Blogginlägg

Albert Lee konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/5 2003.

ALBERT LEE & HOGAN'S HEROES
El Sombrero, Örebro 29/4 2003

På dagen för 13 månader sedan stod, och även satt, Albert Lee och hans helengelska band på El Sombreros scen och fick gitarristerna i publiken att nästan gråta av förtjusning. Och den känslomässiga succén upprepade sig i tisdagskväll.
   Det var som vanligt en helt anspråkslös inramning när den världsberömde gitarristen och hans band klättrade upp på scenen med ett ”good evening, folks” och drog igång. 60-åriga och gråhåriga gubbar som sannerligen kan spela svängig rock-country-rockabilly som är trovärdig långt ut i fingerspetsarna.
   Albert Lee har ju under decennier varit med och upplevt den här levande musikhistorien och kan utan vidare upprepa den på scen och tillsammans med sina tajta kompisar göra varje coverlåt till ett under av känslighet.
   För mig, som är lekman på gitarrområdet, är det främst inte den underbara tajmingen och den korthuggna smakfullheten i själva gitarrspelet som gör Albert Lee så stor.
   Han är ju en lika personlig sångare, fast rösten varken har råstyrka eller når de högsta tonerna speciellt ofta, och kan även smeka fram känsliga låtar på pianot.
   Tillsammans med en både generös och välvald repertoar blev de två timmarna på scen, exklusive paus, en alldeles gränslös historieberättelse.
   Från några få blueslåtar och den lite mer okända Carl Perkins- och Buddy Holly-repertoaren via några småjazziga instrumentallåtar till ett alldeles utsökt urval av coverlåtar från genuina namn som Gram Parsons, Elton John (ja, faktiskt!), Jimmy Webb och Rodney Crowell.
   Många gånger så smakfullt och bedårande vackert att ord inte kan ersätta den känsla som for genom kroppen just då.
   En genomgående stark repertoar som var näst intill identisk med förra Örebro-besöket. Med ett viktigt undantag, det spontana tillägget ”Sweet little Lisa”.
   Kanske är det i sammanhanget jämställt med att svära i kyrkan men när Albert Lee satte sig vid pianot var det ett av de mest innerligaste ögonblick jag har upplevt på en konsert. När han efter alla smakfulla låtar med gitarren i centrum smekte fram pianoballader av Jimmy Webb och Don Everly var det som om tiden stod still.

Albert Lee: gitarr, sång
Pete Wingfield, keyboards/sång
Brian Hodgson, bas, sång
Peter Baron, trummor
Gerry Hogan, steelgitarr

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.