Blogginlägg
Krönika: Januari 1996
Efter många decenniers läsande av musiktidningar hittade jag i mitten på 90-talet en ny favorit, månadsmagasinet Mojo med de bästa rockjournalisterna i en innehållsmässigt snyggt redigerad tidning. Som jag skriver i krönikan fanns 1996 fortfarande NME med bland mina husorgan men bara några år senare gav jag upp den tidningens pappersupplaga.
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/1 1996.
SÅNT LÄSER JAG BARA I MOJO
NYTT ÅR OCH FORTFARANDE LÄSKUNNIG, hurra! Jag läser och jag lyssnar, jag lyssnar och jag läser. 1995 dokumenterades rockmusiken i skrift bättre än något annat år.
London-besöket i höstas minns jag mest som läsupplevelse. Inbjudande och omöjligt att stå emot.
Att med en försvarlig mängd musiktidningar (Q, Mojo, Record Collector) under armen attackera närmaste pub, snabbt bli serverad en sval men inte kall Yorkshire-bitter och ”stjäla” sig en plats vid ett bord. Och försjunka i världens bästa rockjournalism.
Att några timmar senare passera några reabokhandlare längs Charing Cross Road på väg till den nyöppnade och mycket uppmärksammade musikbokaffären Helter Skelter på Denmark Street. Då framstår London som himmelriket för den som vill läsa om rockmusik.
Dessutom är priserna på böcker och tidningar humana jämfört med Sverige. Efter importpåslag, mellanhänder och profit kostar samma böcker och tidningar minst det dubbla i Sverige.
Hemma i Sverige läser jag NME varje vecka av 27 år gammal vana. Q ytterst sporadiskt och varje nummer av Mojo ytterst noggrant.
Mojo började ges ut för drygt två år sedan. Det perfekta månadsmagasinet för män i min ålder, som någon över 40 pricksäkert uttryckte det en gång.
Mojo sprids inte med någon större upplaga i Sverige så det gäller att tajma in varje nytt nummer på dagen hos återförsäljaren för att inte missa någon ny intressant utgåva.
Därför gav jag mig själv en Mojo-prenumeration i för tidig julklapp och får därmed tidningen punktligt, inplastad och hemburen i slutet av varje månad.
I Mojo läser jag saker jag inte läser någon annanstans. Trots lång pressläggning och åtskilliga dagar till distribution blir Mojo för mig en nyhetstidning.
I nya numret som landade förra veckan läser jag om trummisen som fått sparken från Squeeze – två gånger. Att Kursaal Flyers återuppstått ännu en gång. Att Bruce Springsteen framför en helt ny låt, ”Dead man walking” från Tim Robbins nya film, vid turnépremiären i Los Angeles.
Det läser jag i Mojo, bara i Mojo.
Månadens recenserade konserter i Mojo presenteras alltid med kompletta låtlistor vilket perfekt tillfredsställer en faktatokig rockkonsument som undertecknad.
Låtlistor finns även tryckta i samband med de viktigaste recensionerna. Ovärderlig information när det gäller samlingsskivor och cd-boxar. Däremot har Mojo ingen poängskala för konserter och skivor.
Vidare i förra årets sista Mojo (paradoxalt daterad januari 1996) upptäcker jag stolt att Elvis Costellos favoritskiva under året var gjord av Ron Sexsmith, bäste debutant även på min egen årsbästalista.
Mojo är förre NME-journalisten Paul Du Noyers verk. Han lämnade under året över chefredaktörsstolen till Mat Snow, en annan ex-NME, och i spalterna figurerar många bekanta namn från den tidningen.
Men också några av USA:s tunga rockjournalister bidrar. Som Robert Gordon, Greil Marcus och Lenny Kaye.
Kaye, även känd som gitarrist i Patti Smiths band, är inte enda musiker bland Mojos skribenter. Både Will Birch, pubrockmusiker på 70-talet, Sid Griffin, från Long Ryders, och Clive Gregson, engelsman (Any Trouble) nu boende i Nashville, medverkar regelbundet.
/ Håkan
Tributes: Big Star
"McCartney III"
<< | December 2020 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 | 31 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: