Blogginlägg

Nilsson Pontare konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 2000.

KONSERT
CHARLOTTE NILSSON & ROGER PONTARE
Stadsfesten, Örebro 26/7 2000

Blött, starkt försenat och utebliven schlagerfest. Mycket kan man skylla på det regniga vädret. Men att Roger Pontare och Charlotte Nilsson kom till Örebro och Stadsfesten som något annat än schlagerartister förvånade mig.
   Intresset svalnar fort och minnet urholkas snabbt ty när de två senaste årens klart mest lysande stjärnor i schlagerbranschen samsas på en scen, som i går kväll på Frimurareholmen, handlade det huvudsakligen om annat än schlager.
   Pontare uppträdde som en fullblodig soulsångare och Charlotte ägnade sig huvudsakligen åt låtarna från sin senaste engelska skiva som är mer pop än schlager.
   Kanske var det logiskt och förklarligt. Som schlagerartist har du en arbetsvecka i strålkastarljuset varje år, fyra dagar före och en dag efter schlager-SM, och därutöver är du en kändis och ett affischnamn som bara drar folk i samband med andra jippon. Ibland inte ens då.
   Det var aldrig fråga om trängsel och publiktrycket mot kravallstaketen var obefintligt. Konserten blev aldrig någon emotionell helhet utan mer en pliktskyldig uppradning av låtar. Där två var oundvikliga och obligatoriska, "Take me to your heaven" och "Vindarna viskar ditt namn", och resten var en mer eller mindre upphetsande coveromgång.
   Helt okej som ackompanjemang till ett trevligt festivalbesök i glada vänners lag men som seriös konsertupplevelse var det snudd på lättglömt och blev till ett flyktigt minne och en stor parentes i mitt långa konsertliv. Där djupare analys och ambitiöst tyckande för kvällen var ovidkommande ting.
   Roger Pontare, som både till kroppshydda och röstomfång äger en för genren ovanlig dignitet, hade en oväntad soulröst och när han tog i så hamnade det någonstans i gråzonen mellan pretentiöst och unikt storslaget.
   Medan Charlotte Nilsson, som envist ägnade sig åt sina internationella låtar, hade svårare att leva upp till sin star quality som schlagermadam. På många sätt bleknade hon inte oväntat i skuggan av mäktige Pontare. Och tillsammans blev de en tillfällig konstellation vars namn lyste mer på affischen än i verkligheten.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.