppens första album "Sky".
   Ian Gomm fick sin första guldskiva för kompositionen "Carillion". Se till höger.








April 1980
IAN GOMM
Slow dancing (Jack Tempchin)
It don’t help (Ian Gomm)
(Albion DEL 10)
Producerad av Martin Rushent
   Försmak från nästa Gomm-album. A-sidans amerikanska cover hade rötterna i gruppen Funky Kings repertoar där låtskrivaren Jack Tempchin var medlem. "Slow dancing" fanns med på den gruppens debutalbum från 1976.



1980
IAN GOMM
Man on a mountain (Ian Gomm)
It don’t help (Ian Gomm)
(Albion DEL 12, Sverige)
Producerad av Martin Rushent
   En Sverige-utgiven Gomm-singel med två låtar från kommande albumet.








1980
IAN GOMM
Ian Gomm Demonstrates
(Albion Music Ltd GOMM1)

Only you (knowing me) (Ian Gomm)
You can't put me down (Ian Gomm)
Lonely avenue (Ian Gomm)
Let's stick together (Ian Gomm)
Only you (Ian Gomm)
Magic spell (Ian Gomm)
   På Ian Gomms hemsida finns en diskografi med hans skivor, både engelska och amerikanska, och där förekommer en skiva med titeln "Ian Gomm demonstrates" som påstås utgiven 1981. En skiva som är näst intill omöjlig att spåra eller hitta information om. Ian Gomm själv meddelar att skivan aldrig gavs ut utan enbart fungerade som en förlagsskiva med demolåtar som skulle säljas till andra artister.
   Skivan är enligt omslaget "utgiven" av Albion Music Ltd 1980 och innehåller sex låtar som vi varken förr eller senare har hört med Ian Gomm eller någon annan artist. Däremot är det flera titlar på den här skivan som känns bekanta i andra sammanhang...



Augusti 1980
IAN GOMM
What a blow
(Albion DAI 5) eller (Albion ALB 102)
Producerad av Martin Rushent

1. Man on a Mountain (Ian Gomm)
2. Jealousy (Ian Gomm)
3. Slow Dancing (Jack Tempchin)
4. Jaguar (Ian Gomm)
5. Ooh What a Night (Ian Gomm)
6. What a Blow (Ian Gomm)
7. Nobody's Fool (Ian Gomm)
8. Here It Comes Again (Ian Gomm)
9. It Don't Help (Ian Gomm)
10. When Sleep Is Just Enough (Ian Gomm)
11. Words of Love (Buddy Holly)
12. I Just Wanna Stay Here (Ian Gomm)
   Andra albumet med tio originallåtar och två covers. Buddy Holly spelade in och gav ut "Words of love" på skiva 1957. Även Beatles gjorde en cover på låten till ”Beatles for sale”-albumet 1964.

På följande låtar, 1, 2, 3, 6, 7:
Ian Gomm, sång och gitarr, Taff Williams, gitarr, Rod Demick, bas, Nick Glennie-Smith, keyboards, Alan Coulter, trummor, och Alla + Martin Rushent, bakgrundssång.

På dessa låtar, 4, 5, 8, 9, 10, 11, 12:
Ian Gomm, sång och gitarr, Chris Parren, keyboards, Barry deSouza, trummor, Malcolm Morley, keyboards, B. J. Cole, pedal steel (på “When Sleep Is Just Enough”), Raf Ravenscroft, allt blås, Ian och Martin Rushent, bakgrundssång.



1980 skrev Ian Gomm och Herbie Flowers, basisten som spelade på Gomms första album "Summer holiday", två låtar tillsammans, "Just for you" och "Big George". Den förstnämnda släpptes på en Herbie Flowers-singel, båda låtarna finns med på Flowers album "A little potty" (1980) och "Big George" kom också som b-sida till Flowers "Burlington Bertie (Tramp)" (1981).
   Den walesiska sångerskan Iris Williams spelade också in "Just for you" 1981. Gav ut den både som singel och på ett album som fick namn efter just den Gomm-låten.



September 1980
IAN GOMM
Jealousy (Ian Gomm)
Hooked On Love (American version) (Ian Gomm)
(Albion ION 1001)
Producerad av Martin Rushent
   A-sidan från från "What a blow" och b-sidan, i en amerikaniserad version, från "Summer holiday"-albumet.


Februari 1981
ROD DEMICK & IAN GOMM
I’m in a heartache (Ian Gomm/Rod Demick)
Missing you (Ian Gomm/Rod Demick)
(Virgin VS 399)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
   En överraskande duett med Ian och hans basist Rod Demick. Låten på a-sidan skulle dyka upp i en soloversion med Ian på nästa album, "The village voice", och även på en singel 1982. B-sidan skulle däremot bara komma ut en enda gång på skiva.


I januari 1981 producerade Ian Gomm/Nick Glennie-Smith en singel med gruppen The English, "Hooray for The English"/"When you fly" (Albion).








Juni 1981
IAN GOMM
I like you, I don’t love you (Ian Gomm/Nick Lowe)
Producerad av Ian Gomm & Nick Glennie-Smith
Nobody’s fool (Ian Gomm)
Producerad av Martin Rushent
(Albion ION 1016)
   Den nyinspelade A-sidan är en gammal Brinsley Schwartz-singellåt från 1975 och finns inte på något Gomm-album medan b-sidan är ett "What a blow"-spår.


1981 Flexi
IAN GOMM
You can’t catch me (Ian Gomm)
(The dB’s: Amplifier)
(999: Indian reservation 999)
(Hazel O’Connor: Runaway)
(Albion NYR 1, USA)
   En flexiskiva med fyra Albion-artister som gavs bort gratis tillsammans med New York Rocker-tidningen. Gomms "Your can't catch me" var en exklusiv försmak från albumet "The Village voice" som skulle komma året därpå.


1 februari 1982
Ian Gomm, som här kompas av skivbolagskollegorna i den amerikanska gruppen The dB's, medverkar på det svenska tv-programmet Måndagsbörsen (sm felaktigt har daterats 1981 på YouTube-länken). Först sjunger Ian "I just wanna stay here", intervjuas sedan och spelar därefter "Hold on”.
   Enligt ett klipp i Expressen träffades Gomm och bandet för första gången dagen före tv-programmet. I intervjun visar sig Gomm stå med båda fötterna på jorden utan ambition att bli någon superstjärna.
   - Jag har träffat för många superstjärnor som inte kllarat framgången. Jag kan ändå inte köra mer än en bil åt gången.
   Gomm beskrivs i artikeln som genomsympatisk och extremt vanlig och han hade inte mycket till övers för skivbrabnschen.
   - Ofta är det viktigare vem som äter middag med vem än hur musiken låter, sa Ian Gomm.

Här följer hela Måndagsbörsen-programmet från Hamburger Börs i Stockholm 1 februari 1981. Förutom Ian Gomm medverkar bland annat Björn Skifs, Extra (med Anne-Lie Rydé), The Go-Go's, The Db's och Hans Arnold. Programledare är Susanne Olsson och Staffan Schmidt.




Februari 1982
IAN GOMM
She’ll never take the place of you (Al Anderson)
Hole in the middle (Ian Gomm)
(Albion ION 1026)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
   Två låtar från kommande albumet "The village voice". A-sidan är en NRBQ-cover som med titeln “Never take the place of you” skrevs av bandets gitarrist till albumet “Tiddlywinks” som gavs ut i december 1979.



1982 producerade Ian Gomm en singel med Studio 2, "Devil and the deep blue sea"/"Nobody's fool" (inte Gomms låt!) (Albion).









November 1982
IAN GOMM
Leave it to the music (Ian Gomm/Bob Andrews)
Producerad av Ian Gomm/Bob Andrews/Nick Glennie-Smith
You can't catch me (Ian Gomm)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
(Albion ION 1040)
   Två låtar från kommande albumet "The village voice".






1983
IAN GOMM
The Village voice
(Albion ALB 112)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
utom *Producerad av Ian Gomm/Bob Andrews/Nick Glennie-Smith

Love Is Gone (Alex Call)
Hearts on fire* (Ian Gomm)
I'll Be Around (Lee Kosmin/Ian Gomm)
You Can't Catch Me (Ian Gomm)
Hole In The Middle (Ian Gomm)
Leave It To The Music* (Bob Andrews/Ian Gomm)
Louise (Ian Gomm)
Melody From Mars* (Ian Gomm)
I'm In A Heartache (Ian Gomm/Rod Demick)
She'll Never Take The Place Of You (Al Anderson)
Nobody Home (Ian Gomm/Lee Kosmin)
Murder In The Night (Ian Gomm/Rod Demick)
   Gomms tredje soloalbum innehåller 12 låtar inklusive två covers. "Love is gone" är en Clover-cover skriven av det bandets sångare och finns på deras album “Fourty niner” från 1971. Låtskrivarpartnern Lee Kosmin var en mindre känd engelsk pubrockfigur på 70-talet.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Bob Andrews, keyboards, Nick Glennie-Smith, keyboards, Rod Demick, bas och sång, Alan Coulter, trummor, Ray "Taff" Williams, gitarr och sång, och Phil Palmer, gitarr, och Raf Ravenscroft, saxofon.



1983
IAN GOMM: The Village voice (Albion CALB 112)
"The Village voice" släpptes även på kassett. Andra sidan av kassetten var en samling från Ian Gomms båda tidigare album "Summer holiday" och "What a blow" plus en singel från 1981, "I like you, I don't love you".






Februari 1983
IAN GOMM
I’m in a heartache (Ian Gomm/Rod Demick)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
City style (Ian Gomm/Rod Demick)
Producerad av Ian Gomm/Nick Glennie-Smith
Sad affair (Ian Gomm)
Producerad av Martin Rushent
(Albion ION 1043)
   Trelåts-singel där a-sidan är den gamla "I'm in a heartache"-låten som Ian först gjorde som duett med Rod Demick 1981 och sedan spelades in på nytt med Ian själv till albumet "The village voice". "City style" är en unik Gomm-låt som inte finns tillgänglig någon annanstans medan "Sad affair" överraskande är en gammal låt från fyra år gamla "Summer holiday"-albumet.


1983 medverkade Ian på en singel, "On the mountain" (Albion) med John David, basisten och låtskrivaren som turnerat med Dave Edmunds.
   Den engelska gruppen The Sinatras släppte en singel 1985, "I'm lonely", som Ian Gomm skrivit tillsammans med bandets sångare Tommy Hamilton.


1986 släppte Ian ett album i Tyskland, "What makes a man a..." (Pickup) som är identiskt med det engelska "Images"-albumet (se nedan) minus två låtar, "It's gotta be magic" och "Images".








1 september 1986
IAN GOMM
It’s got be magic (Ian Gomm/Rod Demick)
Play on (Ian Gomm)
Producerad av Ian Gomm
(Decal CYZ 7-116)
   Två låtar från kommande albumet "Images".









1986
IAN GOMM
Images
(Decal LIK 4)
Producerad av Ian Gomm

It's Gotta Be Magic (Ian Gomm/Rod Demick)
Little Lost Lamb (Ian Gomm)
Lego (Ian Gomm)
Modern Soul (Ian Gomm/Ian Bobby)
The State I'm In (Ian Gomm)
Cheap Hearts Hurt (Ian Gomm)
Play On (Ian Gomm)
Images (Ian Gomm)
What Makes A Man A... (Robin Pizer)
TV Times (Ian Gomm/Kenny Pickett)
That Girl (Ian Gomm/Steve Aparicio)
Beauty & The Beast (Ian Gomm)
Cry Myself To Sleep (Paul Kennerly)
Keep On Dancing (Ian Gomm/Bob Andrews)
   Gomms fjärde soloalbum med 14 låtar av vilka två är covers. "What Makes A Man A..." fanns, med hela titeln ”What makes a man a man”, med på den engelska gruppen Gypsys album ”English Gypsy” från 1971. Skriven av bandets gitarrist. Amerikanska The Judds gjorde originalet till "Cry myself to sleep" 1983 på albumet ”Wynonna & Naomi”. Skriven av engelsmannen Paul Kennerley (som stavas så).
   Låtskrivarpartners: Ian Bobby, elektronisk musiker(!), Kenny Pickett, en gång sångare i Creation och har skrivit låtar åt både Dave Edmunds och Billy Bremner, Steve Aparicio, vän med Gomm som har skrivit både låttexter och omslagstext till honom, Bob Andrews, pianist i Brinsley Schwarz och senare i Graham Parker & Rumour.



Mellan oktober 1984 och september 1985 var det meningen att Van Der Graaf Generator, med Peter Hammill i spetsen, skulle slutföra gamla inspelningar från 70-talet, På låten ”The epilogue”, den enda låten som överlevt de ursprungliga inspelningarna 1977, är Ian Gomm tekniker och spelar även gitarr på spåret. Resten av skivan, "Now and then" som släpptes 1988, spelades in på nytt.





1997
IAN GOMM
Crazy for you
(Gommsongs MSI 10111, Japan)

Bringdown (Ian Gomm)
Cruel to Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Fool for You (Lee Kosmin/Ian Gomm)
Why Do We Have to Make Friends? (Ian Gomm)
War of Words (Bob Andrews/Ian Gomm)
I Wasn't Looking for Love (Tommy Hamilton/Ian Gomm)
The Love We Make (Ian Gomm)
Crazy for You (Ian Gomm)
Always and Forever (Ian Gomm)
How Could Love Last So Long? (Bob Andrews/Ian Gomm)
If All the Love in the World (Tommy Hamilton/Ian Gomm)
It Sounds the Same (Steve Aparicio/Ian Gomm)
   Gomm-album endast utgiven på skiva i Japan och kassett (se nedan) i England. Inga covers men flera låtskrivarpartners där Bob Andrews, Lee Kosmin och Steve Aparicio dykt upp tidigare (se ovan). Tommy Hamilton var under namnet Tommy Sinatra sångare och låtskrivare i gruppen The Sinatras som Gomm samarbetade med vid några tillfällen.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Bob Andrews, keyboards, John Pugh, blås och munspel, Charlie Mason, gitarr, Lee Kosmin, keyboards och sång, Colin Coote, steelgitarr, Rees Wesson, dragspel, Martyn Stogdon, gitarr, och Eddie Gartry, slagverk.



"Crazy for you" släpptes även som kassett.




10 april 2002
IAN GOMM
Rock’n’roll heart
(Gommsongs GOMCD1)

Gone Fishin' (General Johnson)
Rock'N'Roll Heart (Noel Brown)
Little Lost Now (Ian Gomm)
The Devil I Know (Ian Gomm)
Don't Cry (Ian Gomm)
You've Broken Every Heart (Steve Aparicio/Ian Gomm)
Ten Commandments (Ian Gomm)
Hold On To A Dream Tonight (Lee Kosmin/Ian Gomm)
All The Other Girls (Tommy Hamilton/Ian Gomm)
Everybody Wants To Get It (Ian Gomm)
You Treat Me Like A King (Ian Gomm)
Strange Feeling (Ian Gomm)
   Gomms femte soloalbum med tio låtar plus två covers. "Gone fishin'" är skriven av sångaren i amerikanska Chairmen Of The Board, General Norman Johnson, och finns på den gruppens album “Alive & kickin’” från 1995. Noel Brown är en engelsk bluesgitarrist och låtskrivare.

Musiker: Ian Gomm, sång och gitarr, Jeff ”Stick” Davis, bas, Pat McInerney, trummor och slagverk, Clive Gregson, gitarr och keyboards, Brooke Langton, steelgitarr, Joey Meskulin, dragspel, Ronnie McCoury, mandolin, James Hooker, orgel, Michael Snow, piano, Chas Williams, steelgitarr, och Michael Webb, keyboards. Kör: ”The Chiclets” Le Ann Etheridge och Cathryn Craig. Gästsång: Russel Smith på ”Gone Fishin” och Nanci Griffith på ”Don’t Cry”.


2002 släpptes ett album med Malcolm Morley, "Lost and found", som spelades in 1976 men sedan dess hade varit försvunnet. Malcolm, som hade varit med i Help Yourself, Bees Make Honey och Man, tog med sig gruppen Plummet Airlines, som han turnerade med till och från, till Wales och elva egna låtar. Efter inspelningen var det inget skivbolag som nappade och inspelningarna försvann tills Ian Gomm hittade mastertejperna 2002 då skivan gavs ut, 26 år efter inspelning.



Oktober 2002
IAN GOMM
24 hour service
(Hux HUX035)

It Don't Help (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
Dirty Lies (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Sad Affair (Ian Gomm)
Slow Dancing (Jack Tempchin)
Man On A Mountain (Ian Gomm)
Chicken Run (Ian Gomm)
Airplane (Ian Gomm)
What A Blow
You Can't Do That (John Lennon/Paul McCartney)
Hold On (Ian Gomm)
Black And White (Ian Gomm)
Hooked On Love (Ian Gomm)
   En BBC-liveinspelning från 1982. Samtliga låtar redan utgivna på Gomms studioalbum.

Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Nick Glennie-Smith, keyboards och sång, Rod Demick, bas och sång, Alan Coulter, trummor, och Taff Williams, gitarr och sång.



18 april 2005
IAN GOMM
Hold On: Very Best of Ian Gomm
(Cherry Red CDMRED270)

Hooked on love (Ian Gomm)
24 Hour Service (Ian Gomm)
Sad Affair (Ian Gomm)
Hold On (Ian Gomm)
Come On (Chuck Berry)
Man on a Mountain (Ian Gomm)
Nobody's Fool (Ian Gomm)
What a Blow (Ian Gomm)
Here It Comes Again (Ian Gomm)
It Don't Help (Ian Gomm)
I'm in a Heartache (Ian Gomm)
You Can't Catch Me (Ian Gomm)
Louise (Ian Gomm)
Hearts on Fire (Ian Gomm)
Murder in the Night (Ian Gomm)
Going Through the Motions (Ian Gomm)
Cheap Hearts Hurt (Ian Gomm)
I Wasn't Looking for Love (Ian Gomm)
Little Lost Now (Ian Gomm)
Don't Cry (Ian Gomm)
   En samlingsskiva med enbart redan utgivet material.


8 nov 2005
"Lowe profile"
(Brewery 0942, USA)

IAN GOMM: Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
    Gomm sjunger sin numera klassiker i en nyinspelad utmärkt version.



12 maj 2006
"Joe Meek Shall Inherit The Earth - Volume2"
(The Western Star WSRC014)

IAN GOMM, CLEM CATTINI & RAY FENWICK: Please don’t touch (Heath Robinson)
IAN GOMM & THE WESTERN ALL STARS: Please stay (don’t go) (Burt Bacharach/Bob Hilliard)
   En tribute-skiva som hyllar den engelske skivproducenten Joe Meek. "Please Stay" spelades ursprungligen in av The Drifters 1961, och originalversionen till "Please Don't Touch" gjordes av Johnny Kidd and the Pirates 1959.

Musiker: “Please Don’t Touch”: Ian Gomm, akustisk gitarr och sång, Clem Cattini, trummor, Ray Fenwick, elgitarr och bas, Alan Wilson, kör.
   “Please Stay”: Ian Gomm, gitarr och sång, Andy Stradling, orgel, Ben Turner, trummor, Alan Wilson, gitarr och keyboards, Ivan Bojczuk, bas, och Christine Gibbs/Alan Wilson, kör.



18 maj 2010
IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS
Only time will tell
(Relaxa 038, USA)
Producerad av Ian Gomm

Take This Hurt Off Me (Big John Hamilton/Melvin Mims)
Hold On To A Dream (Ian Gomm)
I’ll Take Good Care Of You (Bert Berns/Jerry Ragavoy)
Snakes and Ladders (Ian Gomm/Jeb Loy Nichols)
Surprise Surprise (Jim Ford/Bobby Womack)
Mister Moon (Alex Call)
Quiet Life (Jeb Loy Nichols)
Hooked On Love (Ian Gomm)
You Must Believe Me (Curtis Mayfield)
Lover’s Walk (Jeb Loy Nichols)
Years from Now (Charles Cochran/Roger Cook)
Go Through Sunday (Jim Ford)
No One Loves You Like I Do (Ian Gomm)
I can’t write another song (Ian Gomm)
   Ian Gomms duettskiva med den amerikanske sångaren och singer/songwritern Jeb Loy Nichols innehåller oväntat många covers. Hälften av materialet på ”Only time will tell” är hämtat från andra låtskrivare och sångare.
   Inte överraskande gör de två Jim Ford-låtar. Fords egen version av ”Go through Sunday” letades upp i samband ”The sounds of our time”-utgivningen och ”Surprise surprise” gjordes först på skiva av medlåtskrivaren Bobby Womack redan 1984.
   ”I’ll take good care of you” gjordes i original av Garnet Mimms 1966. Och Gomm spelade in låten tillsammans med sina Brinsley-kompisar redan 1974 och utgiven på det intressanta ”It’s all over now”-albumet.
   ”Mister moon” är hämtat från ett Clover-album, ”Fourty niner”, från 1971, ”Take this hurt off me” var en obskyr singel-b-sida med Big John Hamilton 1969, ”Years from now” är en Dr Hook-singel 1980 och Curtis Mayfields ”You must believe me” gavs ursprungligen ut på en Impressions-singel 1964.
   
   Musiker: Ian Gomm, gitarr och sång, Jeb Loy Nichols, gitarr, Wurlitzer keyboard och sång, Andy Hamill, ståbas, Clive Gregson, elgitarr och dragspel, Pat McInerney, percussion.


14 september 2010
"35 Years Bear Family Records"
(Bear Family BCD 17035 PR)

IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS: Running Bear (JP Richardson)
   En cover på Johnny Prestons hitlåt från 1959. Specialinspelad av Ian och Jeb Loy, utan andra musiker, till en box som gavs ut i samband med Bear Familys 35-årsjubileum 2010.
   Alla medverkande artister på boxen bidrog med specialinspelade låtar som alla hade "bear" i titlarna. Upplagan sålde slut på lite mer än 2 månader och boxen röstades fram på listan bland 2010 års bästa boxar i bland annat Record Collector.


2013
IAN GOMM
Ian Gomm Demonstrates
(Sound Asleep ZZZ 032)

Only you (knowing me) (Ian Gomm)
You can't put me down (Ian Gomm)
Lonely avenue (Ian Gomm)
Let's stick together (Ian Gomm)
Only you (Ian Gomm)
Magic spell (Ian Gomm)
   En återutgivning av Ian Gomms demosamling från 1980 där den ursprungligen figurerade i den här diskografin. Det är Jerker Emanuelson i Vara som gav ut den på sin egen etikett Sound Asleep. En skiva som i original är näst intill omöjlig att finna. Mer info under 1980-utgivningen.


Ett stort tack till Lasse Kärrbäck för inscannade bilder, omslag och ovärderlig kunskap.

/ Håkan

Ian Gomm Football

Jag vet inte om IAN GOMM är fotbollsfantast. Däremot har han under åren engagerat sig i fotbollslåtar. Skrivit flera, spelat in ännu fler (ofta under pseudonym) och även producerat ett flertal till både fotbollsklubbar och landslag.
   Under den här nästan obskyra verksamheten har Ian gömt sig under alter egon som Sandy Scot, James Broon, Ian St Gomm, Barry Glamorgan, World Cup Willy, Chicken Ron (uppkallad efter Gomm-låten ”Chicken run”) och Red Deville, ett artistnamn som syftar till både Uniteds klubbfärg och Ians hårfärg...
   Ian har skrivit låtarna till fotbollsklubbar som Manchester United, West Ham, Glasgow Rangers, Celtic och Southampton men också till landslag som England, Skottland och Wales, där Ian Gomm är bosatt sedan 36 år.


Oktober 1995
MANCHESTER UNITED FC
“Cantona - the album”
(Exotica PELE10CD)

RAYMOND BIZARRE: Eric Cantona (prod Ian Gomm)
RED DEVILLE: Eric Cantona - What A Bloody Star (prod Ian Gomm)







1996
GLASGOW CELTIC FC
”Hail! Hail! Celtic”
(Cherry Red CDGAFFER12)

JAMES BROON AND HIS TECHNO TRIO: Celtic’s Foreign Legion











Mars 1997
MANCHESTER UNITED FC
”Georgie - the Best album”
(Exotica Records PELE13CD)

RED DEVILLE: Golden Feet











15 maj 1998
SCOTLAND
”Scotland: The Tartan Army World Cup Anthems”
(Cherry Red CDGAFFER26)

SANDY SCOT: Scotland rules











16 november 1998
"The world of Football"
(Hallmark)

RED DEVILLE: Fergie don't go













2 november 1998
WEST HAM UNITED FC
”Forever Blowing Bubbles”
(Cherry Red CDGAFFER7)

CHICKEN RON: Over Land & Sea (Ian Gomm)











12 april 1999
GLASGOW RANGERS FC
”Ibrox Anthems”
(Cherry Red CDGAFFER30)

SANDY SCOT: (Theme from) The Great Escape
SANDY SCOT: We’re The Rangers











15 april 2004
SOUTHAMPTON FC
”Super Saints - Twenty Classics”
(Cherry Red CDGAFFER27)

IAN ST GOMM: When The Saints Go Marchin’ In











23 maj 2006
ENGLAND
”World Cup Fever”
(Phantom 919470)

WORLD CUP WILLY: (Theme from) The Great Escape











4 oktober 2004
WALES
”Land of my fathers”
(Cherry Red CDGAFFER54)

BARRY GLAMORGAN: Can’t take my eyes of you











2009
MANCHESTER UNITED FC
”Sir Alex the Coaching King - Fergie’s No 1! [Forever United!]”
(Raging Bull Records, Australia)

CODE RED: Fergie’s No 1! (Please Don’t Go!) (David G.P. Burmingham/Ian Gomm)
CODE RED: Fergie’s No 1! (’Fergie!’ Chant) (David G.P. Burmingham/Ian Gomm)





juni 2014
JEB LOY NICHOLS and IAN GOMM
Kick a ball
(Jeb Loy Nichols/Ian Gomm)
REACHAROUND ALLSTARS
Kick a dub
(Jeb Loy Nichols/Ian Gomm)
(Reacharound Records)

/ Håkan

Julmusik med Beatles som tema

Julvecka och några veckors paus från rutinerna och följetongerna på den här sidan. Jag kommer den här veckan skriva om nyupptäckta julskivor, tipsa om gamla julskriverier (hittas lättast genom att besöka kategorin ”Jul” här till höger) och leta upp en mängd både kända och okända julklipp på YouTube.

God Jul, förresten..

Inleder jultemat idag med några mer eller mindre kända jullåtar som alla har Beatles-anknytning

George Harrisons singellåt ”Ding Dong” kanske mest påminner om en nyårslåt men bjällrorna är på plats och julkänslan finns där. Kan för övrigt läsa mer om låten här.


Även Paul McCartney gav ut sin jullåt “Wonderful Christmas time” på singel men först 1979.


Ringo Starr gav 1999 ut ett helt album med jullåtar, ”I wanna be Santa Claus”. En skiva som innehåller både klassiska och nyskrivna jullåtar.


Det är naturligtvis oundvikligt att inte ännu en gång plocka fram John Lennons och Yoko Onos klassiska julsingel från 1971 (USA) och 1972 (England), ”Happy X-mas (war is over)”.


Så avslutningsvis hela Beatles i “Christmas time is here again”.


/ Håkan

Soundtracks: "Hearts of fire"

HEARTS OF FIRE (CBS, 1987)

Efter ett par-tre mindre intressanta soundtracks i min serie avslutar jag höstsäsongen med en i Bob Dylan-kretsar mycket omtalad skiva. ”Hearts of fire” var ett magnifikt fiasko som film men med tre udda exklusiva och specialinspelade Dylan-låtar har hela den här skivan blivit väldigt efterfrågad.
   Filmen är till stora delar en musikfilm som kretsar kring en bedagad artist, spelad av Dylan i rollen som Billy Parker, som tar sig an en yngre sångerska, spelad av sångerskan Fiona Flanagan, som på turné träffar en yngre manlig artist spelad av den engelske skådespelaren och sångaren Rupert Everett.
   Fiona hade inlett sin sångkarriär 1985 med sitt debutalbum och Everett gjorde en singel, ”Generation of loneliness”, samma år som ”Hearts of fire” släpptes.
   Hela soundtracket omfattar låtar med de tre artisterna och är på det viset både unikt och ganska ovanligt. Musikaliskt är det däremot ojämnt och tämligen ordinärt på de flesta spåren inklusive Dylan-låtarna. Visserligen inte i närheten av samma katastrof som filmen påstås vara men förutom Dylan-spåren har skivan ett marginellt intresse.
   Producenten Beau Hill, känd för sina samarbeten med tyngre namn som Ratt, Gary Moore och Alice Cooper, står för hela produktionen och det är genomgående ett väldigt typiskt 80-talssound med bombastiska arrangemang, ekodränkta trummor och vanligt förekommande syntar.
   Fiona har en kompetent men opersonlig röst och hennes låtar, av vilka hon har varit med och skrivit titellåten, är typisk amerikansk radiohårdrock där mina tankar går till Heart och Roxette. Standardrock på gränsen mellan Joan Jett och Suzi Quatro med en envist wajlande sångerska.
   Rupert Everett sjunger bättre än väntat men hans bidrag till soundtracket är ändå av kategorin lättglömda. Och när han ger sig på Soft Cells hitlåt ”Tainted love” utan att förändra någonting känns det ganska meningslöst.
   Dylan då? Det börjar ganska piggt och offensivt med John Hiatts ”The usual”. Bra röst, en framträdande gitarr (Eric Clapton) och ett blås (New West Horns) som lyfter hela arrangemanget. ”Night after night” är ett skämt i 80-talsdiscotakt och Earth, Wind & Fire-inspirerat blås medan originallåten ”Had a dream about you, baby” är traditionell, bluesrockig och ospännande i strukturen. En låt och inspelning som skulle dyka upp på Dylans nästa album, ”Down in the groove”, fast i en annan mixning.
   Även Ian Dury, Richie Havens och Ron Wood (som också spelar bas i kompbandet på skivan) har små roller i filmen.

Innehåll:
1. Hearts of Fire 3:45 - Fiona
2. The Usual 3:33 - Bob Dylan
3. I'm In It For Love 4:01 - Fiona
4. Tainted Love 3:09 - Rupert Everett
5. Hair of the Dog (That Bit You) 3:34 - Fiona
6. Night After Night 2:50 - Bob Dylan
7. In My Heart 3:20 - Rupert Everett
8. The Night We Spent on Earth 4:28 - Fiona
9. Had a Dream About You Baby 2:36 - Bob Dylan
10. Let the Good Times Roll 3:30 - Rupert Everett

/ Håkan

Helgerna rör om i rutinerna

Halva december 2011 har passerat och vi befinner oss i årets sista normala vecka på den här sidan. Med ”Bästa konserter”-listan, en gammal 80-talsrecension och ett soundtrack. Över helgerna och någon vecka ytterligare i januari tar jag paus från de vanliga rutinerna men det kommer naturligtvis inte bli helt tyst här.
   Nästa vecka kommer att domineras av julmusik i rock- och popstuk men den stora höjdpunkten kommer i mitten på nästa vecka när Lasse Kärrbäck och jag kommer att publicera en intressant diskografi med den engelska pubrockens kanske starkaste låtskrivare. Mer säger jag inte just nu.
   Mellan jul och nyår är det dags att sammanfatta skivåret 2011. Jag har satt ihop en 20-lista med blandat svenskt och utländskt och kan redan nu rapportera om att förstaplatsen på den ”Bäst 2011”-listan kommer att delas mellan två soloartister…

/ Håkan

Confusions gör livet roligare

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 1996.

THE CONFUSIONS
Slottsfestivalen, Örebro 26 juli 1996

Inte heller hajpad, på vissa ställen haussad, pop från Sundsvall hade någon större framgång att locka fram ungdomarna till Slottsfestivalens lilla scen.
   I skenet av världens största strålkastare, solen, framförde Confusions solskenspop men gruppens eventuella fans var av den solskygga typen som återfanns sittande i skuggan av ett minimalt träd.
   Confusions pop förändrar inte världen men gör livet definitivt något roligare att leva.
   Gruppens senaste skiva, ”Everone’s invited” som scenmaterialet huvudsakligen hade hämtats från, hade små detaljrika delikatesser men ett tunt sound som störde helheten.
   Det blev helt annat på scen när ”Panic”, ”Steroid” och ”Cornflake king”, som var några av eftermiddagens topplåtar, förgyllde framträdandet.
   Live försvann utsmyckningen men sångaren Mikael Andersson-Knuts låtar växte ytterligare och gjorde Confusions 40 minuter i solskenet till ett rent och svettigt nöje.
   Beatles, Blur och Kinks (minns någon?) är några av gruppens influenser i låtar som kryddades av mellotronliknande intron och gitarrstinna arrangemang.
   Dock var det frustrerande att ett lovande svenskt popband hade svårare än de fyra clownerna strax innan att locka folk till lilla scenen.

/ Håkan

LIVE#20: Nick Lowe-John Hiatt-Paul Carrack 1983

JOHN HIATT - NICK LOWE - PAUL CARRACK
Ritz, Stockholm 16 september 1983

Supergrupper är, som jag nämner i recensionen, vanskliga byggverk som sällan tillfredsställer förväntningarna. Kombinationen Nick Lowe, John Hiatt och Paul Carrack var ingen direkt slugt uträknad superkombination och därför blev trion aldrig någon fast konstellation. Den korta sporadiska turnén under hösten 1983 blev en tillfällig men mycket rolig paus i de tre soloartisternas egna karriärer.
   När de kom till Stockholm i september 1983 hade John Hiatts till hälften Nick Lowe-producerade ”Riding with the king” inte släppts på skiva ännu men Lowe och Carrack (även den producerad av Lowe) hade aktuella album ute, ”The Abominable Showman” respektive ”Suburban voodoo”.
   På väg till Sverige hade bandets gitarrist Martin Belmont fått kasta in handduken. Ännu en gång hade Belmont fått problem med sin rygg så Hiatt fick ta över huvudansvaret som gitarrist under den här delen av turnén.
   I november 1983 tog Hiatt tillfällig paus i den här gruppen och turnerade då med Ry Cooder. I december, när turnén återupptogs, var Belmont tillbaka i gruppen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/9 1983.

EN BEHAGLIG OCH STARK BLANDNING

Det var länge sedan de stora monumentala supergrupperna hade sin storhetstid. Tiderna är lyckligtvis borta då kända musiker gick ihop och orsakade allt annat än musikalisk rockhistoria. Tungfotade kolosser som startade med alla växlarna samtidigt med ett väldigt oväsen för att sedan långsamt men säkert tyna bort.
   Därför hade jag en viss naturlig skepsis inför superkonstellationen Nick Lowe, Paul Carrack och John Hiatt som är så till bredden fylld av individuella kvalitéer, idéer och styrka.
   Gruppen gjorde i det läget det enda rätta att inte försöka funger som en enda grupp utan istället bjuda på tre soloframträdanden mixade med varandra i en behaglig och stark blandning.
   En generös (90 minuter) och rätt-upp-och-ner-konsert utan genomskinliga klyschor eller påklistrade leende men på rätta stället, rockklubben Ritz i Stockholm.
   En konsert där affischens tyngsta namn, Nick Lowe, faktiskt drog det kortaste strået och gruppens trummis, Bobby Irwin som motsägelsefullt saknade sin del i gruppnamnet, gjorde ett mycket svettigt jobb bakom kaggarna.
   Nick Lowe är som låtskrivare, skivproducent och sanna rockperson näst intill oslagbar men som sångare, basist och scenpersonlighet gjorde han ett mycket mänskligare intryck denna fredagskväll.
   Å andra sidan gjorde både Paul Carrack och John Hiatt så oerhört imponerande ifrån sig att jag inte direkt klandrar Lowe för att blekna i det här sällskapet.
   Paul Carrack hade en så stark och soulfylld röst att han gjorde varje låt till en stor höjdpunkt.
   Han lyckades till och med skaka liv i den nio år gamla popklassikern ”How long”, en hit för gruppen Ace där Carrack sjöng och skrev låtar i.
   Så gjorde han naturligtvis Squeeze-låten ”Tempted” med sådan värme och inlevelse att jag svettades. Han lycvades även kopiera Glenn Tilbrooks spruckna stämma i mellanverserna, mycket smakfullt.
   Carrack blandade upp sin repertoar av fantastiska låtar från sitt senaste soloalbum, ”Suburban voodoo”, med nya, ännu ej utgivna, låtar som inte var mycket sämre än suveräna och fullt i klass med det bästa från nämnda album.
   John Hiatt, det mest spännande, udda och intressanta namnet i den här samlingen, gjorde enbart nya låtar från sitt kommande Nick Lowe-producerade album ”Riding with the king” och hans del i gruppen blev lite svårare att greppa.
   Hiatt har alltid gjort engelskinspirerad rockmusi och hade inga större svårigheter att smälta in i detta sound, såväl musikaliskt som personligt.
   Som gitarrist hade Hiatt svårare att fylla ut det enorma toimrummet efter ryggskadade Martin Belmont och gavs sig heller aldrig in i några mer komplicerade sammanhang med sin Gretsch.
   Naturligtvis räckte inte 90 minuter för att ge en fullständig och rättvis bild av tre artisters kvalitéer. Främst saknade jag äldre Lowe- och Hiatt-klassiker men den nya låtarna var inte långt efter i styrka.

John Hiatt: gitarr och sång
Paul Carrack: keyboards och sång
Nick Lowe: bas och sång
Bobby Irwin: trummor

Trolig setlist:
01. Soul Cruisin'                           
02. I Don't Even Try                           
03. Saint Beneath The Paint                  
04. The Love That Harms                        
05. Tempted                                    
06. Cruel To Be Kind                           
07. Switchboard Susan                        
08. Love Like Blood                           
09. Girl On A String                           
10. Half A Boy And A Half A Man                           
11. Raging Eyes                              
12. I Need You                                 
13. Little By Little                           
14. Falling Up                                 
15. How Long                                 
16. Burning                                 
17. Riding With The King                     
18. I Can't Win With Your Love                              
19. I Knew The Bride                           
20. Heart Of The City                        
21. 634-5789                                    
22. (What's so funny 'bout) Peace Love And Understanding               

Låtkommentaren: En rad låtar från Hiatts, Carracks och Lowes solokarriärer. Av vilka samtliga sex Hiatt-låtar var hämtade från hans ännu ej utgivna "Riding with king"-album. Även Lowes "Half a boy and half a man" var vid tidpunkten outgiven och skulle komma på hans nästa album 1984, "Nick Lowe & his Cowboy Outfit".
   "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" var från Lowes gamla grupp Brinsley Schwarz och "How long" var Paul Carracks paradlåt i gruppen Ace.
   Wilson Picketts gamla hitlåt från 1965, "634-5789", sjöng alla tillsammans.
   Carrack sjöng några udda, ovanliga och outgivna låtar. "Soul crusin'" fanns med på The Moonlighters album "Rush hour" som Nick Lowe producerat 1983. En låt som följde Carrack under många år på konserter. Både Mike & the Mechanics och Squeeze, 1993 när Carrack tillfälligt var tillbaka i gruppen, gjorde låten live.


Dagens Nyheter 17/9 1983.


Expressen 17/9 1983.


Svd 19/9 1983.

/ Håkan

"Sunday morning on the edge of town"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 8/12 2011.

STAIRS
Sunday morning on the edge of town
(A West Side Fabrication)

Poprock-stämpeln förklarar inte någonting om hur det låter om kvintetten från Örebro. Inte heller producentduon Simon Ljungman och Jens Back, som spelar med eller har spelat med Håkan Hellström och Lars Winnerbäck, ger några garantier för stor personlighet. Däremot ett uppenbart kunnande att fixa till ett bra sound med goda resurser till en kompetent inspelad skiva.
   Förhandssnacket kring skivan har handlat om spretigt material, ett uttryck som också kan förklaras lite positivare som fascinerande variation. En flortunn linje skiljer mellan beskrivningarna och låtarna på Stairs debut pendlar lätt mellan det bra och dåliga.
   Skivan inleds dock starkt och övertygande med ”The death of a young student”. Ett fint intro, ekoladdad sång och pådrivande gitarrer i en catchy låt.
   En annan Hellström-bekanting, Stefan Sporsén, kryddar några låtar med sin fina trumpet, ”No knock on my door” och ”Lights out”, och förvandlar tämligen medelmåttiga låtar till intressanta ögonblick.
   Däremot har Stairs svårt att fånga den rätta svärtan i balladerna där det låter alldeles för slickat och ofarligt för att de enligt albumtiteln ska befinna sig på ”the edge of town”. Dessutom är de två egenproducerade låtarna lite för stora chansningar i det okända. ”Best believe” är exempelvis ett omotiverat eko från 80-talets syntpop där en hel maskinpark ersätter levande musiker i studion. Där går ambitionerna vilse och personligheten går förlorad i alltför yviga gester.
   Då har ”Just like your dad” mer och bättre energi och ”Burn all bridges” är ett frö till en stor låt. Ögonblick som ändå ger hopp om en positiv framtid för bandet efter en splittrad men ändå godkänd albumdebut.

/ Håkan

Ljumt möte med legend

Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1983.

PUGH ROGEFELDT & THE RADIO
Lord Nelson, Örebro 27 oktober 1983

När Pugh Rogefeldt, med The Radio i kompet, inledde sin höstturné på Lord Nelson på torsdagskvällen var det mer som levande legend än levande rockartist han drog åt sig blickarna och uppmärksamheten.
   Det blev därför väldigt ljumma reaktioner för de nya låtarna, en uppenbar nonchalans för de engelska låtarna.
   Pugh hade ett nytt kompband i ryggen och hade samtidigt påtagligt förnyat sin repertoar och städat ut otaliga klassiker. Med så mycket rutin och erfarenhet i bagaget blev det en svår balansgång att både förnya sig och tillfredsställa sina gamla fans.
   The Radio var en ny bekantskap bakom Pugh Rogefeldt. En grupp som haft mödosamma år bakom sig i Sveriges andradivision av rockgrupper. De gjorde även egna låtar på konserten som visade sig vara svängig, melodisk men opersonlig rock som live dock gjorde sig mycket bättre än på skiva.
   Pugh valde att satsa på nyare låtar med en ibland tafatt publikrespons och det var först i extralåtarna ”Jag har en guldgruva” och ”Hogfarm” som den riktiga stämningen infann sig. Men det tog snabbt slut på extralåtar och efter några repriser ebbade allt ut i några ”jaha” och ”nähä”.
   Pugh spelade fin sologitarr vid några tillfällen men kunde ha balanserat lite mer jämnt mellan förnyelse och nostalgi för att riktigt nå ända fram.

Pugh Rogefeldt: gitarr, munspel och sång
Fubbe Furberg, gitarr och sång
Kenneth Pettersson, bas och sång
Anders Uddberg, keyboards
Janne Blom, trummor
Jan-Egil Bogwald, gitarr och sång

/ Håkan

Covers: Low Budget Bluesband

LOW BUDGET BLUESBAND: Country file (WEA, 1994)

Low Budget Bluesband var aldrig något heltidsprojekt för huvudpersonerna Mats Ronander och Lasse Wellander. Därför kom bandets tre skivor sporadiskt, 1983 (”Low Budget Bluesband”), 1991 (”(Low Budget) Blues Band”) och nu deras bästa album 1994 (”Country file”), men hade en stegrande kvalitetskurva. Och en soundmässig utveckling från det utpräglade bluesområdet till ett mer, som titeln på den här skivan skvallrar om, countryrockstuk.
   Bandets tredje skiva är faktiskt helt igenom stark och intressant. Både vad gäller urval av låtar och de egna insatserna. Vilket ger mig friheten att upprepa den recension jag 23 mars 1994 skrev i Nerikes Allehanda:
   ”I ett så pass hobbyinriktat och sporadiskt projekt som Low Budget Bluesband trodde jag varken ambitionen eller entusiasmen skulle räcka till. Att från utgångspunkten i rhythm & blues söka sig vidare i amerikansk musiktradition. Och det kan knappast låta bättre och intressantare än det gör på den här skivan.
   Men ta inte titeln så bokstavligt. ”Country file” är inte renodlat countryfierad men har sina stänk via Janne Lindgrens steel på några låtar och covers av Guy Clark, Steve Earle, Neil Young och John Prine.
   Mats Ronander och grabbarna har också hittat en annan genuin USA-ådra i cajunmusiken när de lyckosamt plockat låtar av de nya men mycket lovande låtskrivarna (och artisterna) Zachary Richard och Sonny Landreth.
   Lägg till kompositörsnamn som John Hiatt, J J Cale och John Mellencamp och alla förstår att Low Budget Bluesband inte uppstått ur coverbandtrenden eller ens vill plagiera originalen.
   I sin envetna jakt på starka covers har även Ronander fått släppa till två alster… Mats sjunger bättre och bättre med åren och är i några stycken här, melankoliska ”Desperados waiting for the train” och akustiska ”All the best”, en helt enorm sångare.
   ”Country file” med 10/12-delar covers, är originellare än det mesta som ges ut i dag. Ändå trodde jag inte att jag någon gång skulle ge ett så högt betyg (4+) till en så kallad coverskiva.”

Låtarna:
1. Tennessee Plates (John Hiatt/Mike Porter)
1988. Från John Hiatts album "Slow turning".
2. Come on, Sheila (Zachary Richard)
1992. Från Zachary Richards album "Snake bite love".
3. City girls (J.J. Cale)
1982. Från J.J. Cales album "Grasshopper".
4. Promise you anything (Steve Earle/Maria McKee/Patrick Suggs)
1990. Från Steve Earle & the Dukes album "The hard way".
5. Desperados waiting for the train (Guy Clark)
1974. Från Rita Coolidges album "Fall into spring".
6. Back to Bayou Têche (Sonny Landreth)
1992. Från Sonny Landreths album "Outward bound".
7. Loser's game (Mats Ronander/Palle Torp)
1991. Från Sko/Torps album "On A Long Lonely Night".
8. Take a look at my heart (John Prine/John Mellencamp)
1991. Från John Prines album "The missing years".
9. The streets and the bars
1989. Från Mats Ronanders album "Rock'n'roll biznis".
10. I've been down (Hank Williams/Bunky Keel/Tony Stampley)
1982. Från Hank Williams Jrs album "High notes".
11. Get back to the country (Neil Young)
1985. Från Neil Youngs album "Old ways".
12. All the best (John Prine)
1991. Från John Prines album "The missing years".

/ Håkan

LIVE#21: The Facer 1999

THE FACER/THE KOOKS
P2/Prisma, Örebro 28 mars 1999

När jag ständigt får frågan vilken bästa konsert jag har varit på brukar jag lika envist svara att det är omöjligt att svara på. Sedan brukar jag förklara hur olika förutsättningar olika konserter har. Och då tar jag i tio fall av tio fram jämförelsen mellan Bruce på Ullevi 1985 och den här konserten med The Facer 1999 i en källare i Örebro. Exakt samma stora känslomässiga upplevelse men på två helt olika sätt.
   Den svenska rockkvartetten The Facer hade i mars 1999 knappt inlett sin karriär, som blev tämligen kort skulle det visa sig, och var verkligen ett oskrivet blad förutom en något uppmärksammad singel med video, ”King of expectation”. Därför blev det för mig en konsert med omöjligt många nya låtar på repertoaren. Men ändå en så omskakande, otroligt oförglömlig och en in i minsta detalj fysisk konsert. En känsla som sprider sig genom ryggraden än idag när jag tänker på den där nästan ödesmättade fredagskvällen i mars 1999.
   Jag recenserade inte konserten själv. Det gjorde min dåvarande nöjeschef på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg, och jag kan inte annat än hålla med i varje ords beskrivning, som återges här nedan, av denna stora omtumlande konsertupplevelse.
   Nej, jag minns inte heller förbandet The Kooks...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 1999.

TOTALT KNOCKAD AV THE FACER

GRUPPNAMNET BETYDER tydligen något i stil med ”örfil”, men jag kan avslöja att The Facer kör med falsk varudeklaration. Jag har aldrig under mina femton år som musikkonsument varit med om maken till knockout.
   Ändå var mina förväntningar nästan orimligt höga, efter den lysande debutsingeln och alla positiva rapporter om Umeåbandets framfart på andra scener i landet. Jag var faktiskt riktigt orolig när klockan närmade sig midnatt och det var dags för sångaren Poul Perris att presentera sig ordentligt på hemmaplan, för första gången sedan han flyttade till Örebro i november.
   DET TOG NOG inte ens trettio sekunder av första låten, kommande singeln ”Good vibrations”, förrän jag stod där med det där fånflinet. Ja, ni som springer mycket på konserter vet vad jag menar - ibland, fast tyvärr alldeles för sällan, kan man helt enkelt inte värja sig utan förvandlas till en larvigt leende zombie som lyckligt låter sig manglas av den där underbara uppfinningen som kallas rock’n’roll.
   Och det är först efteråt som man blir sig själv igen - och börjar hitta alla de där invändningarna som reducerar upplevelsen till ”bara” ännu en popkonsert. Den här gången lyckades jag inte.
   Det finns ingenting att invända mot den föreställning som The Facer bjöd på i Örebro i söndags.
   Småsaker, möjligtvis, som att de kunde ha stämt instrumenten mellan låtarna lite snabbare. Och mellansnacket var väl kanske inte av Thomas Öberg -klass.
   Men när de väl spelade. Herrejesus, vilken sensation det här bandet är. En enda singel har de gjort - och de sopar fullständigt mattan med alla andra röjrockband i Sverige just nu. Backyard Babies är väl ... kul - men Facer befinner sig helt enkelt redan i en annan division.
   OK, MYCKET beror på Perris, som är en helt makalös scenpersonlighet. När Ebbot Lundberg startade karriären i Union Carbide Productions i mitten av 80-talet var han i sina bästa stunder så här galen och genialisk på samma gång.
   Men Poul Perris har dessutom större käft än både Stefan Sundström och Mick Jagger, och när han vrålande attackerar publiken med uppspärrade ögon blir man faktiskt rädd.
   Precis som man ska bli av riktig rock’n’roll, och om den här karln verkligen är läkare när han inte står på scenen så undrar jag om de inte kan avskaffa narkosen på hans avdelning på RSÖ.
   Men man ska inte glömma bandet. Man ska framför allt inte glömma gitarristen Fredrik Fagerlund , som ensam lyckas bygga upp rena betongväggen bakom Perris röst. Henrik Kjellbergs bas och Peter Furbys trummor förstärker bygget och det svänger så stadigt att man tror att grabbarna har spelat ihop i tjugo år.
   Och hur låter det, då? Låt mig uttrycka det så här - ingen människa verkligen tycker om rockmusik kan annat än älska The Facer. För de tar oss på en resa genom hela den härliga historien och Rolling Stones, Sex Pistols och The Who är bara några av förebilderna vi får träffa på vägen.
   Rötterna är mer än tydliga - och samtidigt känns det här bandet så otroligt unikt, med en repertoar som tycks bestå av enbart blivande klassiker.
   STORA ORD, men det förtjänar The Facer. De är faktiskt det största som har hänt den svenska rockscenen på mycket, mycket länge. Så du var inte en av de blott 189 lyckliga som var där? I kväll spelar de visst i Lund, och det är faktiskt tillräckligt nära.
   Annars sänds Örebrokonserten i P3 den 19 april - fast så länge borde du inte bärga dig.
   Ett band till? Ja visst ja. The Kooks spelade ju också. Och de var säkert helt okej, men de valde fel kväll att komma tillbaka till Örebro. Det räcker så.
                                                                                     JOHAN HEDBERG

Poul Perris: sång
Fredrik Fagerlund: gitarr
Henrik Kjellberg: bas
Peter Furby: trummor

Trolig setlist (identisk med konserten i nov):
If you´re straight (who cares?)
Good vibrations
Always been
Stay with this song
Satisfied
The stripper
Burning child
Go for the show
Love redemption
Something for my love
King of expectation
Ramalama (me on your side)

Extralåt
Topless boy

Låtkommentaren: Låtlistan, erkänner jag, är en stor chansning till att bokstavligen försöka minnas Facer-konserten låt-för-låt. Exempelvis skriver Hedberg i recensionen att första låten hette "Good vibrations"... Men jag har helt enkelt kopierat låtarna från en Facer-konsert från hösten samma år, som jag recenserade här, och inbillar mig att det borde ha varit samma låtar här, då till stor del outgivna på skiva.
   Gissningsvis bestod huvudavdelningen av 12 av de 13 låtar som skulle återfinnas på debutalbumet "Go for the show" när det släpptes först i september 1999. Och singel-b-sidan "Topless boy" fick agera extralåt.





/ Håkan

Soundtracks: "Flirting with disaster"

FLIRTING WITH DISASTER (Geffen, 1996)

I min förtvivlade jakt på udda, bra och ibland sensationellt fantastiska spår undangömda på ett soundtrack går jag ibland på nitar. ”Flirting with disaster” är musikaliskt inget katastrofalt soundtrack men blandningen på skivan är lite tålamodskrävande med både storbandsjazz, instrumentala låtar, hårdrocksrap, funk och gamla autentiska låtar från förr. Uppblandat med dialoger från filmkomedin med bland annat Alan Alda, Lily Tomlin och Ben Stiller.
   Dr John ger med sina två låtar, bland annat titellåten, en viss prägel på hela skivan. Hans spektakulära röst och det New Orleans-inspirerade storbandet bakom möter duettrösten Angela McCluskey och det låter genuint om paret. McCluskey var vid tillfället sångerska i The Wild Colonials och fick så småningom, 2004, göra en soloskiva producerad av Nathan Larson med flera Cardigans-medlemmar i kompet.
   I övrigt är soundtracket som sagt väldigt splittrat. Från G Loves hårdrocksrap ”Outasight” via den Link Wray-influerade twanginstrumentalen ”Camel walk” med Southern Culture On The Skids till det annorlunda ledtemat där det förekommer både .flöjt, riffande gitarrer, munspel, körer, trumpeter och djungelljud.
   Majoriteten av låtar på skivan är originallåtar men Cakes bidrag kom på skiva redan 1994. Och de riktigt antika låtarna med Dean Martin, kom ut 1962 under titeln ”Cha cha cha d’amour” och Carl Perkins, b-sida från 1957, känns något malplacerade i sammanhanget.
   Även Dr Johns första bidrag ”Anything but love”, som låter som en klassisk storbandslåt från 40-talet, är en ett år gammal cover av en låt som då gjordes av Squirrel Nut Zippers.
   Jag har sparat det bästa till sist, två spår med Urge Overkill och okända Inch. Chicagos alternativa rockare Urge Overkill överraskar med den Elvis Costello-inspirerade ”Somebody else’s body”. Ett starkt eko från 1977. Poppunkarna från San Diego, Inch som också doftar poprock från 1977, har jag varken förr eller senare hört talats om.

Låtarna:
1. Anything But Love - Dr. John And Angela McCluskey
2. Somebody Else's Body - Urge Overkill
3. Outasight - G. Love & The Philly Cartel
4. You're Not A Slut - Ben Stiller And Celia Weston
5. Camel Walk - Southern Culture On The Skids
6. Lend Me Your Comb - Carl Perkins
7. Acid Propaganda - Lily Tomlin, Alan Alda, Ben Stiller
8. You Part The Waters - Cake
9. Lonnie Cooks Quail - Glen Fitzgerald
10. Red Beans N' Reverb - Southern Culture On The Skids
11. Flirting With Disaster - Dr. John And Angela McCluskey
12. Hypospadia - Patricia Arquette, Josh Brolin, Téa Leoni, Ben Stiller
13. Melodie D'Amour (Cha, Cha, Cha D'Amour) - Dean Martin
14. For Duty And Humanity - Inch
15. The Flirting Suite - Stephen Endelman

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.