Blogginlägg

Eva Eastwood konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2002.

KONSERT
EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
El Sombrero, Örebro 27/12 2002

Dansmusik kan uppträda i många olika skepnader. Men aldrig så oerhört tidlös, brutalt svängig, gränslöst rytmisk och genomgående hjärtlig som när energiknippet Eva Eastwood uppträdde tillsammans med sitt sanslöst samspelta band The Major Keys, som för kvällen hade en ny trummis, och omger sig med en publik som är helt med på noterna.
   Med El Sombreros nya fantastiskt naturliga scen och stora rymliga dansgolv framför var det bäddat för många friska fläktar genom musikhistorien. Det kan kallas rockabilly, swing, rock, country, pop eller jive, eller korsbefruktningar däremellan, och jag är inte man att peka ut den exakta skillnaden mellan de närbesläktade genrebeteckningarna.
   Så är också Eva en underbar gränsöverskridare när hon skriver sina traditionellt laddade låtar eller väljer några covers från den mer skuggiga sidan, Ruth Brown och Clyde McPhatter, av rockhistorien.
   Eva har alltså en trogen publik även i Örebro och det är alltid ett rent nöje att bevista hennes konserter. För hennes sprudlande framtoning smittade naturligtvis av sig i hela lokalen i fredagskväll.
   Den på skiva en gång så produktiva Eva Eastwood har bromsat upp skivutgivningarna något men i vår kommer ett nytt album så konserten, som traditionellt var uppdelad i två set, kom att kryddas av många nya låtar.
   Låtar som alla personifierar den rockiga sidan av Eva. Nya skivan kommer onekligen ha en rockigare dominans och jag tyckte mig stundtals också höra en livligare och skarpare röst komma ur den späda kroppen.
   Någon direkt märkbar utveckling hos de nya låtarna kunde jag däremot inte uppfatta utan de smälte in naturligt i den övriga repertoaren. Där numera klassiska låtar som ”I do”, ”Boombox”, ”Diggin’ the street”, ”Hoppin’ honey” och ”Who put the good in goodbye” är hörnstenar.
   Och majoriteten har alltså en gemensam nämnare i den dansanta framtoningen. Det må vara hypersnabba rocklåtar, pophits i halvfart eller några få smäktande ballader. Publiken hade inga problem att dansa sig igenom de flesta låtarna.
   Jag hade inte dansskorna på mig, som jag sällan har, men det var ändå ett sant nöje att uppleva så många, gammal som ung, dansa sig svettiga och glada.

/ Håkan

Per Gotthardsson 22/06: Jag var där! Egentligen för att lyssna till Hiseman men lämnade lokalen helt ...

Jan Lennell 6/06: Var där och kommer ihåg att Fläskkvartetten var mäktigt imponerande! En exp...

Mikael Andersson 3/06: Det finns ännu en underskattad skiva på 90-talet 1994 Sånger Från Nedergård...

Björn Stein 9/05: Tack för den resan, Håkan! Ser redan fram mot att läsa om nästa äventyr som...

Jan Lennell 8/05: Beatles platta på 1:a platsen..ingen högoddsare :). Ber att få tacka för en ...

Peter Lundmark 6/05: Tack för en spännande och rolig resa, har fått plocka fram skivor man inte ly...

Hans 6/05: Har varit kul följa dina favoriter, även om jag inte hållit med dig. Däremot...

Mikael Bodin 5/05: Lundell måste ha gjort unikt många dubbelalbum :) Skulle man göra en lista av...

Mikael Bodin 5/05: Tack för en inspirerande recension av en klassiker. Själv velar jag ständigt ...

Björn 1/05: Waterboys, Jackson Brown, Beatles...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.