Blogginlägg

I min skivhylla: James Taylor (1968)

JAMES TAYLOR: James Taylor (Apple SAPCOR 3)
Release: 6 december 1968

SOM JAG BERÄTTADE FÖRRA VECKAN KOMMER serien "I min skivhylla" under våren att uteslutande handla om skivor på en enda skivhylla där albumen med Beatles-relaterade skivor står. En hylla med skivor i kronologisk ordning med brokigt innehåll och därför ojämn kvalité. Men jag ska försöka plocka de mest intressanta albumen vilket dock inte garanterar någon kvalitetssäkrad nivå.
   Jag börjar alltså välja skivor från vänster med hyllans äldsta alster. I säsongspremiären hoppar jag över de tre första skivorna, ett slitet exemplar av den amerikanska pressningen av Billy J Kramer with The Dakotas "I'll keep you satisfied" (1964) med fyra Lennon-McCartney-låtar (av vilka tre är specialskrivna för Kramer), soundtracket "The family way" (1967) komponerad av Paul McCartney och den danska pressningen av The Beach Boys "Smiley smile" där McCartney medverkar hemligt på en låt.
   Sedan hamnar jag på dagens val i skivhyllan, James Taylors allra första soloalbum. Beatles skivbolag Apple lanserades i slutet på augusti 1968 med några singlar, bland annat Beatles-singeln "Hey Jude", men den riktiga releaseboomen inträffade i november. Då släpptes på kort tid när George Harrisons soundtrack med indisk musik, "Wonderwall", John Lennon/Yoko Onos kontroversiella "Two virgins", Beatles magnifika "White album" och en singel med The Iveys (Badfingers tidiga gruppnamn) släpptes.
   Första artisten utan direkt Beatles-koppling att släppa ett album på Apple blev alltså amerikanen James Taylor. Genom bolagets talangscout Peter Ashers försorg hamnade James på det nystartade skivbolaget tack vare en gammal kontakt. Innan James på vinst och förlust for till London 1968 hade han ett kompband i USA, The Flying Machine, vars gitarrist hette Danny Kortchmar. Danny hade flera år tidigare spelat i The King Bees som under en turné i USA kompade den engelska duon Peter & Gordon, Peter Ashers genombrott som artist.
   När Taylor strulade runt i London, festade och spelade på gator och småklubbar, fick han genom Danny kontaktuppgifterna till Peter Asher. Taylor kände sig hemma i London med den trevliga atmosfären, människorna, många spelställen och blev vän med många musiker. Han hyrde rum i Notting Hill Gate där också en annan invandrad amerikanare, Jimi Hendrix, just då bodde.
   I en liten studio i Soho spelade Taylor in sina låtar till en demo som imponerade på Asher som rekommenderade Paul McCartney att skriva kontrakt med honom.
   Det är idag 2019 svårt att tänka sig den trygge tunnhårige 70-årige James som långhårig 20-årig trubadur med djupt drogrelaterade hälsoproblem men trots en lugn och fin uppväxt i en förmögen familj i North Carolina var han innerst inne en orolig själ som dock levde för sin musik. Och nu skulle han spela in sitt första album och med facit i hand blev det starten på en lång karriär.
   "James Taylor" blev också starten på ytterligare en karriär, Peter Asher som producent. Inspelningarna till Taylors debut, mellan juli och oktober 1968, blev Ashers första steg i sin roll som etablerad skivproducent. Han skulle under 70-talet etablera sig som en av decenniets största och mest framgångsrika producenter för artister som i första hand James Taylor men också Tony Joe White, Linda Ronstadt och Bonnie Raitt.
   Inspelningarna till Taylor-skivan gjordes i Trident-studion i centrala London. En studio som då var mer tekniskt avancerad än den legendariska Abbey Road-studion. En anledning som faktiskt gjorde att Beatles spelade in sin "Hey Jude"-singel där under samma tid som "James Taylor"-inspelningarna inleddes i juli 1968.

TAYLOR OCH ASHER VAR DOCK INTE UTE efter några stora studioavancerade inspelningar utan ambitionen var att spela in James Taylor låtar så enkelt och naturtroget som möjligt. Men det krävdes några musiker till inspelningarna. För trygghetens skull valde Taylor sin gamle Flying Machine-trummis Joel O'Brien (kallas Bishop O'Brien på skivan) men övriga musiker annonserade de efter i NME och Melody Maker. Märkligt nog fastnade de för två engelska musiker, basisten Louis Cennamo och keyboardspelaren Don Shinn (stavat Schinn på skivomslaget...), som båda långt tillbaka i tiden hade spelat i band med en då okänd Rod Stewart. Cennamo i Jimmy Powell & the Five Dimensions 1963 och Shinn i The Soul Agents 1965.
   I övrigt är det få musiker i arrangemangen på skivan och Taylors egen akustiska gitarr framträder tydligt i det lågmälda ofta akustiska soundet. Det är här den Beatles-relaterade detaljen på skivan visar sig. På albumets enda lite mer arrangerade låt, "Carolina in my mind", spelar Paul McCartney bas och den unge lovande gitarristen Mick Wayne, från gruppen Juniors Eyes, gör ett tillfälligt inhopp.
   Materialet till albumet var en blandning av några år gamla låtar, som spelades in av Flying Machine 1967 och gavs ut på en singel men i övrigt inte förrän 1971, och nyskrivet. Det är lätt att identifiera de nya låtarna som upphovsrättsligt ägs av Apple Publishing Ltd, skivbolagets eget förlag. Men den detaljen påverkar inte det musikaliskt väldigt homogena soundet på skivan. Apropå rättigheter är det lite märkligt att de korta musiksnuttarna, i pausen mellan låtarna, ("Greensleeves" vid ett tillfälle) inte finns angivna på skivetiketten. Ofta är det stråkarrangerade parenteser gjorda av Richard Hewson, då ny i kretsen kring Beatles, som ofta är ansvarig för stråkarna även på de konventionella låtarna. Arrangemang som ibland, i de lugna nästan seriösa ögonblicken, ekar Nick Drake.
   Först och främst var det inte meningen att James Taylor skulle producera hits men det finns låtar på albumet som ändå får beskrivas som lågmält catchy med skivans mest citerade låt, "Something in the way she moves", som höjdpunkt. Ja, det var från James Taylor, troligen på demon våren 1968, som George Harrison "lånade" textraden som inleder "Something" som började spelas in 25 februari 1969 med Beatles (för övrigt Georges 26-årsdag!).
   I ovan nämnda "Carolina in my mind" finns det också ganska tydliga hittendenser med stark refräng och en klingande vemodig hemlängtan i den övriga texten. Melodiskt refererade McCartney till Beatles när han hörde låten och ville absolut vara med och spela på låten.
   Överlag var recensenterna nöjda med skivan och Taylor levde för ögonblicket i en dröm men kommersiellt var det helt andra tongångar. Skivbolaget hade redan började visa upp finansiella problem och marknadsföringen av skivan var lika med noll vilket gjorde att "James Taylor" nästan försvann spårlöst bland alla nya skivor. Engelsmännen var inte riktigt mogna för den nya amerikanska singer/songwriter-trenden och de interna samarbetsproblemen i Beatles gjorde inte saken bättre.
   Det tog lång tid innan "Carolina in my mind" släpptes på singel och inför Taylors planerade andra album var skivbolaget kallsinnigt och ointresserat vilket gjorde att Asher följde med Taylor till USA där ett kontrakt med Warner Bros väntade. Taylor Englandsäventyr var därmed ett minne blott, med den magiska "Fire and rain" fick Taylor sitt genombrott och med första Warner Bros-albumet "Sweet baby James" (1970) var James Taylor en etablerad artist med en lång framgångsrik karriär framför sig.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.