Blogginlägg

Eva Eastwood konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2002.

KONSERT
EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
El Sombrero, Örebro 27/12 2002

Dansmusik kan uppträda i många olika skepnader. Men aldrig så oerhört tidlös, brutalt svängig, gränslöst rytmisk och genomgående hjärtlig som när energiknippet Eva Eastwood uppträdde tillsammans med sitt sanslöst samspelta band The Major Keys, som för kvällen hade en ny trummis, och omger sig med en publik som är helt med på noterna.
   Med El Sombreros nya fantastiskt naturliga scen och stora rymliga dansgolv framför var det bäddat för många friska fläktar genom musikhistorien. Det kan kallas rockabilly, swing, rock, country, pop eller jive, eller korsbefruktningar däremellan, och jag är inte man att peka ut den exakta skillnaden mellan de närbesläktade genrebeteckningarna.
   Så är också Eva en underbar gränsöverskridare när hon skriver sina traditionellt laddade låtar eller väljer några covers från den mer skuggiga sidan, Ruth Brown och Clyde McPhatter, av rockhistorien.
   Eva har alltså en trogen publik även i Örebro och det är alltid ett rent nöje att bevista hennes konserter. För hennes sprudlande framtoning smittade naturligtvis av sig i hela lokalen i fredagskväll.
   Den på skiva en gång så produktiva Eva Eastwood har bromsat upp skivutgivningarna något men i vår kommer ett nytt album så konserten, som traditionellt var uppdelad i två set, kom att kryddas av många nya låtar.
   Låtar som alla personifierar den rockiga sidan av Eva. Nya skivan kommer onekligen ha en rockigare dominans och jag tyckte mig stundtals också höra en livligare och skarpare röst komma ur den späda kroppen.
   Någon direkt märkbar utveckling hos de nya låtarna kunde jag däremot inte uppfatta utan de smälte in naturligt i den övriga repertoaren. Där numera klassiska låtar som ”I do”, ”Boombox”, ”Diggin’ the street”, ”Hoppin’ honey” och ”Who put the good in goodbye” är hörnstenar.
   Och majoriteten har alltså en gemensam nämnare i den dansanta framtoningen. Det må vara hypersnabba rocklåtar, pophits i halvfart eller några få smäktande ballader. Publiken hade inga problem att dansa sig igenom de flesta låtarna.
   Jag hade inte dansskorna på mig, som jag sällan har, men det var ändå ett sant nöje att uppleva så många, gammal som ung, dansa sig svettiga och glada.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.