Blogginlägg

Pugh Rogefeldt konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/12 2001.

KONSERT
PUGH ROGEFELDT
Frimis, Örebro 21/12 2001

När den svårt förutsägbara dansmusiken, med Björn Skifs och Tomas Ledin i spetsen, på Frimis i fredagskväll avlöstes av Pugh Rogefeldt på scen kändes det rätt naturligt framför just den publiken.
   Men Pugh ville aldrig bli folkkär, han ville aldrig smeka medhårs. Därför blev konserten med den legendariska artisten aldrig en nostalgiknäpp fast de uråldriga hitsen låg som en ryggrad i repertoaren.
   OK, hans bidrag i den tillfälliga gubborkestern Grymlings har förstört mycket för Pughs tidlösa dignitet. För det råkar vara så att Pugh står för ett av de mest personliga kapitlen i svensk rockhistoria. Och hans sånger är lika aktuella och viktiga i dag som på 70-, 80- och 90-talet.
   Precis som han läckert presenterade på 1999 års, men hopplöst förbisedda skiva, "Maraton" kan han än i dag skapa magi med väldigt små medel.
   Och i fredags var det med minsta möjliga resurser, gitarr, bas och trummor (precis som det en gång var på hans legendomspunna debutalbum), som gamla, nya och nygamla låtar attackerades med en värdighet och stolthet som man sällan upplever i den åldern.
   För många är Pugh bara en vän från förr, det märktes på Frimis i fredags kväll runt midnatt, och det var inte överraskande de riktigt gamla hitsen som framkallade de största översvallande känslorna. Men det roliga med Pugh är att även de nyaste låtarna så naturligt smälter in i hans repertoar.
   För mig, som högaktar nyproduktion och tar nostalgi med en nypa salt, är det oerhört imponerande att höra nya klassiker som "Spårljus" och "Välkommen hem" bredvid nästan 30 år gamla hits som "Hogfarm", "Små lätta moln" och "Bolla & rulla".
   Det minimalistiska kompet, det begränsade soundet och det naivt korthuggna språket har alltid sin plats och blir aldrig omodernt.
    Jag kunde i vissa stunder stå och ivrigt önska "Här kommer natten" men när han 35 minuter över midnatt tar fram den 12-strängade gitarren och drar en mycket inspirerad version av "Små lätta moln", med hjälp av en lika inspirerad publik, så är det så bra som det någonsin kan bli.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.