Blogginlägg från 2002-12-23

Strummer - stor redan i Örebro

Joe Strummer är död. En gång kompgitarristen och sångaren i Clash finns inte mer. Nyheten tog mig inte spontant med uppgiven sorg. Det var länge sedan Strummer gjorde något stort och han har det sista årtiondet strulat runt i något som kallats Mescaleros med en minst sagt otydlig musikalisk ambition. Närmast jämförbart med world music.
   Om man vill vara riktigt elak, vilket kanske inte passar sig så här på julafton, så har Joe Strummer inte gjort något minnesvärt sedan 1979 och "London calling". För det var just där, på den numera legendariska dubbel-LP:n, några veckor före jul Clash nådde sin absoluta höjdpunkt i rockens musikhistoria.
   VID DET LAGET hade de utklassat sina generationskamrater i band som Sex Pistols, Damned, Generation X och Chelsea. De hade också överlevt ett mindre lyckat samarbete med den amerikanske skivproducenten Sandy Pearlman. Däremot klarade de inte av att upprepa den sammanlagda styrkan som fanns på den fantastiska dubbel-LP:n. De gjorde sedan ett tafatt och alldeles huvudlöst försök att göra om bedriften med en trippel-LP, "Sandinista!", bara ett år senare. Platt pannkaka.
   Så långt var samarbetet mellan Strummer och Mick Jones friktionsfritt. På bara några skivor hade teamet Strummer-Jones etablerat sig som stora låtskrivarpartners, helt jämförbara med Lennon-McCartney och Jagger-Richards, men det skulle naturligtvis spricka några år senare. Under sedvanligt uppslitande former.
   PLÖTSLIGT var två gamla kompisar bittra fiender och det blev inte bättre av att Mick Jones mitt i fejden levererade sitt livs kanske starkaste låt, "Should I stay or should I go". Den enda höjdpunkten på Clash-albumet "Combat rock". Just den låten kom åren efter att symbolisera Clash (och Mick Jones) mer än Joe Strummer. Jones fick därmed en flygande start med sitt nya projekt Big Audio Dynamite medan Strummer försökte skaka liv i resterna av gamla Clash.
   Bland annat gav Strummer och nya Clash ut skivan "Cut the crap", en riktig parentes. Jag såg den sista upplagan av Clash, med en nyfriserad Strummer i mohikanfrisyr, på Isstadion i Stockholm i februari 1984 där han desperat hade ersatt Jones med två gitarrister men förlorat mycket av sin musikaliska själ.
   DÅ ÄR MINNET av det fruktbara samarbetet mellan Strummer och Jones, och inte minst basisten Paul Simonon och trummisen Topper Headon, i Clash betydligt starkare. När de en sen söndag 9 oktober 1977, efter ett falskt bomblarm, gick upp på den anspråkslösa scenen på Stora Hotellet i Örebro och förvandlade den överdimensionerade punkmyten till något mycket hänsynslöst rockigt och en förlösande nyttig upplevelse.
   Då var det Joe Strummers taktpinne som slog hårdast och hela bandet såg hälsosamt friskt ut. Men nu, drygt 25 år senare, orkade inte hjärtat på den 50-årige Strummer slå längre.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.