Blogginlägg från 2004-11-08
Lena Ph konsert
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 2004.
KONSERT
Lena Philipsson
Conventum, Örebro 6/11 2004
Med en effektiv rutin, en läcker glimit i ögat, komiskt personligt mellansnack och extraordinära sångresurser lyckades Lena Philipsson till slut göra konserten i lördagskväll till en underhållande succé. Men det var först efter en lång startsträcka, ett tempohöjande discomedley och en närmast sagolik hitavslutning.
Det stod triumf redan på affischen, biljettpriset hade också dignitet att lova storverk och ett nästan utsålt Conventum hade ju förutsättningar att skapa ett otroligt konsertminne.
Albumet som följde upp den svenska schlagervinsten var ingen helgjuten historia men med en lång karriärs hjälp så trodde jag nog på en tämligen lättköpt seger för Lena. Men inledningen med perfekta “Lena anthem” blev inte alls det explosiva startskottet och en spännande nyarrangerad “Dansa i neon” slarvades bort i sin korthet. Och “Delirium”, en annan klockren hit på skivan, låg alldeles för isolerad i det mindre starka sjoket.
Det blev inte mindre avvaktande när hon valde en låt från sin engelska repertoar och sedan satte sig vid pianot och blev en anonym cocktailsångerska.
Men det var då, just då, som konserten bytte ansikte. Från lugn familjeunderhållning till ett rytmiskt fyrverkeri och stor sång. Från lugna applåder till stående ovationer. Hon höjde tempot med hjälp av Prince-låten “Alphabet street”, hon bytte kläder, stod, låg och satt på pianot och det blev en tempo- och kvalitetshöjning som stod sig konserten ut.
Ett klassiskt discomedley gick direkt över i “Min mor sa till mej” och hitpotentialen var på max och, som hon sedan sjöng i “Kärleken är evig”, ingenting är större än det här. Och trestegsraketens andra del avslutades helt naturligt med “Det gör ont”, framförd med mikrofonstativ och allt.
Hon kunde dessutom förlänga stämningen in i extralåtarna “Stjärnorna” och “Om igen”. En stor och värdig final.
Utan att vara på något sätt exceptionella så betydde det levande sjumannakompet, som bara presenterades med förnamn, också en förbättring jämfört med skivans stereotypa programmeringar. Och musikerna höll sig smakfullt i bakgrunden. För det här var Lenas show. Där hon med rutin och självdistans visade vilken totalartist hon är.
/ Håkan
<< | November 2004 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...
Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...
Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...
Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...
Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...
![](/images/hakan.jpg)
![](/images/musikon.gif)
Kommentarer till blogginlägget: