Blogginlägg från 2003-05-06
Paul McCartney konsert
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2003.
PAUL McCARTNEY
Globen, Stockholm 4/5 2003
Platsen var Globen, Sveriges största inomhushall för idrottsliga aktiviteter, men det blev ingen match. Med Paul McCartney på scen och sådär 14000 fantaster i publiken så blev det inte mycket till spännande utmaning. Men någon riktig fest, Beatles-fest, tyckte jag mig inte kunna upptäcka. I alla fall inte känslomässigt. Det var en artig, städad, respektfull och smått avvaktande publik som bara sjöng på uppmaning, klappade händerna bara vid de mest uppenbara tillfällena och jublade som mest när McCartney pratade svenska.
Att höra utländska pop- och rockstjärnor staka sig igenom valda fraser på svenska tillhör nog livets mest överskattade nöjen. Och Paul upprepade "bravaden" kanske ett dussintal gånger. Utan att alls höja konsertupplevelsen det minsta. Innehållsmässigt blev dock konserten en Beatles-kavalkad utan motstycke. Från "Hello goodbye" till "The end" som mycket naturligt och logiskt inledde och avslutade den 36 låtar långa konserten.
Under McCartneys senare Sverige-besök, 1989 och 1993, hade tyngdpunkten i ämnet Beatles ökat i repertoaren. Och i söndags kväll blev det nästan extremt uppenbart hur väl han vill sina forna Beatles-fanatiker i publiken. Han vann publikens gunst men förlorade lite på sina egen personliga framtoning. När han valde klassiska Beatles-låtar framför sina egna nästan lika klassiska låtar så finns det ett problem att brottas med. Och det blir inte mindre när jag konstaterade att hela 75 procent av låtarna i söndags var hämtade från Beatles-katalogen.
Vi erfarna konsertbesökare brukar envist klaga på att repertoaren vid konserter är väldigt uppstyrt kring aktuell skiva men så var inte fallet med Paul McCartney. Sedan han var här 1993 har han släppt två högintressanta skivor med nyskrivet material, "Flaming pie" och "Driving rain", men lyckades på scen krama fram blott tre låtar från de skivorna.
Sedan kan man aldrig bortse från att ingen i världen är bättre på att tolka de gamla Beatles-låtarna live än just Paul McCartney. Han gör det till och med bättre än Beatles med tanke på att gruppen slutade turnera redan 1966. Så när han tillsammans med sitt band gjorde flera klockrena versioner av de mindre påtagliga hitsen från den senare Beatles-epoken, exempelvis "Getting better" och "She's leaving home" som Paul aldrig gjort på konsert tidigare, gick det inte överraskande små rysningar genom kroppen.
Bandet Paul numera spelar med är också ett mindre problem. Tre amerikaner som säkert är ljuvligt skickliga musiker men i det här sammanhanget lät mer än nöden krävde. Det smällde om trummorna, mullrade om basen och skrek om gitarrerna. Jag älskade Pauls förra band. Med sitt luftiga, många gånger personliga och, ja rent naturligt, också mer engelska sound. Nu är bandet tyngre, i flera avseenden (trummisen Abe Laboriel Jr är jättelik), och jag hade svårt att upptäcka den där rätta personkemin fast de ansträngde sig till det yttersta för att göra den tydlig.
Och allra bäst lyckades de i rollerna som körsångare faktiskt, inte minst nämnde Laboriel som ibland, under "Eleanor Rigby" och "She's leaving home", tog steget ned till mikrofonerna och lyfte hela framförandet under de akustiska sekvenserna som också genomgående var konsertens bästa.
När Paul ensam gjorde en andlöst vacker "Blackbird", "Every night" och en allsångsbenägen "We can work it out" fast han i den senare började kraxa lite oroligt med rösten. Och sedan hyllade både John Lennon ("Here today") och George Harrison ("Something").
Paul var också på ett otroligt spirituellt och spontant humör när han berättade en lång rad anekdokter som intressanta mellansnack. Innan nostalgin tog ett krampaktigt grepp om hela tillställningen och avslutade med sju Beatles-låtar på raken. Givetvis till publikens gränslösa glädje men där jag som kritiker tyckte att Paul McCartney löste situationen lite för bekvämt och förutsägbart. Däremot var det ett för evigt bultande Beatles-hjärta som till slut gav konserten ett mer än godkänt betyg.
Paul McCartneys låtar:
Hello, goodbye
Jet
All my loving
Getting better
Let me roll it
Lonely road
Your loving flame
Blackbird
Every night
We can work it out
You never give me your money/Carry that weight
Fool on the hill
Here today
Something
Eleanor Rigby
Here, there and everywhere
I've just seen your face
Calico skies
Two of us
Michelle
Band on the run
Back in the USSR
Maybe I'm amazed
Let 'em in
My love
She's leaving home
Cant buy me love
Birthday
Live and let die
Let it be
Hey Jude
The long and winding road
Lady Madonna
I saw her standing there
Yesterday
Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band (reprise)/The end
Aftonbladet 5/5 2003.
Expressen 5/5 2003.
Svd 6/5 2003.
/ HÃ¥kan
"American life"
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2003.
MADONNA
American life
(Maverick/Warner Bros)
Rock. Denna kvinna är ett mysterium och ett alldeles bedårande geni. Förmodligen är det den kombinationen som gör Madonna så unik, så personlig och så musikaliskt stark bland världens sångerskor.
Jag minns att jag någon gång i mitten på 90-talet recenserade en Madonna-skiva och upplevde den som tråkigt allmängiltig med otäckt förutsägbara danslåtar.
Men något hände på slutet av 90-talet. Plötsligt började hon samarbeta med spännande ljudkonstnärer, först William Orbit och nu den franske dansmusikproducenten Mirwais Ahmadzai, och utarbeta ett helt eget mönster. Där allt gränsar både till pop, dansmusik, groove, rock, rap, techno och radioballader. Hennes musik är kort sagt gränslös.
Där någonstans blir Madonna så intressant att det antingen stör eller blir hypnotiskt. Jag tillhör tveklöst den senare kategorin.
I min värld, där jag är uppfostrad på grundmurat jordnära pop och rock, borde det inte fungera att göra arrangemang på bara gitarr, ofta akustisk, och programmeringar. Men Madonna-Mirwais struntar i konventionerna och har lyckats tillverka minst en handfull starka melodier och ännu fler inspirerade och rent magiska arrangemang.
De skruvar ljudet, de förvränger rytmerna, ger technoljudet en elak behandling och är på ett strålande upptäckarhumör. Utan fulländade låtar som "Intervention", "Nothing fails", "Nobody knows it", "Hollywood" och titellåten hade kanske det här explosiva ljudet bara blivit en fulsnygg ridå men nu lever "American life" på alla plan.
/ HÃ¥kan
| << | Maj 2003 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | |||
| 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
| 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
| 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
| 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: