Blogginlägg från november, 2022

ÖREBRO LIVE #44: Lisa Miskovsky 2003

Postad: 2022-11-28 07:52
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

LISA MISKOVSKYS NAMN OCH KARRIÄR fick ett massivt folkligt genombrott 2003 när hon i oktober det året släppte albumet "Fallingwater" och fick en hitlåt med "Lady Stardust" där hjälp från låtskrivaren och producenten Jocke Berg hade en avgörande orsak.
   Samma höst började hon turnera lite blygsamt med bara en gitarrist (Fredrik Rönnqvist) och pianist (David Nyström) till komp och det var först på våren 2004 som det fanns resurser för Lisa att genomföra en lång turné, 19 konserter, med helt kompband. Den konserten har jag rangordnat lite längre ned på listan, #52. över mina favoritkonserter i Örebro.
   I det avskalade akustiskt baserade formatet kom Lisas personlighet fram mycket bättre. Förvisso saknade jag, enligt min egen recension, lite större arrangemang på några låtar men när jag nu knappt 19 år senare ska jämföra de båda Lisa Miskovsky-konserterna minns jag den intima ljuvligt fina atmosfären på Klubb Söndag-spelningen på Strömpis allra bäst.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 2003.

KONCENTRERAD OCH NERVDALLRANDE URKRAFT

LISA MIKOVSKY
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 14 december 2003


DET FINNS FÖRVÄNTNINGAR OCH SÅ finns det Förväntningar. I veckan listade jag Lisa Miskovskys senaste skiva ”Fallingwater” som årets bästa svenska album så det var med förväntansfulla steg över underkylda trottoarer jag tog mig till ett fullspikat Strömpis (450 pers) på söndagskvällen.
   Vad jag förstod, tyckte och tänkte kunde väl egentligen ingenting i den här världen gå fel när en av dagens mest naturliga svenska sångerskor ställer sig på en akustisk scen med bara en gitarrist, Fredrik Rönnqvist, och en pianist, David Nyström, i kompet.
   Skivan hon just nu åtnjuter så mycket beröm för, ”Fallingwater”, är ju också en lågmäld triumf vars starka innehåll knappast kan förlora någonting på att gå ned i intensitet och elektricitet.
   För de små geniala detaljerna på skivan, finurligt utmejslade i samarbete med producenten Joakim Berg från Kent, blev bara en ännu mer koncentrerad och nervdallrande urkraft i detta lilla sammanhang. Med Lisas klockrena och sensuella röst i centrum. Som när jag blundade och såg både Emmylou Harris och systrarna McGarrigle framför mig.
   I det avskalade, extremt avklädda soundet passade naturligtvis låtarna från den guldkantade skivan allra bäst på scen men den okuvligt självsäkra Lisa var inte heller rädd att skruva ned tempo och sound på några av de äldre låtarna från hennes korta rockkarriär.
   Och det blev inte överraskande en ynnest att få höra ”Driving one of your cars”, för övrigt en i min mening alldeles utsökt rocklåt redan i original, tolkad på detta starkt personliga sätt.
   Som, är jag övertygad om, inget större band, ingen större produktion och absolut ingen större spektakulär historia till konsert någonsin kan göra bättre.
   Däremot kan det nog lyfta sig ännu ett hack när hon vågar ta tag i varje utsökt låt på senaste skivan, exempelvis ”Joan of Arc” och ”Take me by the hand” som jag saknade i söndags, och bli riktigt magisk i varje sång.
   Men det var vid flera tillfällen nära redan nu för när hon i konsertens sista låtar, ”Sing to me” (gospel och handklapp), Supertramp-covern ”Give a little bit” och ”Mary bell” gjorde små men delikata utsvävningar och förlängningar så var det helt uppenbart att Lisa Miskovsky är en genuin stjärna både som scenartist och låtskrivare.
   När hon sedan avslutade efter andra inropningen med en ömsint och gripande version av Radioheads tio år gamla ”Creep” helt ensam på scenen så var det ren bonus på en konsertkväll som redan var så gott som fulländad.

You dance just like me
A brand new day
What if
One dark night
Driving one of your cars
Sweet dreams
Sing to me
Give a little bit (Supertramp)
Mary bell
Lady Stardust
Back to Stoneberry Road
Creep (Radiohead)

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #45: Anne-Lie Rydé 1984

Postad: 2022-11-25 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

AV EN REN TILLFÄLLIGHET BLEV DET Anne-Lie Rydé-tema två gånger i rad på listan över mina Bästa Örebro-konserter. På förra placeringen var Anne-Lie körsångerska i Raj Montana Band men nu handlar det om hennes solokarriär och på den första turnén under eget namn kom hon till Örebro i mars 1984.
   Efter några år i Göteborgsgruppen Extra hade Anne-Lie inlett sin solokarriär på hösten 1983 i samband med första soloalbumet ”Anne-Lie Rydé”. Just då turnerade hon som framförallt körsångerska med Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band men fick också chansen att framföra sin hitlåt "Segla på ett moln", skriven av Per Gessle, och en låt till.
   Den uppmärksamheten gjorde att hon fick tv-engagemang och till våren 1984 en egen turné med eget kompband. I bandet återfanns två killar som hade kompat Anne-Lie på albumet, Peter Nicolaisen, gitarr/sång, och Mats Olausson, keyboards/sång. De övriga musikerna i kompet var Rolf Alex, trummor, och Tommy Cassemar, bas.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 1984.

ROCKSÅNGERSKA AV STORA MÅTT

ANNE-LIE RYDÉ
Lord Nelson, Örebro 1 mars 1984


Förra årets stora komet på den svenska rockscenen, Anne-Lie Rydé, lockade inte oväntat massorna till Lord Nelson på torsdagskvällen. Det var spänning och förväntan blandad med nyfikenhet inför Anne-Lies turnépremiär som soloartist.
   På gott och ont har hon förknippats så koncentrerat till bara en låt, Per Gessles hypnotiska jättehit "Segla på ett moln", som helt tagit intresset från den i övrigt starka men något ojämna debutalbumet som kom i höstas.
   I doakören på Dan Hylanders och Py Bäckmans höstturné grundlade hon intresset för sin person som nu når sin självklara kulmen med en med spänning emotsedd soloturné.
   Vid tv-framträdanden har Anne-Lie Rydé omgivit sig med Raj Montana Band men reser nu med ett mindre, tätare, tyngre och rockigare komp där effekterna är färre men utstrålningen starkare.
   För många, och kanske den största delen av den stora publiken, var "Segla på ett moln" konsertens höjdpunkt som trots rökmoln aldrig riktigt ville lyfta på konserten. Däremot var det roligare att höra hennes egna låtar från skivan som har samma unika dragningskraft.
   Med bara ett album i bagaget blev repertoaren tunn och kort men Anne-Lie gjorde några välvalda covers med en oanad bredd. Från hårdrock och gammal rock ("Louie Louie") till Burt Bacharach ("Anyone who had a heart") och Magnus Lindberg ("Ljudet av ett annat hjärta").
   Anne-Lie Rydé har en stark och omfångsrik röst som hon valde att använda på ett genialt skickligt sätt. Hon är en rocksångerska av stora mått. Ett under av välsång.


Låtarna:
Kungar
Ögon ser dig
Du kysste mig
Ljudet av oss två
Anyone who had a heart
Ensamt barn
Nutbush city limits
Young blood and hot property
Jag vägrar

Extralåtar
Segla på ett moln
Cirkulera

Extra extralåt
Louie Louie

/ Håkan

Wilko Johnson (1947-2022)

Postad: 2022-11-24 12:45
Kategori: Minns

DR FEELGOOD-LEGENDAREN, SOLOARTISTEN och låtskrivaren WILKO JOHNSON överlevde en cancerdödsdom 2013. 2022 fanns det ingen återvändo i hans verklighet när han i måndags tragiskt avled. Gitarristen John Wilkinson, som var Wilkos riktiga namn, var under åren 1971-1977 Feelgoods viktigaste låtskrivare då han ofta ensam var ansvarig för låtmaterialet. Karriären därefter, med bland annat eget band och två Örebrobesök, var inte heller oviktig för att göra Wilko Johnson till en ikon inom engelsk rockmusik.
   Feelgood bildades redan 1971 och var stilbildare för levande och r&b-baserad rockmusik där livescenen blev bandets främsta uttrycksmedel. Ett band där samtliga medlemmar på ett eller annat sätt hette John i förnamn... Wilko Johnson och sångaren Lee Brilleaux (Lee John Collinson) personifierade bandets energi medan kompet, trummisen The Big Figure (John Martin) och basisten Sparko (John B Sparks) var stabilt och svängigt.
   Traditionen med gitarristernas förnamn John fortsatte när Wilko 1977 hade fått sparken, efter en schism mellan honom och Brilleaux, och ersattes av John "Gypie" Mayo (1977-81) som i sin tur ersattes av Johnny Guitar (1981-82) innan Gordon Russell 1983 kom och bröt den traditionen.
   Wilko Johnson hade redan som 17-åring inlett sin karriär i de Southend-baserade grupperna The Flowerpots (1964-66 med bland annat Will Birch på trummor), The Fix (1966) och Pigboy Charlie Band (1970). I det senare bandet träffade Wilko både Sparks och Brilleaux som födde idén på Dr Feelgood.
   Feelgood var på den tiden, 1971-74, ett framstående liveband vars energi på scen skulle inspirera en hel pubrockgeneration och sedan bli något av Joe Strummers och Johnny Rottens förebilder för den punkrevolution som skulle explodera 1976.
   Hösten 1974 började Feelgood producera skivor med Wilko Johnsons låtar som ryggrad. Först kom singeln Wilkos ”Roxette” och följdes av album som ”Down by the jetty” (nio Wilko-original), ”Malpractice” (fyra Wilko-original), ”Sneakin' suspicion” (fem Wilko-original) och, inte minst, liveskivan ”Stupidity” med fem Wilko Johnson-låtar.
   Under de där åren stod Wilkos låtar i bandets centrum på en rad singel-a-sidor, ovannämnda ”Roxette”, ”She does it right”, ”Back in the night” och ”Sneakin' suspicion”.
   Efter Feelgood bildade Wilko ett eget band, Solid Senders, innan han 1980 blev medlem i Ian Durys Blockheads där han ersatte Durys tidigare kompanjon Chaz Jankel. Ett album, ”Laughter”, blev resultatet men inget stort musikaliskt genombrott. Wilko skrev dock albumets singellåt ”Sueperman's big sister” utan större kommersiell framgång.
   Blockheads-samarbetet blev dock kortvarigt men under tiden gav Wilko ut en udda singel med en cover på ”Oh lonesome me”.
   Från 1981 och resten av sitt liv satsade Wilko på eget band under eget namn i olika sättningar, ibland tillsammans med Lew Lewis och ibland med sin stora idol och förebild Mick Green från Pirates.
   Det var under åren som trion Wilko Johnson Band han besökte Örebro vid två olika tillfällen. Lustigt nog på exakt samma datum (30 oktober) med tolv års mellanrum, Rockmagasinet 1985 och Prisma 1997. Under de åren hade han återförenats med Blockheads-basisten Norman Watt-Roy och konserten byggde till stor del på Wilkos energiska utspel med sin älsklingsgest, gitarren riktad mot publiken som en k-pist, flera gånger under kvällen. Men bakom gesten fanns ett snett leende och de stirriga, besatta ögonen avslöjade också distans och ödmjukhet. Två ögonblick jag aldrig glömmer. Aldrig.

/ Håkan

Covers: Skids

Postad: 2022-11-23 07:51
Kategori: Cover-skivor

SKIDS: Songs from a haunted ballroom (Cleopatra, 2021)

NU GÄLLER DET ATT FRISKA UPP MINNET om 70-talet i musikens Skottland. Bandet Skids bildades 1977. Den stora majoriteten av låtarna på den här coverskivan, som ett återförenat Skids spelade in 2021, är hämtat från just 1977. 70-talsnostalgi där urvalet av låtar som sångaren och den ledande Skids medlemmen Richard Jobson utförligt har skrivit om i omslagstexten. Gruppen har ett förhållande till nästan samtliga originallåtar som de här gör på sitt eget uppdaterade sätt, 44(!) år senare.
   Skids bildades alltså 1977 och existerade i sin originalsättning fram till 1981 när gitarristen Stuart Adamson lämnade för att bilda Big Country. Ett år senare sprack Skids för att till viss del återförenas 2007 fram till 2010. Efter ytterligare sex år återförenades bandet igen 2016 och under den epoken spelades coverskivan ”Songs from a haunted ballroom” in, bandets senast utgivna skiva.
   Skids var aldrig några favoriter då och inte heller nu lyckas de omvända mig men jag blir överraskad för att inte säga chockad över bandets otroliga energi. Den 62-årige sångaren Jobson låter som om han befinner sig mitt i new wave-epoken i slutet på 70-talet och det huvudsakligen unga bandet hakar på med tidstypiskt manér.
   Albumet startar i ett rasande tempo och de fyra första låtarna, ”Young savage”, ”Complete control”, ”Gary Gilmore's eyes” och ”Heart of the city”, är verkligen välvalda för att sätta en hög temperatur på energin. Med extremt hitinriktade låtar vars nivå resten av albumet inte når upp till. Möjligen med undantag av ”Submission” och ”I wanna be your dog”.
   En tidig och ganska okänd Magazine-låt, ”The light pours of me”, och David Essexs ”Rock on” drar ned tempot och kvalitén innan bandet är tillbaka i det intensiva med den mindre kända Mott The Hoople-låten ”Violence”.
   Även Garland Jeffreys ”35 mm dreams” passar in i 1977-konceptet fast den har ett New York-ursprung jämfört med skivans majoritet av brittiska låtar. Pophitlåten (från 1975!) ”New York groove” känns lite malplacerad bland de övriga genomgående vilt rockiga låtarna.
   Skids avslutar skivan med att göra covers på sig själva med 2021-inspelade versioner av sin största hits ”The Saints Are Coming” och ”Into The Valley” som säkert framkallade allsång när det begav sig.
   Albumets allra sista låt, ”Christmas in Fife”, är ännu mer malplacerad med sitt jultema och folkrockarrangemang som mer påminner om Pogues än Skids.


1. Young Savage (Dennis Leigh/Steven Shears/William Currie) 3:13
1977. Singel med Ultravox.
2. Complete Control (Joe Strummer/Mick Jones/Topper Headon/Paul Simonon) 3:30
1977. Singel med The Clash.
3. Gary Gilmore's Eyes (Timothy Smith) 2:17
1977. Singel med The Adverts, låtskrivarens namn var T. V. Smith.
4. Heart Of The City (Nick Lowe) 2:48
1976. Singel med låtskrivaren.
5. The Light Pours Out Of Me (Howard Devoto/John McGeoch/Pete Shelley) 4:33
1978. Från albumet ”Real life” med Magazine.
6. Rock On (David Essex) 3:35
1973. Singel med låtskrivaren.
7. Violence (Ian Hunter/Mick Ralphs) 2:58
1973. Från albumet ”Mott” med Mott The Hoople.
8. 35 mm Dreams (Garland Jeffreys) 3:11
1977. Från albumet ”Ghost writer” med låtskrivaren.
9. Submission (Glen Matlock/John Lydon/Paul Thomas Cook/Steve Jones)
3:45
1977. Från albumet ”Never Mind the Bollocks Here's the Sex Pistols” (utan att nämnas på skivomslaget) med Sex Pistols.
10. New York Groove (Russ Ballard) 2:34
1975. Singel med Hello.
11. I Wanna Be Your Dog (James Osterberg/Scott Asheton/Ronald Asheton/David Alexander) 3:13
1969. Från albumet ”The Stooges” med The Stoog4es.
12. The Saints Are Coming (Richard Jobson/Stuart Adamson) 2:59
1979. Från albumet ”Scared to dance” med Skids.
13. Into The Valley (Richard Jobson/Stuart Adamson) 3:25
1979. Singel med Skids.
14. Christmas In Fife (Richard Jobson/Jamie Watson/Bruce Watson/Liam Saunders)
2921. Original.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #46: Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band 1983

Postad: 2022-11-21 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

SOM JAG REDAN TIDIGARE HAR BERÄTTAT fanns det under 1983 och 1984 många möjligheter att få uppleva det fantastiska samarbetet mellan samboartisterna Dan Hylander och Py Bäckman tillsammans med sitt eminenta kompband Raj Montana Band. Under de två åren besökte turnégänget Örebro vid fem olika tillfällen och tillsammans med min vän och fotograf Anders Erkmanhade jag möjlighet att se det tajta bandet ytterligare några gånger i både Stockholm, Köping och Borlänge.
   Jag har redan i serien Örebros Bästa Konserter uppmärksammat en konsert från augusti 1984 i Brunnsparken och nu är det dags att rikta strålkastarna mot hösten 1983 när de en tisdagskväll i oktober fyllde Idrottshuset.   
   1983 var året då Dan Hylander och Py Bäckman blev kommersiellt jämbördiga artister i eget namn. Deras båda soloskivor, "Calypso" respektive "Sista föreställningen", blev försäljningsframgångar och år av ständigt turnerande tillsammans med kompbandet Raj Montana Band började ge stora resultat.
   Tidigare under 1983 hade körtjejen Emily Gray funnits med i Raj Montana för att förstärka röstresurserna men från hösten gjorde Anne-Lie Rydé entré i bandet precis samtidigt som hon inledde sin solokarriär. Efter karriären som sångerska i bandet Extra, några år tidigare, gav hon ut sitt första soloalbum ”Anne-Lie Rydé” som var dagsaktuellt när turnén nådde Örebro. Jag fick en inofficiell och provisorisk intervju med Anne-Lie på dåvarande Esso Motorhotell i Västhaga under efterfesten till konserten sent samma kväll.
   Bandets övriga medlemmar var den här kvällen de sedvanliga Hasse Olsson, keyboards, Clarence Öfwerman, keyboards/sång, David Carlsson, gitarr/sång, Ola Johansson, bas, och Pelle Alsing, trummor.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/10 1983.

SVETTIG KONSERT I STORT FORMAT

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Idrottshuset, Örebro 18 oktober 1983


DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN OCH DET fantastiska Raj Montana Band har redan gjort två bra konserter i Örebro i år. Lysande men ändå otillräckliga shower där två giganter som Dan och Py aldrig kan ge sig själv full rättvisa när de delar på blott en timme. Därför var det mer än välkommet med en konsert i det stora formatet, med de stora gesterna och alla de underbara och klassiska låtarna.
   Denna unika samling musikanter har växt samman under de senaste åren på otaliga turnéer. Där triumfer och succéer lugnt och metodiskt etsat sig fast i folks medvetande. Efter tisdagskvällens konsert kan jag bara konstatera att de fortsätter växa, blir bara fullkomligare.
   De har nu växt ur de små konsertlokalerna och satsar på idrottshallar med akustiska problem som följd. Inledningen på gårdagskvällens konsert var katastrofal, första halvan av konserten var knappast acceptabel för att sedan lyfta till rent magiska höjder med extralåten "Willin'" av Lowell George som final.
   Som skivförsäljningen har visat har Py Bäckman nu tagit steget fram och klivit upp i nivå med sin Dan. Det gäller även på scen fast förkylningsattacker inte gav varken Dan eller Py full rättvisa. En månads turnerande har slitit hårt på deras röster.
   1983 gjorde både Py och Dan sina bästa skivor och låtarna därifrån dominerade givetvis konsertinnehållet men i detta mäktiga format på över två timmar fanns det även plats för överraskningar.
   Greg Copelands helt akustiska "El Salvador" och Anne-Lie Rydés två sololåtar, båda för övrigt skrivna av Per Gessle. "Segla på ett moln" var en av konsertens absoluta höjdpunkter. I skarp konkurrens med höjdare som "Farväl till Katalonien" och "Höst". Den sistnämnda är, utan att ens nämna det, en vemodig tröst i den depression som alla kallar höst.
   Raj Montana Bands som alltid väloljade sound var ovanligt trögstartat denna kväll men när öronen vant sig och ljudet hade funnit sig till rätta var det åter samma välbekanta känslighet i arrangemang och framförande.

Doctor, doctor
Brinner än
Aldrig det vi vill
Jag lever
Flyg iväg
Kristall
Maria utan man
Farväl till Katalonien
El Salvador
Sista föreställningen
Vildrosor o titlar
Cirkulera (Anne-Lie Rydé)
Till en vän?
Hellre ogräs
Bara älskande sårar
21/3
Så dum
Vykort, vykort

Extralåtar
Segla på ett moln (Anne-Lie Rydé)
Också lördagkvällar
Solregn

Extra extralåtar
Främlingar
Höst
Willin'

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #47: The Soundtrack Of Our Lives 1997

Postad: 2022-11-18 07:59
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

DEN HÄR KONSERTEN MED GÖTEBORGSGRUPPEN The Soundtrack Of Our Lives var tidigt i bandets historia. Mindre än två år tidigare hade Ebbot Lundberg & Co bildat bandet som skivdebuterade bara några månader innan den här konserten. Den mycket starka albumdebuten "Welcome to the infant freebase" blev trea på min årsbästalista 1996 och konserten var min första upplevelse med gruppen live. I din lilla nästan runda konsertlokalen på Contan bjöd sexmannabandet på en otroligt intensiv liveupplevelse när de, som jag skrev i recensionen, ”piskade upp den stämning som redan var på topp”.
   Delar av The Soundtrack Of Our Lives hade sina rötter i 80-talets Göteborg i bandet Union Carbide Productions där Ebbot var drivkraften vid mikrofonen. Tillsammans med det bandets gitarrister, Björn Olsson och Ian Person, och senare Martin Hederos, keyboards, bildade Ebbot The Soundtrack Of Our Lives 1995.
   Övriga medlemmar blev Kalle Gustafsson Jerneholm, bas, och Fredrik Sandsten, trummor, och det var bandets första sättning som kom till Contan 1997. Inklusive Björn Olsson, senare mest känd som producent till bland annat Håkan Hellström, Hästpojken, Mando Diao och Ulf Stureson, som lämnade bandet senare det året och ersattes av Mattias Bärjed.
   "Welcome to the infant freebase", som producerades av Torsten Larsson från Stonefunkers, uppmärksammades i boken Tusen Svenska Klassiker där den beskrevs som ”stor, episk och tidlös” och låtarna ”doftade så anglosaxiskt att många trodde att de var bortglömda klassiker från ett annat decennium”.
   Och om Ebbot skrev de att han ”med sitt yviga skägg och sina kaftaner fick rykte om sig som en av rockvärldens mest egensinniga karismatiska figurer”.
   På Contan var Ebbot också starkt visuell när han klättrade på högtalare och vid ett tillfälle var han på väg upp och in i undertaket på restaurangen. Texten i recensionen där jag skrev ”Han frälste en redan Soundtracks-frälst publik” fick en NA-läsare att skriva en insändare och tyckte det var osmakligt att jämföra Ebbot med Gud...
   I januari 1997 var första men inte sista men det bästa tillfället jag hade nöjet att få uppleva The Soundtrack Of Our Lives på konsert.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1997.

INTE EN MENINGSLÖS SEKUND

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
Contan, Örebro 17 januari 1997


Ebbot Lundberg, Soundtracks karismatiske sångare, må vara crazy/förvirrad/galen/skämtsam/utflippad/genial (efter att ha läst fredagsintervjun i NA kan ingen beskrivning strykas) men han är en av rock-Sveriges få riktiga personligheter.
   Han kan ensam ge en konsert klassisk stämpel. Contan-spelningen i fredags var väl ingen genuin milstolpe men onekligen en minnesvärd afton och natt.
   Ebbot gjorde ingen, absolut ingen, besviken när han i ett enormt rökmoln uppenbarade sig i ett vitt stort skynke och sandaler.
   Han stod där som den Jesus-figur han säkert inbillar sig vara. Höjde armen och lärj..., förlåt publiken, svarade med samma sak.
   Han frälste en redan Soundtracks-frälst publik och piskade upp den stämning som redan var på topp.
   Redan under andra låten stagedivade Ebbot, balanserade sedan livsfarligt på högtalarna, var vid ett tillfälle, under "Blow my soul", på väg upp genom innertaket och när han hängde på sig cittran (som knappt hördes) i pärlan "Grand Canaria" var hippiestuket fulländat.
   Det är inte lätt att vara visuell på en trång krogscen på en sprängfylld klubb men Ebbot var ypperlig.
   Men vi ska inte för ett ögonblick glömma bort att The Soundtrack Of Our Lives är ett musikaliskt underbart gäng.
   Gruppens kraftfulla pop på debuten i höstas var en knytnäve åtminstone i min mage. Den lånar och stundtals stjäl friskt från 60-talets melodiösa era men energin är tveklöst 1996 och nu också 1997.
   Precis en timmes spelning, inklusive två extralåtar, bjöd på allt det viktiga och storslagna från debuten plus någon nyhet i samma genre, det vill säga Beatles cirka 1969.
   Kvällens stora allsång hette givetvis "Instant repeater '99" men nedlastad av blytunga förväntningar ville den aldrig riktigt lyfta.
   Men när slutet kom, som det oundvikligt måste göra även på oförglömliga konserter, med nedtonade "Endless song" och boogiefyrverkeriet "Confrontation camp" svävade vi i väg i ett svettigt lyckorus.
   I dagens konsertsnåla verklighet hade jag faktiskt glömt hur fysiskt laddad och vällustig en levande attraktion, av Soundtracks kaliber, kan vara.
   Och med en ledare som Ebbot Lundebergs totala utstrålning blev inte en sekund tråkig eller meningslös.

/ Håkan

Covers: Bruce Springsteen

Postad: 2022-11-16 07:42
Kategori: Cover-skivor

BRUCE SPRINGSTEEN: Only the strong survive (Columbia, 2022)

VECKANS COVERSKIVA PÅ HÅKANS POP är ett hyperaktuellt album, släpptes i fredags, där Bruce Springsteen väljer att plocka ihop en mängd soulinfluerade låtar från musikhistorien. Genom åren har Bruce på sina livekonserter visat förkärlek för några covers, Mitch Ryders ”Detroit medley”, John Fogertys lite okända ”Run through the jungle”, och ”Twist and shout” var några tidiga favoriter, men på studioinspelningarna finns det däremot ett begränsat antal exempel.
   Att Bruce efter nästan 50 år (femtio år!) som skivartist väljer att för första gången (jag räknar bort Pete Seeger-projektet, ägna ett helt studioalbum åt covers är på pappret både logiskt och intressant. När jag sedan upptäcker att låtmaterialet till mer än hälften är okänt för mig blir ”Only the strong survive” ännu ett någorlunda konventionellt Springsteen-album i mina öron.
   Jag är ingen representativ soulkännare så för mig är originalmaterialet på den här skivan mindre känt med undantag för Motown-låtarna som av någon anledning till stor del trängs på slutet. Just det senare urvalet vill jag gärna placera i popgenren och inte betrakta som traditionell soulmusik. Och den associationen återvänder jag till under själva lyssningen.
   Det tog mig närmare en timme att analysera låtarna, härleda originalmaterialet och tidsbestämma allt för att identifiera ursprunget där en klar majoritet låtar är hämtade från 60-talet. På vägen mot kunskap touchade jag också många intressanta detaljer kring låtmaterialet.
   Efter det grävprojektet var det dags att lyssna på den faktiska skivan som till sin helhet inte riktigt når upp till mina inledande förväntningar. Möjligen är det här poppiga stuket lite överraskande lättsamt underhållande och bland arrangemangen saknas ofta Springsteens grundmurade energi och det annars så vanliga engagemanget.
   Naturligtvis har tillvägagångssättet under inspelningsarbetet påverkat slutresultatet då medverkande musiker, förutom Springsteen själv och blås, är en enda man, producenten Ron Aniello som jobbat med Bruce sedan ”Wrecking ball” (2012). Jag kan inte klaga på soundet, det låter mer levande än väntat och har stundtals det nästan E Street Band-exakta tonfallet, men det låter vid övervägande tillfällen mer som underhållande pop än klassisk soul eller hederlig rockmusik på ”Only the strong survive”.
   Här finns visserligen de traditionella soulingredienserna, de snärtiga stråkarna, lite wah-wah-gitarr, de dansant markerade trummorna och (naturligtvis) tjejkörerna, men det är genomgående ett skinande blankt ljudlandskap som bildar albumets röda tråd.
   Det är just vid sådana tillfällen som ursprunget och de historiska rötterna i låtmaterialet tar över mitt intresse. Och det finns åtskilliga detaljer att punktmarkera här. ”Soul days” är en obskyr Dobie Gray-låt som så perfekt passar in Springsteens sätt att hänvisa till musikhistorien. Och den gamla Commodores-låten ”Nightshift” hyllar på ett liknande sätt Marvin Gaye och Jackie Wilson som för övrigt dog samma år (1984) som originalet släpptes.
   Steget över till Motown-innehållet är inte långt och några av mina stora favoriter finns där. Allra mest blir jag överraskande imponerad av ”Do I love you (indeed I do)”, som inte ska förväxlas med en annan Motown-låt från 1962, med The Contours, som Bruce faktiskt sjöng på den legendariska 1985-konserten på Ullevi. Nej, det här är en låt som låtskrivaren Frank Wilson skrev och spelade in 1965 men som inte släpptes på skiva förrän 1979. En otroligt intensiv poplåt där kören och Bruce hetsar varandra till stordåd.
   En annan stor Motown-favorit, ”What becomes of the broken hearted”, gör Bruce med beröm godkänt och på den mindre berömda Four Tops-låten ”7 rooms of gloom” är energin som bäst på hela albumet. ”The sun ain't gonna shine anymore” tangerar Phil Spectors ljudbild och versionen av Jerry Butlers ”Hey, Western Union man” återvänder jag också gärna till.


1. "Only the Strong Survive" (Jerry Butler/Kenny Gamble/Leon Huff)
1968. Från albumet "The ice man cometh" med Jerry Butler.
2. "Soul Days" (featuring Sam Moore) (Jonnie Barnett)
1999. Från albumet "The Beach Music Anthology, Vol 2" med Dobie Gray/Wayne Jackson.
3. "Nightshift" (Walter Orange/Dennis Lambert/Franne Golde)
1984. Singel med Commodores.
4. "Do I Love You (Indeed I Do)" (Frank Wilson)
1979 (inspelad 1965). Singel med låtskrivaren.
5. "The Sun Ain't Gonna Shine Anymore" (Bob Crewe/Bob Gaudio)
1965. Singel med Frankie Valli.
6. "Turn Back the Hands of Time" (Jack Daniels/Bonnie Thompson)
1970. Singel med Tyrone Davis.
7. "When She Was My Girl" (Larry Gottlieb/Marc Blatte)
1981. Från albumet "Tonight!" med The Four Tops.
8. "Hey, Western Union Man" (Jerry Butler/Kenny Gamble/Leon Huff)
1968. Singel med Jerry Butler.
9. "I Wish It Would Rain" (Norman Whitfield/Barrett Strong/Rodger Penzabene)
1967. Singel med The Temptations.
10. "Don't Play That Song" (Ahmet Ertegun/Betty Nelson)
1962. Singel med Ben E King.
11. "Any Other Way" (William Bell)
1962. Singel med låtskrivaren.
12. "I Forgot to Be Your Lover" (featuring Sam Moore) (William Bell/Booker T. Jones)
1968. Singel med William Bell.
13. "7 Rooms of Gloom" (Brian Holland/Lamond Dozier/Eddie Holland)
1967. Singel med Four Tops.
14. "What Becomes of the Brokenhearted" (William Weatherspoon/Paul Riser/James Dean)
1966 (inspelad 1965 med The Isley Brothers). Singel med Jimmy Ruffin.
15. "Someday We'll Be Together" (Johnny Bristol/Jackey Beavers/Harvey Fuqua)
1961. Singel med Jackie & Johnny.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #48: Disneyland After Dark 1986

Postad: 2022-11-14 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

BARA NÅGRA VECKOR INNAN DISNEYLAND AFTER DARKS konsert på Rockmagasinet recenserade jag bandets första album, "Call of the wild", men hajpen kring det här färgstarka danska bandet inleddes redan under sommaren året innan. D.A.D., som de för övrigt officiellt kom att heta från 1989, bildades som trio tidigt 1983 och spelade då en mix av country och punk.
   Bandet utökades snart med en gitarrist, Jacob Binzer som också råkade vara bror till bandets sångare (Jesper Binzer), och kom sedan att agera förband till kända utländska namn som John Cale Band, The Gun Club och Lords Of The New Church. Men det var när de i augusti 1985 gjorde succé som uppvärmare till Eldkvarn på Moderna Museet i Stockholm som ryktet om bandet började florera på allvar i Sverige.
   Några veckor senare kom DAD:s debutskiva, en maxisingel, som visade sig motsvara alla förväntningar. I min recension skrev jag bland annat:
   "Bandets nya maxisingel (Mega) med tre låtar visar att deras liveorienterade sound även går att reproducera på vinyl utan att tappa alltför mycket av sin intensitet. På bara tre låtar lyckas DAD visa upp alla sina goda sidor. Från countryrocksvängiga "Up, up over the mountain top" via rockabilly-oväsendet "Marlboro man" till den över fem minuter långa rockklassikern "Never never (Indian love)".
   Skrev jag alltså utan att jag då hade upplevt bandet live. Ett band som i övrigt också innehöll trummisen Peter Lundholm och basisten Stig Pedersen. I februari 1986 när "Call of the wild" släpptes var jag fortfarande imponerad och skrev i recensionen:
   "Fyra charmerande unga danskar spelar en gränslös rockmusik. Med ett energiskt avstamp i punken slår de sedan åt alla håll: Rockabilly, country och trash. Årets hittills bästa rock-LP och en aptitretare av stora mått inför deras konsert på Rockmagasinet nästa fredag".
   När den fredagen kom hade det positiva ryktet gått och det var fullständig kaos utanför Rockmagasinet. Jag blev inlotsad bakvägen till en helt fullproppad lokal där det var varmt och svettigt som aldrig förr. Luften tog tidigt slut men energin på scenen ville aldrig upphöra.
   Historien om Disneyland After Dark har inte heller tagit slut. Bandet finns än idag, har bytt trummis, men sedan många år tillhör de hårdrockgenren. 1989 blev bandet tvingade att byta namn av Walt Disney-bolaget (ursprungliga bandnamnet var från början ett avsnitt i Walt Disney's Wonderful World Of Color) och förkortningen D.A.D. (som sedan ändrats till alternativet D:A:D och numera D-A-D) blev bandets allmänt kända namn.
   Bandet bytte officiellt alltså inte namn förrän 1989 men faktum är att de redan på sitt andra album kallar sig D.A.D., "D.A.D. draws a circle" (1987). Och redan där började bandet flörta med hårdrock genom att bjuda in den engelske producenten Mark Dearnley som tidigare hade jobbat med AC/DC och Def Leppard.
   Men på den legendariska spelningen i februari 1986 handlade det om allt annat än hårdrock. Jag har däremot inget minne av att Karlstad-bandet Hollywood Indians agerade förband just den här kvällen.
   Sedan har jag noteringar som säger att jag såg Disneyland After Dark ytterligare en gång på Rockmagasinet, i oktober 1986, men det har jag faktiskt inte heller något minne av eller någon recension att hänvisa till.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/2 1986.

VILKEN DANSK KNOCKOUT!

DISNEYLAND AFTER DARK
Rockmagasinet, Örebro 21 februari 1986


Disneyland After Dark, det enda och unika rockskriet från Danmark, tog Örebro med storm i fredagskväll på Rockmagasinet. det var en stor och förväntansfull och till bristningsgränsen nyfiken publik som fick se den danska kvartetten gå på scen strax före midnatt. Och genomföra en konsert helt i publikens smak som också motsvarade entusiasternas höga förväntningar. Det var en härlig dansk knockout.
   Fredagskvällen var försenad när rödskinnen från Karlstad, Hollywood Indians, lämnade scenen vid 11-taget. Efter deras otympliga och stundtals klumpfotade rock dröjde det en trekvart innan danskarna började. DAD lämnade inget åt slumpen. Ljudet och visuella hjälpmedel, med bland annat en ljusramp, fungerade därför perfekt under den en timme långa konserten.
   DAD kan utåt sett tyckas ta allt med en klackspark men deras framförande var noga genomtänkt och låtarna mycket välskrivna med effektiva arrangemang.
   Med den disciplinen i botten blev deras jordnära och mänskligt svängiga rockmusik en levande attraktion när vi skriver år 1986. Det var utåtriktad rockmusik som tog fart både i countrymusiken och den traditionella rocken.
   Det är ett stort mysterium hur dessa fyra personer kan ha Danmark som hemvist. Där undergroundscenen ständigt är för stor och schlagermusiken alldeles för välrepresenterad. Ur det bottenlösa träsket reser sig Disneyland After Dark, ett band som Danmark aldrig skådat maken till.
   Bandets musikaliska motor satt långt bak. Trummisen Peter Lundholms driv påminde mig om den engelska folkrockvågen och bandets enda instrumentalt lysandestjärna, gitarristen Jacob Binzer, fyllde sin plats långt utöver det faktum att han är lillebror till sångaren.
   Längst fram stod Jesper Binzer, nedmixad kompgitarr, och Stig Pedersen, bas, och växlade repliker i sina vilda västern-inspirerade texter.
   Med bara ett album bakom sig, "Call of the wild", blev scenrepertoaren ingen överraskning fast låtarna på scen fick en intensivansiktslyftning. Även några slappa Johnny Cash-hits passade de på att smälla av i tidsenliga arrangemang.

/ Håkan

Lite för bryska arrangemang för min smak

Postad: 2022-11-13 12:11
Kategori: Live-recensioner





JOEL ALME
Foajén/Konserthuset, Västerås 12 november 2022
Konsertlängd: 19:32-20:56 (84 min)
Min plats: Sittande ca 30 m från scenen.


DET FINNS BARA EN JOEL ALME. DET FINNS bara en artist som Joel Alme. ”One of a kind” som det så vackert heter på engelska. Men det engelska språket är inte längre Joel Almes poesi. Sedan 2015 skriver och sjunger han på svenska och det var också den senare repertoaren som stod i fokus på konserten i Västerås Konserthus foajé.
   Uppmärksamheten kring Joel Alme som person har hela tiden ökat sedan han började skriva sina poetiska och starkt vardagsnära texter. Jag är osäker på om Almes popularitet rent kommersiellt har vuxit i samma takt, det var blott ett hundratal åskådare som hade mött upp honom i Västerås, men det gick att skönja en klart lysande personlighet bakom de ibland lite väl bryska arrangemangen.
   På skiva är Joel Almes musik ett under av känslighet i både text och musik. Med ”hjälp” av fem unga musiker bullrade det lite för mycket lite för ofta för att hans sånger skulle komma fram på allra bästa sätt. Där fanns nog en ambition hos de fem unga kompmusikerna att förvandla Joel Almes visor till stor scenkonst men den hade inte riktigt nått fram till trummisen som bankade på frenetiskt både här och där.
   Keyboardkillen gjorde allt för att försöka ersätta de ofta förekommande stråkarna på skiva, killen på Rickenbackergitarr hade en skön melodisk klang i sitt instrument, den vänsterhänte basisten stod för det trygga och välbalanserade och slagverkaren hittade sin plats först när han tog fram flöjten.
   I min enfald satt jag ibland och önskade att alla mina Joel Alme-favoriter skulle framföras med flygel, cello och två akustiska gitarrer. Men jag fick mina höjdpunkter när bandet stundtals lämnade scenen och lät Almes röst och akustiska gitarr förtrolla aftonen på konsertens två sista låtar.
   Om man tror att jag var helt missnöjd och besviken efter konserten kan du läsa hela låtlistan, samtliga 17 titlar, för att förstå att liveupplevelsen låtmässigt var en fin blandning av Joel Almes svenska repertoar. Lite överraskande hade han lagt större tyngdpunkt på ”Flyktligan” (2015), med hela åtta låtar, än den helt aktuella ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt”. Men det störde inte mig ty ”Flyktligan” är min stora Joel Alme-favorit, dock i stark konkurrens med den senaste.
   I det lite irriterande blåröda motljuset radade Joel Alme upp en imponerande låtskatt där gamla favoriter som ”Innan staden vaknar”, ”Våran sort” och ”Aldrig bra på livet” samsades fint med nya favoriter som ”Blomman”, ”Brev från botten” och ”Kom igen nu morgonen”. Att det sedan vid vissa tidpunkter under konserten, exempelvis ”Backa tiden”, blev mer popkonsert än ett intimt samkväm får jag väl svälja. Hursomhelst vaknade jag upp i morse med Almes ”Slå hjärta slå” ringande i öronen.


Håller mig på kanten
Innan staden vaknar
Jag kommer inte undan
Blomman
Jaga dagen
För väldigt många lögner sen
Backa tiden
Våran sort
Slå hjärta slå
Hinsan
Ge mig nåt som ger mig nåt
Brev från botten
Kronan

Extralåtar
Kom igen nu morgonen
Röda bolaget

Extra extralåt
Aldrig bra på livet

Extra extra extralåt
Dig äger ingen

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #49: Lolita Pop 1987

Postad: 2022-11-11 07:59
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

LOLITA POP HADE UNDER NÅGRA ÅR i mitten på 80-talet fungerat som kvartett sedan den kortvarige basisten och konstnären Ulf Lernhammar hade hoppat av 1984 inför inspelningen av albumet "Att ha fritidsbåt". Gitarristen Benkt Svensson (numera Söderberg och "känd" för att vara pappa till First Aid Kit-tjejerna) började spela bas i gruppen både på skiva och konserter.
   Våren 1985 bodde Richard Lloyd i Örebro och spelade in albumet "Fields of fire" tillsammans med några Lolita Pop-relaterade musiker, Thomas Johansson, Peter Olsen och Per Eriksson. Via den kontakten fick bandet möjlighet att spela i New York samma år vilket i sin tur till slut resulterade i ett amerikanskt skivkontrakt med Virgin USA.
   Hösten 1985 tog Lolita Pop en rejäl paus från turnerande för att koncentrera sig på skivan med nya engelska nyinspelade alternativt nymixade versioner av sju låtar från "Att ha fritidsbåt" plus några nyskrivna. Ett album som släpptes i september 1987 i både USA och Sverige.
   Sommaren 1986, inför skivinspelningarna, hade gruppen fått en ny basist i Matts Alsberg som hade spelat i gruppen Rost och jobbat som frilansande musiker i många sammanhang. Och inför inspelningarna av det "amerikanska" albumet var Benkt Svensson alltså tillbaka på gitarr.
   Våren 1987 hade Lolita Pop i mars spelat i Lund, Göteborg och Stockholm innan spelningen på hemmaplan på Nya Continental i april.



Bilder: Anders Erkman


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/4 1987.

ÖREBROS BÄSTA NÅGONSIN!

LOLITA POP
Nya Continental, Örebro 24 april 1987


NÄR LOLITA POP I FREDAGS GJORDE NÅGOT av comeback på hemmaplan var det något stort som skedde. På ett märkligt sätt hamnar deras konserter ofta utanför de konventionella turnéramarna men det hindrade inte gruppen att genomföra en verkligt sammanhållande konsert.
   Lolita Pop är Örebros genom tiderna största rockgrupp och de behåller definitivt positionen efter fredagskvällens fantastiska uppvisning som innehöll det mesta av det bästa som de någonsin gjort.
   Gruppen är tillbaka med två gitarrer och det är definitivt deras mest bekväma och resursstarka sättning. Sten Booberg må vara en av Sveriges bästa, skickligaste och flyhänta gitarrister, som han har bevisat under tiden som kvartett, men Lolita Pop är ett mycket mer fullbordat rockband när han har Benkt Svenssons gitarr vid sina sida med en underbar repertoar.
   Dessutom var nye basisten Matts Alsberg en jätte på bas som verkligen fyllde sin plats med bravur.
   Det svängde bättre, tyngre och framförallt underbart om "nya" Lolita Pop som på scen inte hade så mycket nytt att presentera i repertoaren förutom de två nya engelska låtarna "Mind your eye" och "Bang your head".
   Under gruppens långa karriär har Lolita Pop varit ett sound utan identitet. Men efter senaste albumet "Att ha fritidsbåt" lossnade det och många fantastiska låtar strömmade plötsligt ur denna kvintett.
   Det var också kring den skivan som konsertrepertoaren i fredags kretsade och gjorde "2x2" och "Regn av dagar" till konsertens höjdpunkter.
   Det kanske är orättvist mot hela bandet men sångerskan Karin Wistrand är Sveriges bästa sångerska framför ett band som var både skickligt och mänskligt. Och med Göran Kinnanders underbara mix var det bara lätt att känna sig besegrad. Besegrad av ett underbart band

/ Håkan

Covers: Jeff Beck/Johnny Depp

Postad: 2022-11-09 07:59
Kategori: Cover-skivor

JEFF BECK/JOHNNY DEPP: 18 (Deuce, 2022)

ETT UDDA PAR (ROCKGITARRIST/SKÅDESPELARE) har gjort ett udda album med ett udda, extremt blandat, innehåll. Jag vet inte vad som först förenade den 78-årige rockgitarristen Beck och den 59 årige skådespelaren Depp. Kanske är de lika excentriska ty båda har i sina karriärer gått sina egna kontroversiella vägar. Eller är det en tidigare okänd fascination för Beach Boys som har fört dem samman?
   Johnny Depps färdigheter i rockbranschen var mig obekant fram till nyss men tydligen träffades Beck och Depp första gången 2016 när gitarristen gästspelade på en låt på Hollywood Vampires album ”Rise” (2019). Vampires bildades redan för tio år sedan av Depp, Alice Cooper och Aerosmith-gitarristen Joe Perry.
   Det Beck/Depp-mötet fördjupade deras vänskap och resulterade i somras med ”18”-albumet som följts upp av några spridda spelningar. Med de båda profilernas bakgrund i färskt minne är det inte så konstigt att ”18” har blivit en ganska udda produkt, ett i högsta grad spretigt album både låt- och soundmässigt. Här blandas irländsk folkmusik, Motown, egen skränig rockmusik, Beach Boys och lågmälda ballader.
   Låt nummer fyra "Sad Motherfuckin' Parade" är, som titeln kanske skvallrar om, ren provokativ galenskap. En blandning av rap, rytmer, monotoni, en upprepande ”motherfucker”-text och inget att lägga på minnet.
   Inledningen på albumet pendlar annars mellan skönt och surt. Efter Jeff Becks bryska men himmelskt vackra instrumentala tolkning av säckpipespelaren Davy Spillanes ”Midnight walker” följer en stökig rockig Killing Joke-låt och man får så långt ingen uppfattning om Depp kan sjunga eller inte. Då dyker som nummer tre på skivan upp Dennis Wilsons vemodiga låt ”Time” och Depp sjunger riktigt vackert. Men naturligtvis ska den rena skönheten brytas av med provokativ rock.
   ”18” är en skiva som blandar vackra Jeff Beck-gitarrer på instrumentala låtar, bland annat ”Caroline no”, med konventionella låtar där Depp både sjunger och reciterar. Falsetten i ”Ooh baby baby” är imponerande och överraskande men det är Jeff Becks gitarr som är ryggraden på skivan. Dels på rena instrumentallåtar och på de konventionella låtarna där Beck/Depp möts på riktigt.
   Musiken och arrangemangen på ”18” river och smeker om vartannat, ibland tålamodskrävande men på slutet av albumet tycks allt stämma när Depps röst och Becks tjutande gitarr möts i ett fint samarbete och tolkar John Lennons ”Isolation”. Och på vägen dit, låtarna innan, sjunger Depp riktigt proffsigt men lågmält i, den förvisso rätt uttjatade, ”Let it be me” som sömlöst går över i Janis Ians ”Stars”.


1. "Midnight Walker" (Davy Spillane) 3:05
1991. Från albumet ”Pipedreams” med låtskrivaren.
2. "Death and Resurrection Show" (Jaz Coleman/Geordie Walker/Martin Glover/Andy Gill) 5:31
2003. Från albumet ”Killing Joke” med Killing Joke.
3. "Time" (Dennis Wilson/Karen Lamm Wilson) 3:39
1977. Från albumet ”Pacific ocean” med Dennis Wilson.
4. "Sad Motherfuckin' Parade" (Jeff Beck/Johnny Depp) 3:32
2022. Original.
5. "Don't Talk (Put Your Head on My Shoulder)" (Brian Wilson/Tony Asher) 3:12
1966. Från albumet ”Pet sounds” med The Beach Boys.
6. "This Is a Song for Miss Hedy Lamarr" (Johnny Depp/Tommy Henriksen) 4:34
2022. Original.
7. "Caroline No" (Brian Wilson/Tony Asher) 2:16
1966. Från albumet ”Pet sounds” med The Beach Boys.
8. "Ooo Baby Baby" (Smokey Robinson/Warren "Pete" Moore) 3:38
1965. Singel med The Miracles.
9. "What's Going On" (Al Cleveland/Marvin Gaye/Renaldo Benson/) 4:26
1971. Singel med Marvin Gaye.
10. "Venus in Furs" (Lou Reed) 4:53
1967. Från albumet ”The Velvet Underground & Nico” med The Velvet Underground.
11. "Let It Be Me" (Pierre Delanoë/Gilbert Bécaud/Manny Curtis) 4:42
1955/1960. Singel ("Je t'appartiens") med Gilbert Bécaud/Singel med Jill Corey with Jimmy Carroll.
12. "Stars" (Janis Ian) 6:36
1974. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
13. "Isolation" (John Lennon) 5:12
1970. Från albumet ”John Lennon/Plastic Ono Band” med John Lennon.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #50: Sophie Zelmani 2008

Postad: 2022-11-07 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ÄVEN ”TRYGGT TRÅKIGA” (ENLIGT RUBRIKEN till min recension i Nerikes Allehanda) konserter får plats på min lista över favoritkonserter i Örebro. Ett 14 år gammalt minne vill nog sammanfatta Sophie Zelmanis konsert som något annat än tråkig och trist fast den visuellt kanske var lite händelsefattig. Men musikaliskt av mycket hög och sammanbiten kvalité.
   Som jag skriver i konsertrecensionen nedan var det första gången Sophie kom till Örebro för konsert och det var ju anmärkningsvärt med tanke på hennes relativt långa karriär och många album bakom sig.
   Sophie debuterade på skiva 1995, albumet ”Sophie Zelmani”, och redan där och på resten av sin karriär har hon producerats av gitarristen och arrangören Lars Halapi. Tillsammans med sitt gäng musiker har Halapi följt med på Sophies långa resa som sångerska och låtskrivare. Där jag genom åren har placerat album som ”Precious burden” (1998), "Time to kill" (1999) och "Song and dance" (2002) på flera årsbästalistor.
   En lång skivkarriär som förra året resulterade i samlingsalbumet ”The first 25 years”, och i år följdes av både nya skivor och turné.
   2008 var det Sophies sjunde album ”The ocean and me” som var aktuellt och på turnén kompades hon av det vanliga Halapi-gänget Peter Korhonen, trummor, Robert Qwarforth, keyboards/sång, och Thomas Axelsson, bas och sång, som hade förstärkts med Johan Lindström, gitarrer/lapsteel/keyboards.


                                                                                  Foto: Emily Österling

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 2008.

TRYGGT - OCH LITE TRÅKIGT

SOPHIE ZELMANI
Hjalmar Bergman-teatern, Örebro
18 oktober 2008
Konsertlängd: 20:38-22:10 = 92 minuter
Min plats: Rad 13, plats 402, ca 20 meter från scenen
.

ÄNTLIGEN KOM HON TILL ÖREBRO, Sophie Zelmani. Efter tretton år och sju album är vi några stycken som väntat länge på denna uppenbarelse. Tydligen har det funnits ett sug efter den personliga Zelmani även i den breda folkligheten ty teatern var välfylld och även om det inte direkt var stående ovationer efter varje låt upplevde jag stämningen som väldigt positiv.
   Sophie är liksom den svenska singer/songwriter-genrens moder. Gjorde debut innan några av dagens generation artister gått ur skolan och har sedan utvecklat sin avskalade status. Sophie är så personligt kärv och lågmäld att hon kan uppfattas som tråkig och intetsägande. Jag har några yngre kamrater som hävdar den åsikten – och jag håller med på ett positivt sätt.
    Hade du på lördagskvällen väntat dig danssteg och brutalt intressanta mellansnack så hade du förmodligen gått fel. Sophie lät sångerna tala och arrangemangen, som musikerna i hennes noggrant utmejslade band dekorerade så ypperligt vackert, är en fröjd att höra utan att volymen höjs märkbart.
   När man nu så ”sent” i karriären till slut får uppleva Sophie Zelmani i en koncentrerat mörk konsertlokal så uppstår den naturliga kritiken varför majoriteten av konsertlåtarna var hämtade från senaste skivan ”The ocean and me”. När det finns så många fantastiska låtar från hela hennes karriär. Men den aktuella repertoaren är naturligtvis riktad till fanatikerna som följt henne under hela karriären.
   Problemet för mig är att jag inte tycker senaste skivan håller riktigt samma unika nivå som hennes tidigare höjdpunkter. Men skillnaden är i högsta grad marginell och jag ska fortsättningsvis inte haka upp mig på den anspråkslösa detaljen.
   Utan koncentrera mig på vad jag hörde och, nåja, såg. Aktiviteten på scen var visuellt låg men musikaliskt var det inte överraskande en rasande vacker uppvisning från den långe gitarristen Lasse Halapis gäng. Vars formidabla kompteknik, att höras men inte märkas, också briljerat i andra sammanhang som bland annat Tomas Andersson Wij, Peter Jöback och Eva Dahlgren.
   Nu var det samspelta bandet dessutom förstärkt med gitarristen Johan Lindström på diverse andra stränginstrument som gjorde soundet ännu mer fantastiskt.
   I Zelmanis sällskap blev det de små gesternas konsert som knappast går att kategorisera som typiskt konventionell lördagsunderhållning. I en trygg men inte trist lunk av vemodiga melodier, som på både gott och ont har ett parallellt liv med J J Cale och därmed också Mark Knopfler, tog sig Sophies repertoar från låt 1 till låt 19 utan att pricka ett enda bottennapp men inte heller nå de riktigt magiska höjderna.
   Med ett så genomgående lågt tempo, arrangemang som ibland balanserade på gränsen till ingenting och en huvudperson som ofta satt ned så blev helheten just lite tråkig fast det bjöds på så många vackra visor i vidunderligt snygga arrangemang
   Enda gången det överraskades lite var mitt i konserten, mellan två låtar från den ypperliga ”Sing & dance”-skivan, när Sophie plötsligt valde en Bob Dylan-cover. Långtifrån något förutsägbart val när hon sjöng en lång och fin tolkning av ”Most of the time” från ”Oh mercy”-skivan. Där uppvärmaren Big Johnny Jewel kom in och blåste ett våldsamt uppfriskande munspelssolo.


Sophie Zelmanis låtar:
Yeah, okey
Wind took my sail
I can't change
The ocean and me
How different
Love
This room
Gone with the madness
Most of the time
Moonlight
Time
July waits
Love on my mind
Travelling
Composing

Extralåtar:
Going home
To know you
I will be there

Extra extralåt:
Dreamer

/ Håkan

Oktober 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-11-05 11:34
Kategori: Blogg


Wilmer X på Frimis scen i Örebro blev oktober månads stora konsertbesök.

ÄNNU EN MÅNAD PÅ HÅKANS POP med de regelbundet, måndag och fredag, återkommande kategorierna ”Örebro Live”, 100-listan på stadens bästa konserter genom åren, och onsdagarnas genomgång av mer eller mindre aktuella coverskivor. Men jag har under oktober också skrivit om lite annat. Inledde med en notering och setlista på Nick Lowes Stockholm-konsert i september (som jag missade) och avslutade oktober med en liten tillbakablick på mitt liv med anledning av att Håkans Pop-sidan firade 15 år för några månader sedan.
   Under oktober avslöjades placeringarna #52-60 på min 100 konserter långa rangordnade lista på bästa liveupplevelser genom drygt 50 år i Örebro. Och den brokiga skaran av artister jag uppmärksammade nu var Lisa Miskovsky, The Inmates, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell, Anna Ternheim, Jeremias Session Band, Imperiet, Ron Wood och Wilmer X. Fantastiska konsertminnen.
   I kategorin ”Cover-skivor” skrev jag om skivor med George Is Lord, Steve Earle, JD McPherson och Deep Purple. Album av blandad kvalité.
   Ett konsertbesök hann jag också med under oktober: fantastiska Wilmer X.
   På månadens sista dag ägnade jag några ord åt nyheten om Jerry Lee Lewis död. Mest av allt hänvisade jag till en tidigare artikel jag skrev 2019 om Jerry Lee musikaliska historia.

JAG LÄSTE EN FREDRIK STRAGE-KOMMENTAR där han beskriver dagens enorma musikutbud med orden ”det produceras mer musik nu än någonsin förut i mänsklighetens historia” och förstår varför jag inte hinner lyssna på alla skivor som jag önskar. Därför passerade många av månadens nya skivor, Bobby Weir, Julian Lennon, Brian Eno, Rebecka Törnqvist och Jim Lauderdale, mina öron bara en gång utan kommentar från mig.
   Ett aktuellt album blev jag däremot riktigt intresserad av och lät skriva en längre recension om, Anders F Rönnblom & Bravado Bravados ”Wisdom of the ancient ones”. Resten av månadens nya skivor som kom i min närhet resulterade i enbart korta kommentarer. Och inget album kunde jag den här månaden utse till det allra bästa.
   Den amerikanska tjejen COURTNEY MARIE ANDREWS har länge funnits i min medvetenhet men hon har aldrig fastnat som rejäl favorit på allvar. På åttonde albumet ”Loose future” låter det däremot bättre och mer personligt än tidigare. Från modern singer/songwriter-pop via lätt rockiga låtar till några countryinfluerade arrangemang blir albumet hennes bästa prestation hittills.
   Under några år, 2015-2018, var bröderna Martin och Adam i DIMPKER BROTHERS trogna besökare i Örebro på festivalerna Live at Heart och Folk at Heart. Lite slarvigt ville jag då jämföra bröderna med Everly Brothers eller The Proclaimers men på nya albumet, debuten ”Deathless”, låter det både personligare och mer professionellt. Poprock av genomarbetad kvalité, starka sånger, fullvuxna arrangemang, gitarrsolon av blixtrande slag och perfekt stämsång.
   Redan förra månaden sågade jag ep:n med PG ROXETTE och kan inte vara snällare nu när hela albumet ”Pop-up dynamo!” finns utgivet. Det finns bara ett enda utropstecken på skivan, i titeln, och låtarna och det modernt stajlade soundet i popstuk är tyvärr inget jag vill höra med Per Gessle.
   DUNGEN är väl egentligen ett band men allra mest sångaren Gustav Ejstes i centrum. Albumet med den spektakulära titeln ”En är för mycket och tusen aldrig nog” har ett lättflytande och luftigt sound som både fäster och flyger bort. Här finns tydliga proggreferenser, samtidigt som jag lyssnar och gillar det jag hör kan jag omöjligt skaka av mig ekot av Mikael Ramels en gång lite lekfulla sätt att skriva och sjunga.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #51: Richard Lloyd 1985

Postad: 2022-11-04 07:51
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

GITARRISTEN RICHARD LLOYDS BERÖMDA KARRIÄR kan sammanfattas med två album på två år. Båda som medlem i Television, "Marquee moon" (1977) och "Adventure" (1978), innan gruppen sprack i september 1978. Visserligen gjorde Lloyd året efter en mycket fin soloskiva, "Alchemy", som gjorde honom till en kultfigur i New York-rockens långa intressanta historia.
   Efter den kritikerhyllade "Alchemy" följde problematiska år fyllda med droger, instabilitet och en högst oregelbunden artistkarriär för Richard. I en numera klassisk artikel i Expressen i november 1981 berättade Mats Olsson hur han träffade Richard på New York-klubben CBGB's och möter en trasig och drogberoende människa som bakom scenen nästan spricker av desperation och oro. Men som sedan på scen spelar vild, underbar, vacker och känslig rockmusik.
   Just där i början på 80-talet nådde Richard Lloyd rock bottom, gav ut en sporadisk singel med två Stones-covers ("Get off of my cloud" och "Connection) på ett litet obetydligt lokalt skivbolag, men där började också vägen tillbaka. Som via lyckliga omständigheter inkluderade skivinspelning och turnéer i Sverige med centrum just i Örebro.
   Genom örebroaren/amerikanskan Bibi Farbers goda kontakter med Lolita Pop och folk i dess närhet gjorde att New York-killen Keith Patchel, gitarrlärare och tidigare medlem i Richard Lloyds band, hamnade i Örebro. Som sedan påverkade och övertygade Lloyd att göra en seriös nystart i detta exotiska land. Lloyd kom till ett dukat bord där skivbolag (Mistlur), studiotid och repetitioner redan var bokat av Patchel.
   I januari 1985 landade Lloyd i Stockholm för att direkt färdas till Örebro där han tillsammans med Patchel, kompgitarr, och två tidigare Lolita Pop-musiker, trummisen Peter Olsen och basisten Thomas Johansson, repeterade hårt i en månads tid. Lloyd bodde under tiden för övrigt i Lolita-sångerskan Karin Wistrands lägenhet. På albumet som följde till hösten 1985, "Fields of fire", spelade teamet Olsen/Johansson tillsammans på bara tre låtar. Men i turnébandet var det just den här sättningen som genomförde turnéer både på våren och hösten. Av vilka Rockmagasinet-spelningen i oktober tillhör det absolut bästa jag upplevde i den lokalen.
   Skivan och turnéerna blev Richard Lloyds stora comeback i rockbranschen men ändå har hans så kallade karriär sedan mitten av 80-talet befunnit sig på en högst mänsklig nivå med få och sporadiska soloskivor (liveskivan "Real time" (1987) är en pärla), en del studiojobb (Matthew Sweet, Chris Stamey, John Doe bland andra) och andra insatser i skymundan.
   1997 var Richard Lloyd faktiskt tillbaka i Örebro. Då som bandmedlem i Bibi Farbers Glow som uppträdde på det årets Slottsfestival. På samma festival gjorde Lolita Pop en tillfällig men väldigt sällsynt comeback.
   Även 2016 kom Richard till Örebro för konsert. Med ett delvis svenskt komp i ryggen spelade han på East West Sushi.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

LLOYD HJÄLTEN SJÄLV

RICHARD LLOYD
Rockmagasinet, Örebro 18 oktober 1985


I SVERIGE FICK AMERIKANEN Richard Lloyd lugn och ro. Och den betydelsefulla andhämtning som behövdes för att han skulle kunna ta tillbaka sin plats bland världens respekterade rockartister där det onekligen finns plats för honom.
   Därför ligger Sverige och Örebro i synnerhet, där han i våras repade in sin nästan helt nya repertoar, honom nära hjärtat och på Rockmagasinet är förhållandet ömsesidigt. Det var därför inte överraskande välfyllt i fredagskväll.
   Lloyd hämtar numera sin kraft ur religionen med en mycket hård disciplin i gruppen som följd. Men det har också gjort musikanterna tajta och givit bandet ett mycket sammanhållet sound.
   Richard Lloyd gav ett inbundet intryck, han talade lågmält och framstod nästan som blyg mellan låtarna. När musiken däremot rullade igång med tyngd, fantasi och melodi var han hjälten själv. Han kombinerade Televisions suveränaste ögonblick med 1985 på ett genialt sätt.
   Med bara ett enda undantag spelade han samtliga låtarna från senaste albumet. I nästan samma ordning dessutom. En skiva som inledningsvis går mycket på rutin men live lyfte låtarna ett par klasser. Och när konserten nådde höjdpunkter som "Pleading" och "Black to white" trodde jag att jag befann mig på en av årets bästa konserter.
   "Field of fire" är ett par minuter för lång på skivan men blev i trängseln på Rockmagasinet en stor manifestation till rockmusikens mest självklara soloinstrument, gitarren, och en storslagen showstopper.
   Extralåtarna på denna konsert kommer att gå till historien. Först den rytmiska nästan dansanta "Keep ondancing" som följdes direkt på av Elvis Presley-klassikern "Don't be cruel".
   Efter ytterligare en kort paus var det minst två änglar som passerade konsertlokalen när Richard Lloyd framförde "Alchemy" och "Blue and grey", två gamlingar som uppenbart håller än.

/ Håkan

TisdagsAkademien (11)

Postad: 2022-11-03 09:48
Kategori: TisdagsAkademien


På Hamnmagasinet träffas TisdagsAkademien, Olle Unenge, jag och Janne Rindar, varje vecka (gissa vilken dag!) och diskuterar musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.

EFTER NÄSTAN ETT ÅR AV RETROSPEKTIVA rapporter om TisdagsAkademiens möten är vi nu i takt med tiden. Dagens rapport handlar om Akademiens sex senaste möten där Janne Rindar, Olle Unenge och jag har diskuterat ett brett spektra av musikaliska ämnen: Devo, Nalen, Mavis Staples, Jim Morrison, Tina Turner och nu senast i tisdags The Stooges.
   Vi fortsätter också att varje vecka uppmärksamma ett poddprogram i serien ”Vi snackar Dylan”.
   Framåt januari-februari nästa år firar TisdagsAkademien 4 år. Historien började i december 2018 med ett spontant möte på Bishops Arms i Örebro då Janne, Olle och jag beslutade oss för att en gång i månaden regelbundet träffas på Bishops och diskutera musik. När pandemin slog till våren 2020 gjorde vi tvärtom: Vi började träffas en gång i veckan(!) och bytte lokal till luftiga Stadsträdgården med mindre trängsel. Efter två somrar där bytte vi hösten 2021 ännu en gång lokal, till Brödernas restaurang i Behrn Arena. Sedan nästan ett år tillbaka har vi haft Hamnmagasinet (se bild ovan) som stadig möteslokal.



DEVO: Bandet som förutspådde en dyster framtid (SvtPlay, 2020, 57 min)
Originaltitel: Devolution: A Devo Theory,
   Amerikanska Devo var ett av världens mest missförstådda band. På 80-talet spred Devo ett för tiden banbrytande budskap: konsumtionssamhället var på väg att förstöra vår planet. Bandet gjorde succé med hitlåtar som ”Whip it” och ”Freedom of choice” men blev samtidigt hånade för sitt ovanliga uttryck – en blandning av vetenskap och punk som sågs som galen och extrem. 40 år senare ställer sig filmskaparna Dom Giorgi och Adrian Faure frågan: Hade Devo rätt?
   Historien/filmen börjar med demonstrationen vid Kent State University 4 maj 1970 där fyra ungdomar dog. 67 skott på 13 sekunder. Neil Young skrev en låt om händelsen, ”Ohio”, och Devo-medlemmen Gerald Casale bevittnade allt.
   Gruppnamnet Devo kommer från ordet de-evolution. Bildkonst, prosa och poesi möter en annorlunda musikstil.
   Den här dokumentären sammanfattar 40 år av miljö i förfall. Låten ”Beautiful world” (1980) mixas om på slutet av dokumentären i en ny modern version.
   Devo var många konstiga hjälmar som stod i vägen för deras rockmusik och miljömedvetande.
   Gerald Casale pratar mest. ”Vi ville vara kaxiga och lustiga”. Krig och klimatförändring var stort 1980.
   Devo bildades som en konströrelse 1973. Beatnikpoesi. Devo var robotar och utomjordingar. Devo såg annorlunda ut. ”En medveten mutation”.
   Robert Margouleff, ljud- och musikproducent, medverkar i filmen. ”Det som är bra överlever, resten är toapapper”...
   Det presenteras deprimerande siffror och uppgifter om jordens utveckling.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Girl from the north country” med Thomas Wiehe som gäst.



NALEN (SvtPlay, 60 min, 1998)
En dokumentär av Jonas Sima med tyngdpunkt på jazzhistorier.
   Efter alla program med artister och grupper är det intressant att också få se dokumentärer om legendariska konsertställen i Sverige. Som den här 24 år gamla legendariska dokumentärfilmen om Nalen.
   Våren 1967 stängde det legendariska jazzpalatset på Gata Regerings 74 i Sthlm. Efter en tid med hot om rivning fick Nalen en ny ägare som öppnade lokalerna igen hösten 1998 i dess gamla glans, nu som allmusikhus. Arne Domnerus, Bengt Arne Wallin, Putte Wickman, Monica Zetterlund, Jan Allan, Charlie Norman, Rune Gustavsson, Bengt Hallberg, Tompa Jahn och Lasse Kühler berättar om den kokande jazzepoken då allting ”händer och fötter” på ”Stacken” (som var Nalens inofficiella namn) med Topsy Lindblom. Jam, jitterbugg, bop, dixie och cabaret med rock och pop.
   Zanzibar, Harlem och Nattugglan var ytterligare namn förknippade med Nalen.
   Vi ser konservatorer rädda målningar (på nakna tjejer bland annat) och byggdetaljer i den stora ordensalen som byggdes 1886..
   Nalens storhetstid grundlades av den tidigare friidrottaren Gustaf "Topsy" Lindblom, som var VD för Nalen mellan 1933 och 1960. Ett dans- och idrottspalats
   ”Nalen var plantskola för jazzmusiker” berättar Bengt Hallberg.
   På 40-talet hette Nalen Nationalpalatset. En danslokal där det var jazz redan på 20-talet.
   Namn som passerar revy i dokumentären är Siljabloo och Carl-Henrik Norins storband. 1951 spelade Dompans Drömorkester på Nalen.
   Sv/v smalfilm från 1956 visar vad som hände på 50-talet.
   Pop- och rockmusiken tog över tidigt 60-tal, jazzen förlorade mark..
   LP-stiftelsen erbjöds 1968 att hyra Nalen på rivningskontrakt. Invigningstalaren, borgarrådet Hjalmar Mehr, menade att det även i fortsättningen skulle bli livlig verksamhet men av annan art. Tio år senare köptes Nalen av LP-stiftelsen 
   Våren 1967 stängdes Nalen och hösten 1998 öppnade Nalen efter renovering.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Death is not the end” med Thomas Sahlin som gäst.



MAVIS! (1:17, 2015)
Regi: Jessica Edwards.
   Dokumentär om soullegenden och medborgarrättsikonen Mavis Staples. Från frihetssånger på 60-talet och hitlåtar som ”I'll take you there” (Staple Singers) på 70-talet till hennes Grammybelönade arbete nyligen med Jeff Tweedy (Wilco) som producent har Mavis lyckats följa med tiderna.
   Efter att ha uppträtt i 60 år gör hon nu sin viktigaste musik någonsin. Legender som Bob Dylan, Prince och Levon Helm medverkar och berättar om Mavis enorma storhet och betydelse för både musiken och medborgarrättsrörelsen.
   Intro: Spontan gospel i logen innan konserten.
   Mavi har käpp, men hon vill inte pensionera sig. Vi ser bilder på Martin Luther King.
   Hon är 75 år, född 1939. ”Känner mig inte gammal”.
   Jeff Tweedy, som ska producera nya skivan, diskuterar igenom låten. På Newport Music Festival. presenteras Mavis av Tweedy.
   ”Det blir liksom på allvar när hon ställer sig på scenen.
   Mavis växte upp i Chicago där hon föddes 10 juli 1939. Pappa Roebuck ”Pops” Staples var viktig genom hela karriären. Syskonen Pervis och Cleotha medverkar.
   Bonnie Raitt: ”Sensuell röst”.
   Bob Dylan: ”Jag var vaken en vecka efter att jag hade hört Mavis”.
   Repetition med Mavis och musiker i LA.
   Hon gjorde Dylan-covers tidigt. Pops: ”Gospel är inget annat än sanningen”.
   Staple Singers fick kontrakt med Stax.   
   Roebuck och Mavis finns med på ”The last waltz”. Inte live på scen men i studion.
   Mavis besöker en sjuk och cancerbehandlad Levon Helm.
   Mavis: ”I'm just everyday people”.
   Jämförelsen med Aretha Franklin är ofrånkomlig.
   1969 och 1970 gjorde hon två album som producerades av Steve Cropper. I filmen förklarar Cropper.
   1986 skulle Prince producera Mavis men albumet ”The voice” men skivan försvann när hans kontrakt med Warner Bros sprack.
   I december 2000 dog Pops. Tweedy och Mavis lyssnar på Pops soloinspelningar. Tårfyllt i studion.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Visions of Johanna” med Johan Mårtelius som gäst.



JIM MORRISON – hans sista dagar i Paris. (53 min, 2021)
När Jim Morrison dog sörjde världen - men dödsorsaken förblir höljd i dunkel. Var det en hjärtattack? En överdos? En CIA-operation? Genom exklusiva intervjuer avslöjas nu sanningen om artistens mystiska död. En julinatt i Paris 1971 hittas rockstjärnan Jim Morrisons kropp livlös i badkaret i en lägenhet, av hans amerikanska flickvän Pamela Courson.
   Omständigheterna kring hans död är oklara - men allmänheten får inget veta förrän flera dagar senare. Och när de väl hör talas om Morrisons död är frågorna långt fler än svaren, polisen beställer märkligt nog aldrig någon obduktion. Bara en sak är säker: Den där natten blev Jim Morrison medlem i "27 Club" - gruppen musiker som alla dött vid samma unga ålder, med medlemmar som Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix.
   Märkligt nog har vi under de nästan fyra åren i Akademien aldrig diskuterat Jim Morrison , än mindre sett någon dokumentär om hans liv, hans musik med The Doors eller hans dunkla död i Paris 1971.
   Det här är en fransk dokumentär om hans sista dagar och mystiska död. Väldigt lite om hans musikaliska historia, första tio minuterna, och därför möttes dokumentären med mycken kritik när den sändes på SvtPlay 18 sep 2022.
   Kristofer Lundström presenterar filmen på svenska.
   Jim Morrison blev överviktig och lät skägget växa när han kom till Paris 12 mars 1971. Han ville bli respekterad som författare. Ville bli jämförd med Boudelaire och Rimbaud. Ville inte prata om Doors.
   Omgående träffade han Pamela Courson, heroinist, medan Jim uteslutande drack alkohol,.
   Död 3 juli 1971. Livlös i badkaret. Dog på en klubb, sedan bar de upp honom till hans hem och badkaret.
   Jim Morrison hade inhalerat heroin. Ingen obduktion. Märkligt.
   Begravning 7 juli, fem personer närvarande. Pamela dog 27 år gammal 1974.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Restless farewell” med Björn Cederqvist som gäst.



TINA (1:53, 2020)
Tina Turner har passerat de 80 och ser tillbaka på livet och karriären i den här brittisk/amerikanska dokumentären. Hon föddes som Anna Mae Bullock i Tennessee och debuterade med Ike Turner för 65 år sedan. Ett förhållande som har skildrats många gånger. På 1980-talet gjorde hon comeback och fick epitetet ”The Queen of Rock'nroll”. I filmen möter vi också Oprah Winfrey, Angela Bassett och många andra.
   Intervju med Tina 2019 i Zürich, Schweiz, där hon numera bor med sin man, Erwin Bach, ungefär 20 år yngre Tina.
   Våldet i nära relation kommer upp tidigt i intervjun. 7 december 1981 berättade Tina i tidningen People om historien med Ike, fem år efter uppbrottet med Ike.
   ”Jag gick igenom tortyr. Jag levde ett liv som var dött.”
   Del 1: Ike & Tina.
   Gamla historiska bilder. Tina beskrivs som sexuellt intensiv. Ike var både manager och producent och styrde allt.
   1957 möttes de. Tina var då 17 år. Gospel, blues och kyrkokör var rötterna.
   Musikjournalisten Kurt Loder förklarar.
   Intervju med Ike från 1991. Han skrev ”Rocket 88” redan 1951 men officiellt är det Jackie Brenston som står som låtskrivare.
   1960: ”A fool in love” med Ike & Tina
   Ike gav henne namnet Tina Turner, sedan blev hon hjärntvättad och fysiskt misshandlad.
   Phil Spector betalade Ike för att inte lägga sig i inspelningarna.
   1966. ”River deep mountain high”. Ofattbart ingen hit i USA. Trea som bäst i England.
   Del II: Familjen. Fyra söner.
   Tina hade inga vänner. Barnen medverkar i doukumentären.
   Tina föddes i Nutbush, Tennessee. Problematisk barndom.
   ”Proud Mary” blev en stor hit 1971.
   Ike i intervju 2000. Tina: ”Jag var vansinnigt rädd för honom”. Två-tre självmordsförsök. Sömntabletter. Sökte tröst i buddism.
   1976 sprack förhållandet. ”Jag hade fått nog”. ”Jag drog till LA, 4 juli fick jag min frihet”.
   Domstol, skilsmässa. ”Mitt enda krav var att få ha kvar mitt namn”.
   Del II: Comebacken. 1978
   Roger Davies blev ny manager. En nystart med stora rockshower.
   Tina: ”Jag blev min egen chef”.
   I England förstod de Tinas storhet. Låtskrivaren Terry Britten förklarar.
   1984: ”What's love got to do with it”. 20 milj ex.
   Del IV: Berättelsen. ”I, Tina” bok.
   Film med Angela Bassett 1993.
   Hon gjorde Beatles-låten ”Help” live. En musikalisk höjdpunkt i filmen.
   Del V: Kärleken. Mötte Erwin Bach.
   1989: 50 årsfest.
   New York 2019. Premiär för musikalen Tina när hon fyllde 80 år.
   Dokumentären avslutas givetvis med ”Simply the best”.


BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Motorpsycho nitemare” med Björn Wallde som gäst.



GIMME DANGER – filmen om The Stooges (1:44, 2016)
Written and directed by Jim Jarmusch. Low Minds Film. Musikdokumentär från 2016.
   Jim Jarmusch drar nytta av sin vänskap med Iggy Pop och gräver fram den spretiga historien om The Stooges, det kanske mest magnetiska rockbandet någonsin. Ett musikaliskt fenomen vars korta, men intensiva, existens satte outplånliga spår i populärkulturen och samtidigt krattade manegen för en ny musikalisk revolution - punken.   
   Hela filmen är Jarmuschs intervju med Iggy som sedan illusteras med massor av dokumentära bilder plus gamla och nya intervjuer. Filmen inleds med ”9 juni i en hemlig lokal, intervju med Jim Osterberg”.
   Vi får se en tidig livefilm med en ung och barbröstad Iggy Pop. Presenteras som Iggy & the Stooges och han ser galen ut, hoppar ut i publiken. Mannen som uppfann stagediving.
   1973 hade The Stooges spelat in tre banbrytande album men var bokstavligen ett band i sönderfall. Deras musik: bisarr, galen, smaklös, våldsam, dekadent, obildad, amatörmässig, fantasilös och barnslig. Nu, drygt 40 år senare, är The Stooges en av rockhistoriens mest inflytelserika grupper. Men 1973 var de skräp...
   Stooges var ”skitigare och magrare” än allt annat och 1973 urartade allt. Kaos på konserterna. Alla hade fått nog.
   Vi får lite av Iggys uppväxt och barndom. På tv. Han började som trummis. ”Jag gillade jätteskramlet”. The Iguanas, första gruppen. Iggy satt på ett 5 m högt(!) trumpodium.
   Prime Movers, nästa band. ”Spela som om du menar det”. Hamnade i Chicago. ”Trummor var inte min grej”.
   The Dirty Shames hette ytterligare ett band. Mycket droger, marijuana, LSD...
   1967. Detroit. Michigan. Ann Arbor var en radikal plantskola. Primitiva riff. Friformsmusik.
   The Psychedelic Stooges = Hackkycklingarna. Vitsminkad Iggy. Inspirerades av MC5 som de tog rygg på. ”Enkelt och kraftfullt”.
   John Sinclair, manager och politisk aktivist.
   1968. Lillebrorsbandet Stooges spelar med MC5. Iggy var en perfekt frontfigur. 22 sept 1968 fick bandet kontrakt med Elektra.
   Skippade ”Psychedelic” i gruppnamnet. ”I wanna be your dog” och ”No fun” var framträdande låtar.
   1969. Stooges till New York. Lyssnade mycket på Velvet Underground. Producerades av John Cale. ”Vred upp stärkarna till nio”.
   På Chelsea Hotel skrev bandet låtar.
   Nico: ”Du är bättre än Lou”, sa hon till Iggy.
   1970: Stooges till LA. Köpte hundhalsband. ”Funhouse”-album. Teatral konsert. Otrolig scennärvaro.
   1971. Psykedeliska droger. Allt urarttade.
   1972. David Bowie ville träffa Iggy. Inspelning i London. Bowie producerade ”Raw power” 1973 med James Williamson som ny gitarrist (”Han fyller rummet”) plus bröderna Ron och Scott Asheton, gitarr respektive trummor.
   Efter 1:07 blev dokumentären en ren Iggy-doku.
   Hamnade under managern Tony DeFries som var stenhård.
   1973. ”Moraliskt fördärv”. DeFries ville att Iggy skulle spela Peter Pan. ”Nej, Tony, jag ska vara Manson”, svarade Iggy.
   James Williamson la av med musiken. Blev datanörd i Silicon Valley.
   En uppräkning av band i spåren efter Iggy: bland annat Sex Pistols, Sonic Youth, Dead Boys, Dictators, Bowie... The Stooges hade inflytande.
   2003 återvände Stooges till livescenen.
   2010 Rock'nroll Hall Of Fame. Iggy barbröstad givetvis.
   Iggy Pop upträdde ständigt i för små kalsonger men vi fick aldrtig motiveringen till varför han skar sig på bröstet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Bob Dylan i Stockholm april 1966” med Yvonne Etzler som gäst.

/ Håkan

Covers: The Nitty Gritty Dirt Band

Postad: 2022-11-02 07:52
Kategori: Cover-skivor

THE NITTY GRITTY DIRT BAND: Dirt does Dylan (NGDB, 2022)

FÖR VILKEN GÅNG I ORDNINGEN HAR JAG inte orkat räkna men artister och grupper som har tolkat Bob Dylan-låtar på ett helt album är många, många. Det amerikanska countryfolkrockbandet The Nitty Gritty Dirt Bands skiva från i våras är ett av de senaste. Det gamla bandet har existerat sedan 1966 och innehåller fortfarande två originalmedlemmar, Jeff Hanna och Jimmie Fadden, som bandets viktigaste medlemmar vid sångmikrofonen. På den här skivan spelar de också instrument som gitarr, trummor och munspel.
   Vid mikrofonen får de dessutom hjälp av övriga bandmedlemmar. Och på låten ”The times they are a-changin'” gästar dessutom Jason Isbell, Rosanne Cash och Steve Earle. Medan duon Larkin Poe förstärker med sång på ”I shall be released”.
   Som ni ser nedan är urvalet med Dylan-låtar inte så exklusivt eller udda men arrangemangen och soundet är både avslappnat och intressant i sin folkmusikinitierade prägel när instrument som mandolin, fiol, dragspel, akustisk slide och munspel spelar något av huvudroll. Versionerna väcker en typ av glädje, åtminstone hos mig. Lyssna bara på ”Country pie”, albumets kanske minst kända låt. Det inledande visslandet som följs av fiol, munspel, akustiskt gitarrsolo och ytterligare visslande.
   Tolkningarna av Bobs låtar är inte så ”smutsiga” som jag inledningsvis trodde, med tanke på albumtiteln, men apropå glädjen som sprids via de här låtarna är jag övertygad om att stämningen i producenten Ray Kennedys studio Room & Board i Nashville under inspelningarna var hög och positiv. Såväl på ”Forever young” som ”The times they are a-changin'”, som är ganska sönderspelat material, och på den senare dekorerar Jason Isbell vackert på slutet med sin elektriska slidegitarr. Även Matraca Berg förstärker körsången tillsammans med duon The War and Treaty och mina tankar går tillbaka till Nitty Grittys album ”Will the circle be unbroken” (1972) som gästas av en mängd olika sångare.


1. Tonight I'll Be Staying Here With You
1969. Från albumet "Nashville skyline".
2. Girl From The North Country
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".
3. It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry
1965. Från albumet "Highway 61 Revisited".
4. Country Pie
1969. Från albumet "Nashville skyline".
5. I Shall Be Released
1968. Från albumet "Music from Big Pink" med The Band.
6. She Belongs To Me
1965. Från albumet "Bringing It All Back Home".
7. Forever Young
1974. Från albumet "Planet Waves".
8. The Times They Are A-Changin'
1965. Från albumet med samma namn.
9. Don't Think Twice, It's All Right
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".
10. Quinn The Eskimo (The Mighty Quinn)
1968. Singel ("Mighty Quinn") med Manfred Mann.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (484)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (151)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2022 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.