Blogginlägg
Lena Ph konsert
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 2004.
KONSERT
Lena Philipsson
Conventum, Örebro 6/11 2004
Med en effektiv rutin, en läcker glimit i ögat, komiskt personligt mellansnack och extraordinära sångresurser lyckades Lena Philipsson till slut göra konserten i lördagskväll till en underhållande succé. Men det var först efter en lång startsträcka, ett tempohöjande discomedley och en närmast sagolik hitavslutning.
Det stod triumf redan på affischen, biljettpriset hade också dignitet att lova storverk och ett nästan utsålt Conventum hade ju förutsättningar att skapa ett otroligt konsertminne.
Albumet som följde upp den svenska schlagervinsten var ingen helgjuten historia men med en lång karriärs hjälp så trodde jag nog på en tämligen lättköpt seger för Lena. Men inledningen med perfekta “Lena anthem” blev inte alls det explosiva startskottet och en spännande nyarrangerad “Dansa i neon” slarvades bort i sin korthet. Och “Delirium”, en annan klockren hit på skivan, låg alldeles för isolerad i det mindre starka sjoket.
Det blev inte mindre avvaktande när hon valde en låt från sin engelska repertoar och sedan satte sig vid pianot och blev en anonym cocktailsångerska.
Men det var då, just då, som konserten bytte ansikte. Från lugn familjeunderhållning till ett rytmiskt fyrverkeri och stor sång. Från lugna applåder till stående ovationer. Hon höjde tempot med hjälp av Prince-låten “Alphabet street”, hon bytte kläder, stod, låg och satt på pianot och det blev en tempo- och kvalitetshöjning som stod sig konserten ut.
Ett klassiskt discomedley gick direkt över i “Min mor sa till mej” och hitpotentialen var på max och, som hon sedan sjöng i “Kärleken är evig”, ingenting är större än det här. Och trestegsraketens andra del avslutades helt naturligt med “Det gör ont”, framförd med mikrofonstativ och allt.
Hon kunde dessutom förlänga stämningen in i extralåtarna “Stjärnorna” och “Om igen”. En stor och värdig final.
Utan att vara på något sätt exceptionella så betydde det levande sjumannakompet, som bara presenterades med förnamn, också en förbättring jämfört med skivans stereotypa programmeringar. Och musikerna höll sig smakfullt i bakgrunden. För det här var Lenas show. Där hon med rutin och självdistans visade vilken totalartist hon är.
/ Håkan
Soundtrack of our lives konsert
Dunger Holland konsert
<< | November 2004 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...
Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...
Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...
Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...
Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...
Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...
Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...
per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...
Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...
Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...


Kommentarer till blogginlägget: