Blogginlägg

Soundtrack of our lives konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 2004.

KONSERT
The Soundtrack Of Our Lives
Frimis/Å andra sidan, Örebro 3/11 2004

Den här göteborgska sextetten är verkligen en, i flera avseenden, gigantisk orkester. Bjässen vid mikrofonen, det egocentriska skägget som kallar sig Ebbot, kan leda ett fantastiskt skickligt band till stordåd allt som oftast. Men det är inte alltid så uppenbart att de här bohemiska killarna vill göra allt så väntat, folkligt och publikmässigt.
   Ryktet om deras ojämna konsertkapacitet är stundtals lika berömt som deras omvittnade och rasande skicklighet. Det gjorde onsdagskvällens föreställning inför ett fullpackat, svettigt, hängivet och förhållandevis nyktert Frimis på förhand till en helt öppen affär trots allt.
   Men det var också den enda (konstruerade) spänning som kvällen bjöd på. Ty efter introduktionsmusiken, en Morricone-inspirerad instrumental (som enligt uppgift är skriven av förre Soundtrack-medlemmen Björn Olsson), rullades den röda rock’n’roll-mattan ut.
   I blåtonat motljus och rökkaskader kom bandet in och trollband direkt en del av publiken redan från låt 1, ”Believe I’ve found”. Som följdes av ”Transcendental suicide” och det var så långt tydligt att Soundtrack hade ett uppdrag för kvällen: Att marknadsföra nya skivan, ”Origin vol 1”.
   Men så blev inte alls fallet när den 80 minuter långa konserten ska sammanfattas. Benhårda versioner av ”Firmament vacation”, ”Sister surround” och ”Instant repeater ’99” blev så mycket större mästerverk än någon låt från senaste skivan. Inte ens hitmässiga ”Bigtime” klarade konkurrensen fast Ebbot visuellt klättrade runt på scenen.
   Bara några veckor gammal är det kanske för tidigt att kritisera den senaste skivan “Origin vol 1” som en ganska ordinär Soundtrack-skiva, fast jag i hjärtat just nu faktiskt har den känslan. Och konserten i onsdags gjorde faktiskt inget för att ändra den känslan.
   Däremot är ju hela bandet ett unikum. Som förenade sin flyhänta musikalitet med råbarkad energi och lyckades på något konstigt sätt vara både indie och retro på samma gång. På en konsert som avslutades lite snopet efter bara två extralåtar.

/ Håkan

Jan Lennell 4/12: Fantastiskt album! Hörde det första gången via PA:t före en av de bästa kon...

Jarmo Anttila 1/12: "Labelled with love" är en fantastisk låt som håller efter 40 år....

Bengt Gustafsson 22/11: Hej Jag var där kväll två. Och jag råkade vara i musikaffären när Elvis m...

Peter Lundmark 19/11: Ett litet mästerverk som kommit lite i skymundan....

Håkan Gustavsson 18/11: Hej! Jag tycker att det är kul att du rangordnar efter din smak och inte efter...

Torsten Braf 16/11: Hej Håkan. Under parollen Bättre sent än aldrig har jag just läst din runa �...

Göran Johansson 8/11: Första gången jag skriver här. Blev så glad att se namnet Lowry Hamner & The...

Silja 6/11: Hej Håkan, Var inte du på Harrys då coverbandet som lirade Dylanlåtar var...

Thomas J I'm kingfisher 1/11: Får tacka för tankesällskapet! // Thomas...

Björn 29/10: Tack Håkan för den rapporten, ökade på anglofil-abstinensens några grader.....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.