Blogginlägg

David Johansen (1950-2025)

DAVID JOHANSEN VAR DEN SJÄLVKLARE LEDAREN AV New York Dolls, rockmusikens motsvarighet till ”dödens grupp” då ingen originalmedlem längre är i livet, men det var som soloartist i flera olika skepnader han bjöd på oförglömliga höjdpunkter under 70- och 80-talet. Med både norska och irländska rötter skulle Johansen bli en av rockmusikens allra största röster, fullt jämförbar med Mick Jagger och Peter Wolf (J Geils Band).
   New York Dolls tillhörde aldrig mina favoriter i 70-talets inledning, punkrockare innan termen var uppfunnen, men tillsammans med Johnny Thunders och Sylvain Sylvain bjöd Johansen, som var huvudsaklig låtskrivare, ändå på flera starka låtar, som exempelvis ”Personality crisis”, ”Looking for a kiss” och coverlåten ”Stranded in the jungle”.
   Det var väldigt ofta David Johansens enorma röstresurser som var gruppens viktigaste styrka. Något han tog med sig efter gruppens splittring 1976 till en solokarriär med många höjdpunkter på sitt samvete.
   Första soloskivan, "David Johansen" (1978), var ett ganska naturligt men litet steg från Dolls hänsynslösa rockmusik till det vi då kallade typisk New York-rock. Med sig från gruppen hade han på ett hörn gitarristen och New York Dolls-kollegan Syl Sylvain, främst som låtskrivare, och plockade på vägen upp ett antal musiker ur den lokala levande rockmyllan: Frankie LaRocka, trummor, Buz Verno, bas, och de båda gitarristerna Johnny Rao och Thomas Trask, som blev en genuin platå för Johansens ambitioner som rocksångare utan begränsning. Kompet hade för övrigt ett eget bandnamn, The Staten Island Boys, av den enkla anledningen att de härstammade från den delen av New York.
   Det var en helt okej men kanske lite förutsägbar solodebut men bättre, poppigare och mer lättillgängligare skulle det bli på Johansens andra soloalbum, ”In style” (1979), som producerades av Mick Ronson. Ett album med en melodiskt tydligare prägel som utan att tappa energi kunde störa Johansens verkliga power i rösten.
   Efter några mer mänskliga soloalbum, ”Here comes the night” (1981) där han plötsligt slutade skriva egna låtar, och ”Sweet revenge” (1984) med mer keyboardbaserad rock, började David Johansen sikta in sig på storbandsjazz-repertoaren på både skiva och scen. Men först släppte han ett fantastiskt och rent explosivt livealbum, ”Live it up” (1982), som rekommendas att lyssna på alla dagar i veckan.
   Jo, från den senare delen av 80-talet bytte Johansen karriär när han gick från det traditionellt rockiga till sitt nya alter ego Buster Poindexter som framförallt gav honom en ny publik när han utvecklade scenkunnandet till nya underhållningsnivåer. Första gången jag upplevde David Johansen live var 1987 när han uppträdde som Buster Poindexter på Bottom Line i New York i en alldeles otrolig show tillsammans med stora kompband med bland annat Dolls-trummisen Tony Machine och duettsångerskan Soozie Tyrell, numera känd i Bruce Springsteens band.
   Showen var fylld av gamla covers som fick en rejäl ansiktslyftning live. En repertoar som inte fungerade lika bra på skiva, men jag har skrivit om både ”Buster Poindexter” (1987) och ”Buster goes berserk” (1989).
   Jag har faktiskt också upplevt New York Dolls live på en av gruppens senare turnéer, 2006 på Peace & Love-festivalen i Borlänge, där bara Johansen och Sylvain fanns med på scen:
   7 juli 2006 skrev jag: ”Ett, som det såg ut, gäng övervintrade rock’n’roll-entusiaster där bäst före-datumet gått ut för många år sedan. Men ändå var det intressant att se ett så legendariskt och mytomspunnet band, som är så intimt förknippade med död och tragedi, levande på en scen.
Men inledningen var trög och digniteten i namn som David Johansen och Sylvain Sylvain satt mer i de rynkiga ansiktena än i rockkänslan.
   Det tog sig dock. Efter en underbar version av Johnny Thunders ”You can’t put your arms around your memory”, duett mellan Johansen och Sylvain, kom en ännu mer effektiv ”Pills” och finallåten ”Personality crisis” var stor, ståtlig och stabilt klassisk rock.
   De passade på att presentera flera nyskrivna låtar, och det kanske var moraliskt fel av ett så legendariskt band som aldrig spelat i Sverige tidigare, och de var inte alltid så konkurrenskraftiga i sammanhanget. Men titlarna var underbart stilsäkra, ”Dancing on the lip of a volcano” (en lite för mycket Bruce/E Street Band-influerad sak), ”Take a good looks at my good looks” och ”Give me love and turn off the lights”.”
   David Johansen avled i cancer 28 februari 2025.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.