Blogginlägg

ÖREBRO LIVE #50: Sophie Zelmani 2008

Postad: 2022-11-07 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ÄVEN ”TRYGGT TRÅKIGA” (ENLIGT RUBRIKEN till min recension i Nerikes Allehanda) konserter får plats på min lista över favoritkonserter i Örebro. Ett 14 år gammalt minne vill nog sammanfatta Sophie Zelmanis konsert som något annat än tråkig och trist fast den visuellt kanske var lite händelsefattig. Men musikaliskt av mycket hög och sammanbiten kvalité.
   Som jag skriver i konsertrecensionen nedan var det första gången Sophie kom till Örebro för konsert och det var ju anmärkningsvärt med tanke på hennes relativt långa karriär och många album bakom sig.
   Sophie debuterade på skiva 1995, albumet ”Sophie Zelmani”, och redan där och på resten av sin karriär har hon producerats av gitarristen och arrangören Lars Halapi. Tillsammans med sitt gäng musiker har Halapi följt med på Sophies långa resa som sångerska och låtskrivare. Där jag genom åren har placerat album som ”Precious burden” (1998), "Time to kill" (1999) och "Song and dance" (2002) på flera årsbästalistor.
   En lång skivkarriär som förra året resulterade i samlingsalbumet ”The first 25 years”, och i år följdes av både nya skivor och turné.
   2008 var det Sophies sjunde album ”The ocean and me” som var aktuellt och på turnén kompades hon av det vanliga Halapi-gänget Peter Korhonen, trummor, Robert Qwarforth, keyboards/sång, och Thomas Axelsson, bas och sång, som hade förstärkts med Johan Lindström, gitarrer/lapsteel/keyboards.


                                                                                  Foto: Emily Österling

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 2008.

TRYGGT - OCH LITE TRÅKIGT

SOPHIE ZELMANI
Hjalmar Bergman-teatern, Örebro
18 oktober 2008
Konsertlängd: 20:38-22:10 = 92 minuter
Min plats: Rad 13, plats 402, ca 20 meter från scenen
.

ÄNTLIGEN KOM HON TILL ÖREBRO, Sophie Zelmani. Efter tretton år och sju album är vi några stycken som väntat länge på denna uppenbarelse. Tydligen har det funnits ett sug efter den personliga Zelmani även i den breda folkligheten ty teatern var välfylld och även om det inte direkt var stående ovationer efter varje låt upplevde jag stämningen som väldigt positiv.
   Sophie är liksom den svenska singer/songwriter-genrens moder. Gjorde debut innan några av dagens generation artister gått ur skolan och har sedan utvecklat sin avskalade status. Sophie är så personligt kärv och lågmäld att hon kan uppfattas som tråkig och intetsägande. Jag har några yngre kamrater som hävdar den åsikten – och jag håller med på ett positivt sätt.
    Hade du på lördagskvällen väntat dig danssteg och brutalt intressanta mellansnack så hade du förmodligen gått fel. Sophie lät sångerna tala och arrangemangen, som musikerna i hennes noggrant utmejslade band dekorerade så ypperligt vackert, är en fröjd att höra utan att volymen höjs märkbart.
   När man nu så ”sent” i karriären till slut får uppleva Sophie Zelmani i en koncentrerat mörk konsertlokal så uppstår den naturliga kritiken varför majoriteten av konsertlåtarna var hämtade från senaste skivan ”The ocean and me”. När det finns så många fantastiska låtar från hela hennes karriär. Men den aktuella repertoaren är naturligtvis riktad till fanatikerna som följt henne under hela karriären.
   Problemet för mig är att jag inte tycker senaste skivan håller riktigt samma unika nivå som hennes tidigare höjdpunkter. Men skillnaden är i högsta grad marginell och jag ska fortsättningsvis inte haka upp mig på den anspråkslösa detaljen.
   Utan koncentrera mig på vad jag hörde och, nåja, såg. Aktiviteten på scen var visuellt låg men musikaliskt var det inte överraskande en rasande vacker uppvisning från den långe gitarristen Lasse Halapis gäng. Vars formidabla kompteknik, att höras men inte märkas, också briljerat i andra sammanhang som bland annat Tomas Andersson Wij, Peter Jöback och Eva Dahlgren.
   Nu var det samspelta bandet dessutom förstärkt med gitarristen Johan Lindström på diverse andra stränginstrument som gjorde soundet ännu mer fantastiskt.
   I Zelmanis sällskap blev det de små gesternas konsert som knappast går att kategorisera som typiskt konventionell lördagsunderhållning. I en trygg men inte trist lunk av vemodiga melodier, som på både gott och ont har ett parallellt liv med J J Cale och därmed också Mark Knopfler, tog sig Sophies repertoar från låt 1 till låt 19 utan att pricka ett enda bottennapp men inte heller nå de riktigt magiska höjderna.
   Med ett så genomgående lågt tempo, arrangemang som ibland balanserade på gränsen till ingenting och en huvudperson som ofta satt ned så blev helheten just lite tråkig fast det bjöds på så många vackra visor i vidunderligt snygga arrangemang
   Enda gången det överraskades lite var mitt i konserten, mellan två låtar från den ypperliga ”Sing & dance”-skivan, när Sophie plötsligt valde en Bob Dylan-cover. Långtifrån något förutsägbart val när hon sjöng en lång och fin tolkning av ”Most of the time” från ”Oh mercy”-skivan. Där uppvärmaren Big Johnny Jewel kom in och blåste ett våldsamt uppfriskande munspelssolo.


Sophie Zelmanis låtar:
Yeah, okey
Wind took my sail
I can't change
The ocean and me
How different
Love
This room
Gone with the madness
Most of the time
Moonlight
Time
July waits
Love on my mind
Travelling
Composing

Extralåtar:
Going home
To know you
I will be there

Extra extralåt:
Dreamer

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (181)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< November 2022 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.