Blogginlägg från 2022-11-09

Covers: Jeff Beck/Johnny Depp

Postad: 2022-11-09 07:59
Kategori: Cover-skivor

JEFF BECK/JOHNNY DEPP: 18 (Deuce, 2022)

ETT UDDA PAR (ROCKGITARRIST/SKÅDESPELARE) har gjort ett udda album med ett udda, extremt blandat, innehåll. Jag vet inte vad som först förenade den 78-årige rockgitarristen Beck och den 59 årige skådespelaren Depp. Kanske är de lika excentriska ty båda har i sina karriärer gått sina egna kontroversiella vägar. Eller är det en tidigare okänd fascination för Beach Boys som har fört dem samman?
   Johnny Depps färdigheter i rockbranschen var mig obekant fram till nyss men tydligen träffades Beck och Depp första gången 2016 när gitarristen gästspelade på en låt på Hollywood Vampires album ”Rise” (2019). Vampires bildades redan för tio år sedan av Depp, Alice Cooper och Aerosmith-gitarristen Joe Perry.
   Det Beck/Depp-mötet fördjupade deras vänskap och resulterade i somras med ”18”-albumet som följts upp av några spridda spelningar. Med de båda profilernas bakgrund i färskt minne är det inte så konstigt att ”18” har blivit en ganska udda produkt, ett i högsta grad spretigt album både låt- och soundmässigt. Här blandas irländsk folkmusik, Motown, egen skränig rockmusik, Beach Boys och lågmälda ballader.
   Låt nummer fyra "Sad Motherfuckin' Parade" är, som titeln kanske skvallrar om, ren provokativ galenskap. En blandning av rap, rytmer, monotoni, en upprepande ”motherfucker”-text och inget att lägga på minnet.
   Inledningen på albumet pendlar annars mellan skönt och surt. Efter Jeff Becks bryska men himmelskt vackra instrumentala tolkning av säckpipespelaren Davy Spillanes ”Midnight walker” följer en stökig rockig Killing Joke-låt och man får så långt ingen uppfattning om Depp kan sjunga eller inte. Då dyker som nummer tre på skivan upp Dennis Wilsons vemodiga låt ”Time” och Depp sjunger riktigt vackert. Men naturligtvis ska den rena skönheten brytas av med provokativ rock.
   ”18” är en skiva som blandar vackra Jeff Beck-gitarrer på instrumentala låtar, bland annat ”Caroline no”, med konventionella låtar där Depp både sjunger och reciterar. Falsetten i ”Ooh baby baby” är imponerande och överraskande men det är Jeff Becks gitarr som är ryggraden på skivan. Dels på rena instrumentallåtar och på de konventionella låtarna där Beck/Depp möts på riktigt.
   Musiken och arrangemangen på ”18” river och smeker om vartannat, ibland tålamodskrävande men på slutet av albumet tycks allt stämma när Depps röst och Becks tjutande gitarr möts i ett fint samarbete och tolkar John Lennons ”Isolation”. Och på vägen dit, låtarna innan, sjunger Depp riktigt proffsigt men lågmält i, den förvisso rätt uttjatade, ”Let it be me” som sömlöst går över i Janis Ians ”Stars”.


1. "Midnight Walker" (Davy Spillane) 3:05
1991. Från albumet ”Pipedreams” med låtskrivaren.
2. "Death and Resurrection Show" (Jaz Coleman/Geordie Walker/Martin Glover/Andy Gill) 5:31
2003. Från albumet ”Killing Joke” med Killing Joke.
3. "Time" (Dennis Wilson/Karen Lamm Wilson) 3:39
1977. Från albumet ”Pacific ocean” med Dennis Wilson.
4. "Sad Motherfuckin' Parade" (Jeff Beck/Johnny Depp) 3:32
2022. Original.
5. "Don't Talk (Put Your Head on My Shoulder)" (Brian Wilson/Tony Asher) 3:12
1966. Från albumet ”Pet sounds” med The Beach Boys.
6. "This Is a Song for Miss Hedy Lamarr" (Johnny Depp/Tommy Henriksen) 4:34
2022. Original.
7. "Caroline No" (Brian Wilson/Tony Asher) 2:16
1966. Från albumet ”Pet sounds” med The Beach Boys.
8. "Ooo Baby Baby" (Smokey Robinson/Warren "Pete" Moore) 3:38
1965. Singel med The Miracles.
9. "What's Going On" (Al Cleveland/Marvin Gaye/Renaldo Benson/) 4:26
1971. Singel med Marvin Gaye.
10. "Venus in Furs" (Lou Reed) 4:53
1967. Från albumet ”The Velvet Underground & Nico” med The Velvet Underground.
11. "Let It Be Me" (Pierre Delanoë/Gilbert Bécaud/Manny Curtis) 4:42
1955/1960. Singel ("Je t'appartiens") med Gilbert Bécaud/Singel med Jill Corey with Jimmy Carroll.
12. "Stars" (Janis Ian) 6:36
1974. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
13. "Isolation" (John Lennon) 5:12
1970. Från albumet ”John Lennon/Plastic Ono Band” med John Lennon.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (515)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2022 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.